Åter till nuet, bilder från nyss: Novembermorgon

Tittade ut genom sovrumsfönstret och hämtade snabbt kameran

Tänkte jag kunde återvända till nuet från det militära 70-talet

En bild i svartvitt också

Soluppgångar måste inte vara i färg!

Jag tittade högre upp också, dit gryningsljuset inte nått.

-5 grader.

Dags att skrapa bilen.

.

Det var det här det här allt handlade om, att bygga en sådan här. (sista delen)

Resultatet av våra mödor, efter fullbordat värv och en nattlig transport av ett pansarkompani över vattnet. "Ska vi köra ut på den där lilla", sa stridsvagnsförarna, lite oroligt. "Ska den där stora köra ut på vår färja" sa mina kompisar, lika tveksamt. Själv såg jag inget av det eftersom jag var uppe i mörkret i skogen.

Dagen efter.  bara att packa ihop och åka hem.

Några av mina trötta kompisar

I ett tidigare inlägg var det någon som frågade om jag kom ihåg namnen på de som var på bilden. Här tror  jag att jag gör  det:Karlsson, Vicke, lilla och stora Jonas (fast ingen av dem hette Jonas, Anders, Flash-Martin och Johan.

.

Den här killen var en av dem som jag följdes åt  med alla  15 månaderna, men den enda som hamnade i samma logement  hela tiden. Då kan man väl säga att man delat på både glädje och vedermödor.

Och medan våra kompisar slet för fullt, hade vi i understödsgruppen det lugnt. Här roar sig kulspruteskytten och laddaren med en porrtidning som de hittade instucken bakom en sten. Hade soldater setat här tidigare och haft tråkigt?

Och efter allt detta och en natt utan sömn skulle vi hem till Almnäs. Väntade ännu en jobbig cykeltolkning i mörker på oss? Gissa om vi blev glada när vi kom upp till tälten och såg att det stod en ctpk där.

ctpk? Kunde man grunderna idet militära förkortningsmysterierna var det enkelt:

c=cykel (Inte stort C, då blir det en Chef)

 tp=transport

k=kärra

Alltså cykeltransportkärra. Vi förstod att cyklarna skulle få åka kärra, alltså skulle vi också få åka. Minns inte, men tror att det var buss. Vi somnade nog allihop på vägen.

Vår beredskap är god? Lumparminnen del 3

Fortsätter med bilder från det höstfagra oktoberlandskapet  sydost om Enköping, hösten 1970. men höstfärgerna får ni tänka er, för i kameran satt gammal hederlig Tri-x. Vi var där för att färja över ett pansarkompani över en vik. En helt konstruerad uppgift alltså, bara för att öva alltså, för dem och för oss. Och mycket väntande blev det, något gick snett vid färgbygget, så det tog längre tid än planerat, mycket längre.

Var de här gossarna beredda?

Om jag kommer ihåg rätt hette det understödsgrupp, och vi var placerade vid nerfarten till färjeplatsen, där våra kompisar slet med färjebygget. Jag hade blivit utsedd till gruppchef för gänget och kunde göra lite som jag ville, fotografera t.ex. Jag kunde också gå ner till byggplatsen och titta, för  att kunna berätta för understödskompisarna varför inget hände.

Väntan.

Och vad han gör vet jag inte riktigt

Sedan kom natten och allt var höljt i inte bara dunkel utan i kompakt höstmörker, och det var då allt hände, och jag som stod vid den lilla vägen för att hålla rätt på att inga obehöriga körde ner till byggplatsen hör plötsligt muller och ser ljus komma runt kurvan och plötsligt står jag öga mot  öga  med en Centurion. Då kände jag mig liten, hade aldrig tänkt mig att en stridsvagn skulle vara så bamsig, men intrycket förstärktes förstås av mörkret och situationen.

Han stannade snällt när jag gav stopptecken, och han släckte strålkastarna när jag sa till, och tände snällt mörkerbelysningen. Då kände jag mig lite betydelsefull. Det var jag som bestämde vilka som fick komma fram. Stridsdomare, besökande överstar och annat löst folk fick snällt lämna fordonet och gå vidare till fots i mörkret.

Allt som hände, hände på natten och efter en sömnlös natt var det lite si och så med beredskapen.

Morgonsol i ögonen?

Nere vid vattnet rådde också trött morgonstämning.

Gula höstlöv?

GLite krubb kanske hjälper.

