Silvergruvan del D.
Nere i gruvan...
...här är det mörkt

...forts

Till första inlägget i berättelsen

Det är mörkt nere i gruvgångarna om det inte är några facklor tända, bara lite ledljus. Trampar på med fötterna i mörkret och det ser ut att bli mörkt en bit framåt, men så svänger gången och det ljusnar. Spännande. Bakom varje krök en ny upplevelse.

Som en gång i Gruvdrängsgången (hm, där blev det två "gång"  efter varandra, inte så snyggt), som slingrar sig genom berget. Framför mig där jag gick i gången kunde jag höra sköna toner och vackra klanger som närmade sig, och plötsligt i en krök möter jag grabbarna i Ad Hoc som sjöng i ett tidigare avsnitt av berättelsen. En härlig upplevelse som inte går att fästa på bild, men som jag kan bevara i mitt inre.

Samma sak är det med Eko-salen, upplevelsen där kan man inte heller fästa på bild, upplevelsen om man står där samtidigt som en skönsjungande röst. Efterklangen är 15-25 sekunder. Femton om man går efter vad man kan höra, 25 om man går efter vad finkänsliga mätinstrument kan uppfatta.

Fästa på bild kan man däremot synen när man plötsligt möter någon.

 Krogmadam Måns-Ylva, vad gör hon nere i gruvan? Inte en normal plats för henne. Branden i Sala har ruinerat henne och nu försöker hon driva in sina skulder - det vill säga från alla gruvdrängar. I full fart kommer hon mot mig och swischar förbi i sin jakt. Dessutom är hon också en av de misstänkta.

I stället kommer jag fram till ett par drängar som står där och spettar i berget. Och i mörkret gömmer sig prästen och håller ett öga på dem.

Jag fortsätter min vandring och kommer fram till Petter och Petter (jo, det är dom ni känner igen nu). Tydligen är det ingen rotkarl där och manar på dem just nu, för de sitter och spelar kort.

Det är alltså Petter som sitter till vänster, medan Petter sitter till höger. Riktigt skarpa, med tanke på exponeringstiden, dryga halvsekunden. 

Ett litet försök att fånga stämningen när de jobbar. Jo, just det, nu är rotkarlen, Anders Berg, där och manar på. Och Petter och Petter grälar hela tiden om vem som är den skyldige till branden. "Borgmästaren", säger Petter. "Nej, Bergmästaren" säger Petter. Eller var det tvärtom. Så håller dom på, som Bill och Bull. Eller Piff och Puff.

 (Bilden: 1,3 s, fri hand)

Men jag är ju inte ensam nere i gruvan, det finns andra besökare också.

 Och för att ni inte skall frysa i väntan på nästa avsnitt av följetongen så går vi in i Viktoriasalen, fortfarande på 155 meters djup, men här inne är det varmt. Konsertsal och i kväll kommer det att bli pub. Men medan vi väntar in det får vi sällskap av fältskärn som står i det vackra ljuset. Vitlökenligger bland de andra örterna på bordet och sågen är redo på stolen om ni har problem med ben eller armar.