Gröna bilder

Det var en dag häromdagen som världen i  min kamera blev ovanligt grön ,även  om en liten blå skylt kunde skönjas  i  det gröna .

Hyfsat med grönt syntes  klättra.

Här var  det gröna av  annan  art.

Men ordningen återställdes strax längs stigen.

.

Även vid vattnet kunde jag  hitta grönt.

På vägen dit och hur den ser ut numera, den gamla Slussen (för tillfället)?

Jag var rastlös och  tänkte  att idag ska det väl inte bli så där onödigt  varmt som  det varit ett tag,   i alla fall för  mig  som inte  gillar  för  mycket av den  varan numera, så med SL-kort  i fickan och  kamera och vatten i konten gav  jag  mig av på äventyr (läs  promenad) i  den stora staden.

Jag  möttes av både det ena och  det  andra...

En del av  det  i  färg.

Jag gick  inte ensam, de  här tidigare lite  skumma gångvägarna hade  blivit stora promenadstråket.

Tyckte att ett  kort  skärpedjup kunde förstärka  röran  därnere.

.

För  lite   rörigt  var det allt.

Men  här  gick det nästan  att  läsa var  man  var.

.

Ur funktion, det var  ju  roligt att  få  veta...

Jamen, är det inte myrfil som växer därborta? Måste gå och titta. Och granna käringtänder. Måste sätta fart på kameran.

Jo, visst var det myrfil, det är inte ofta man ser sådant i mina trakter. Aldrig närmare bestämt, så det är tur att man är ute och reser ibland. jag såg de vita prickarna  på håll och nyfikenheten väcktes, och för säkerhets skull gick jag först in och hämtade kameran . Inte för att jag hade någon myrfils-kamera med mig, det fick duga med min Olympus Ep-1, med 17 mm/2.8, kanske mer en gatufotoutrustning, men har den dugt till hängbroar, vägtunnlar och stavkyrkor längs vägen, ska den väl också duga till myrfils-foto.

 Men vad sjutton är då myrfil?

Det var min far som kallade det för myrfil, occh hur lokal hälsinge-dialekt det  var, har jag ingen aning om. Ängsull är ett vanligare namn och tittar man i en flora heter den nog Eriophorum angustifolium.

Med sandaler på fötterna fick jag vara lite försiktig, för det var ganska blött. Ej  heller ville jag stå på knä, men jag balanserade försiktigt fram några kameravinklar stående på gungiga tuvor.

En stilla afton

Jag hade aftonen för mig själv. Dottern var och grillade med kompisar och det var att hinna i tid till grillningen som varit målet på resan från Bergen. Men allra viktigast var att hinna till bröllopet nästa dag och det hade vi ju gjort med marginal.  Och min tilltänkta aftonpromenad verkade övergå till en blomstervandring, för strax efter myrfilen snubblade jag på färggranna käringtänder.

Vilken tur att jag inte hade en kamera med makro-objektiv med mig. Då hade jag kanske inte  prövat att fota kärringtänder med vidvinkel, och jag  hade varit en upplevelse fattigare. Dessutom hade jag nog upprepat mig, kärringtänder med makro har jag fotograferat förr.

Nu hade jag fått blodad tand.

Kanske är också detta käringtänder, men har det egentligen någon betydelse när de på detta sätt har övergått till att vara en bild. Uppenbarligen har jag inte hållit kameran still. Exponeringstiden var 1/6 sekund.

Här  en något intensivare variant, med  lite annan rörelse och som fått sina färger förstärkta i Lightroom.

Buga lugnt och  stillsamt med aftonen

En bit längre bort träffade jag lite vackert gräs, som bugade så fint.

Jag bestämde mig för att försöka förstärka gräsets inneboende bugande, genom att buga med kameran enligt samma mönster som stråna.

Uppenbarligen bugade jag snabbt, för exponeringstiden var bara 1/50-dels sekund. Det var nog det snabbaste jag gjorde under den här promenaden, som annars mer gick i det lugna lunkandets  tempo.

Ett naturligt stilleben

Efter de här rsvepande  förlustelserna behövde jag ta det lite lugnare, så när jag stötte på ett naturligt stilleben, om än skapat av mänsklig hand, blev det en bild till.

.

Det stilla fotograferandet

Enkelt och stilla skulle jag vilja kalla det fotograferande jag ägnade mig åt den här kvällen. Stilla och lugnt som komplement till strövandet och lunkandet, utan störande mål eller avsikter. Det som sker det sker och det blir de bilder som blir, helst så enkelt som möjligt och ibland hamnar jag där, och det är så skönt. Fotograferandet som en njutning, men också en inre frid.

.