Det kan bli bilder även ute på öppen mark

På min promenad har jag nu tagit mig ut från okända stigar i en främmande skog (men ändå så välbekant), ut till kända vägar i öppen terräng. Sitter på en stenhäll och njuter av kor, blå himmel, förbipasserande ryttare och lugn och ro. Trädens former framträder så skönt där jag sitter, som vårfräsha bollar, fulla av ny livskraft.

Men sådana bilder finns det ju så många redan, så hur roligt är det.

Sitter mitt bland det gula blommande, alltid lika fräsht i intrycket varje år.

Men sådana bilder finns det ju så många redan, så hur roligt är det.

Men kanske kan man kombinera det i en och samma bild?

Tja?

Eller så här.

Fånga och framhäva det gula, genom att låta staketet bli skarpt.

Och plötsligt ser jag att det är fler som är ute och strövar denna dag.

Fast egentligen är det en bild på träd.

Men jag hittade fler figurer som var ute i det sköna vädret.

Undrar vem filuren i bakgrunden är?

Vi riktar väl kameran ditåt...

Verkar var en uppkäftig rackare.

Så var det slut för denna gång

Från skog till sjö och ut i hagen

Ja, det var där vi var när vi skiljdes åt, vid stenen där löven hade sitt eget skuggspel, ackompanjerade av fågelorkesterns vårkonsert. Fint att vara där på första parkett. Och biljetterna var gratis.

Plötsligt passerade en vit mobil i rask marsch förbi platsen. "Ja, och då kom Veronica in också, och hade sina synpynkter på det hela... (suck)  ... ja du vet ju hur hon är, ska ju alltid..."

Borta lika fort som dom kom. Mobilen, samtalet och människan.  Undrar om dom hann uppleva något av skogen, eller om den bara är en bakgrund för en nödvändig, inplanerad motionsrunda. "Hur var det i skogen?". "Vet inte, jag pratade telefon". Det är synd om människorna, skrev Strindberg. Det kanske gäller idag med, när man inte har tid att njuta av skogen.

 Ja, en mountain-bike störtade förbi också, med skrikande bromsar.

Och så plötsligt, vatten!

Det hade jag ingen aning om, att det fanns en sjö här. Spännande med nya fynd på okända vägar.

Vårens färger är så levande, varierande, landskapet riktigt sjuder.

Vattnet växer.

Efter besöket vid sjön drar jag mig mot kända trakter igen och kommer till en vårhage.

Stammarna mot det gröna, tycker jag alltid är så sköna

Ett kanske utslitet motiv, men jag tycker det tål att fotograferas en gång till. Och att ständigt njutas.

Men staketet därborta, i en annan vinkel, och lite annat ljus, skänker haget ett annat liv.

"å bôrte dänne i hâgan, va ä're fö la ä'dänne"

Kommunalanställda landskapsvårdare i dagens öppna landskap? Nej de jobbar nog på entreprenad, upphandlade måhända.

Gårdagsbilder från Järvafältet.

Det blir nog en del tre också.

Idag hamnade jag i skogen...
...bland mina vänner träden

Ja, idag kastade jag mig upp på min ädla springare (cykeln alltså) och beredvilligt förde den mig bort från hemmet, ut på upptäcktsfärd. Efter en stund vek färden in på en väg (hm.. stig..) där jag aldrig färdats förut, och säkert inte cykeln heller. Ganska raskt var vi så inne bland träden, och stämningen förändrades, så där som det gör när man kommer in i skogen. Här var jag bland mina vänner träden, en skön känsla. Tänk att jag glömt och försummat dem så länge.

En tall som mår gott i den sköna vårsolen.

Vårsolen sken och värmde, fåglarna höll konsert för mig och en och annan förlupen motionär stånkade koncentrerat förbi, omedveten om trädens själ och skönhet. Det var en njutning att bara stå  där och hälsa på träden och hovsamt fråga om jag fick fånga deras skönhet med min kamera.

En vördnadsbjudande gamling som hälsade mig välkommen, rak i ryggen och med ålderns pondus.

Sol och skog kan vara en svår kombination. Kontrasten mellan de solbelysta fläckarna och skogens mörka blir lätt för stor, så att skogen kan bli svårfotograferad, om man vill fånga naynserna. Och det vill jag ju försöka med, fånga en del av alla de sköna nyanserna som finns i skogen. Oftast brukar jag misslyckas, men skam den som ger sig. Jag koncenterade mig därför på trädporträtt.

En vänlig gran.

En del av träden blev varma på magen av vårsolen och mådde gott, skuggorna skapade fina mönster på deras varelser och allt var underbart. Jag kände mig verkligen hemma.

Den vänliga granen sträckte sina välkomnade händer mot mig, för att hälsa.

En del av träden är gamla och välväxta, andra är mindre och taniga, för att de är unga eller för att de står sämre till. Alla får inte samma goda start i livet, sumpigt om fötterna eller jättar i närheten som roffar åt sig all näring.

 Några annorektiska ynglingar solade sig på andra sidan stigen.

Jag fortsatte färden, på nya okända stigar, som jag inte hade någon aning om vart de ledde. Skön känsla att lugnt färdas genom skogen, njutande och fri, utan att tänka på trivialiteter som var man var. Vilse? Nej, jag var ju hemma i skogen. (Och jag har aldrig gått vilse i någon skog; gå fel kan jag göra, men aldrig vilse. Möjligen då i en djungel.)

Farbror tall stod där så rak och reslig.

Går där och njuter...

Rullar vidare...

Lövträden låter sina blad forma vackra motiv på stenen

Färden fortsatte, men det får bli ett annat inägg, för nu tog orden slut...

God natt!

Järvafältet 24 maj 2009

Canon 40D +70-200 mm

Avtryck från ett kort besök

Igår var jag en kort stund på en plats där jag tillbringat mycket tid, men bara gjort enstaka besök de senaste åren. Hjälpte till med lite transporter, bärande och praktikaliteter, och så blev det en promenad också. Hade den lilla kameran i fickan och gjorde några noteringar. Eller var det verkligheten som gjorde ett avtryck?

Tittade jag närmare på kubben som stod där på berget, verkande den plira tillbaks, lite skelögt.

När jag går dä rser jag saker som jag aldrig sett förut, kanske för att de aldrig funnits förut.

Promenaden går förstås förbi strandkanten, som bara väntar på att sommaren skall komma.

Läger mig på mage på den lilla bron över bäcken,som man gått över så många gånger, nere under granarnas täta dunkel, och tittar neråt.

Får ett skakanfall och fångar istället synen under granarna så här

Och är man där under granarna, kan man väl skaka fram en granbild ur rockärmen också.

Och det sista avtrycket får bli av hasselsnåren intill bron. Rena snurren.

Några snabba avtryck

Tyresö igår, Canon S70

Och till sist: en varning. Idag var jag ute skogen med stora kameran. Det var skoj. Så det kanske kommer mer...

På jakt efter oändligheten
eller att vara på konferens (3),sista delen

Ibland kan det bli för instängt och då blickar man ut...

... och längtar till havet som öppnar sig mot oändligheten...

 ...och kanske förlorar man sig i detta fjärran...

...mer och mer tills verkligheten förefaller att blekna bort.

Då kanske det är dags att vända blicken neråt, mot den fasta stenen och få fotfäste igen...

...men där leker en liten fjäder i vattnets försiktiga hävningar...

... och gungar fram och tillbaka...

... i en till synes oändlig rörelse, som på ett annat sätt får mig att tänka på evigheten och oändligheten. 

En uppenbarligen försenad avslutning  på mitt konferensinlägg

Ha det så bra på vägen mot evigheten.