Höstmanöver Del 2, vårt hem, i alla fall en plats för morgontoalett

Vårt hem för några dagar, men vi var nästan aldrig hemma efter denna första morgon.  I alla fall kändes det så. Här hade vi en lugn stund på morgonen efter cykeltolkningen i regn och kyla.

Vi bodde i tältet där bakom och här i dagsljus syns det ju tydligt. En natt senare, med höstmörker och ett tjockt heltäckande molnlager var det mörkt! Ljusdisciplin rådde så inget ljus fanns någonstans. Jag var ute en stund på natten, och gå ut gick  bra, men när jag skulle tillbaks lyfte jag ibland händerna trevande framför mig för att undvika träden  och jag tog små korta steg.

Till slut stannade jag till lite och tänkte att "nu måste jag vara framme snart", och sträckte fram en hand. Framme! Där var tältet, tio centimeter framför nästippen och jag såg det inte. Mörkt!

Rent vatten i det som för mig var mjölkflaskor.

.

Den här killen lyckades med bedriften att anlägga skägg under lumpartiden! Fyra månader tidigare, när vi ryckte in, hade han  korta polisonger, och för varje vecka lät han dem bli en aning längre, men var hela tiden välrakad.

Tvaga händerna.

Jag har noterat att skärpan på de här bilderna, och även de i förra inlägget är ganska oskarpa, men så småningom kom jag på att det nog inte alltid var så ljust som det ser ut på bilderna och att jag både har haft  lite för lång slutartid och full glugg för att få några bilder.

.

Här har jag inte tonat bilden, utan bara behållit den färg bilden fick vid inscanningen, medan de svarta har fått bli svarta efteråt.

mm

Fortfarande klart kraxig stannar jag inne och skannar gamla ärriga bilder från höstmanöver

Det skulle bli en liten liten övning i fält, tillsammans med med grabbarna på andra sidan sjön, de som hade så tunga fordon, så vi började med en bussutflykt. Jag undrar om det inte var med grisbussen från körcentralen. Den hade fått sitt öknamn beroende på skick och bekvämlighet.

Vår löjtis (en av dem) berättar vad vi ska göra. Rekognosering kallades det visst

Det konstiga svävande objektet ovanför vattnet är inte ett UFO utan visar bara i vilket skick en del av negativen befinner sig i.

Här sitter vi och rekognoserar.

Jag tror det var grupparbete.

Även i grisbussen kunde man somna in om man sovit för lite under de senaste nätterna.

Men här är det allvar.

Toalettbestyr i fält.

Men hur kom vi dit? Med cykel förstås. Vi var ju ett cykelburet förband.  

.

Men att ta sig dit var ett äventyr i sig, eller i klartext ett jävla skitgöra, mörkt och kallt och blött. Inte så gemytligt som på bilden.

Att ta sig dit.

Vi skull ta oss från Södertälje (Almnäs) via Strängnäs och Enköping till pansartruppernas  övningsfält Veckholmen, nere vid Mälarens strand. Jag kommer inte ihåg några detaljer från färden annat än de jag kan minnas via bilderna, och några sådana verkar inte finnas. Cykeltolkning  i höstmörker gav inget  ljus och definitivt inte fria händer för att plåta. En modern vattentät kompakt hade varit något annat, men tänk vilken mängd onödiga bilder jag hade haft att ta hand om nu.

Och tänk vilket roligt pusslande med fragment som jag hade missat.

Alltså blir det fritt ur  minnet, det som hände. Det är å andra sidan ett väldigt tydligt minne, ett sådant där man inte glömmer.

Enköping. Mörkret har fallit. Regnet faller. Vi är trötta, framförallt trött efter timmars hängande i tolklinan. Vi tar vägen förbi hamnen, med korsande industrispår för järnvägen. Traktorn sneddar lite när den passerat spåren, och de framför mig håller inte ut tillräckligt och precis när jag är på spåren kommer rycket. 

Framhjulet fastnar och jag hamnar på den blöta gatstenen. Jag känner att jag blir blöt om knäna, rakt genom byxorna och kronans tjocka långkalsonger. Upp igen och fortsätta, inte så långt kvar.

Några dagar senare, när vi var tillbaks till förläggningen utanför Södertälje upptäckte jag vad det blöta var. När jag tog av mig byxorna, märkte jag att kalsongerna satt fast i den levrade blodkakan på knäna. Så långt ner hade jag inte haft anledning att dra ner byxorna i mörkret och kylan.

Jag tror jag har bilder som är bättre än de här första inskannade, så det kan bli en fortsättning.

Tri-x, Minolta SRT 101, troligen med 35:a