Silvergruvan del G.
Öl, sång och eld.
...en pubkväll på djupet

...forts

Till första inlägget i berättelsen

En pubkväll på 155 meters djup utlovade jag i förra inslaget i denna gruvliga följetong. Nu är det dags. Gruvdrängarna  har råddat och Viktoriasalens vackra bergrum har ändrat skepnad från hemvisst för en fältskär, till en plats för skönsång, glädje och samvaro.

Skönsången stod Ad Hoc för, en kvartett vi redan träffat ovan jord, utomhus, men akustiken här nere gjorde onekligen deras röster större rättvisa. Bara att luta sig bakåt och njuta av tidstrogen sång. John Dowland, den engelske 1600-talskompositören och lutspelaren, var en av favoriterna. Vackert.

Men det var lite action också. (Eller är det så att fotografen gillar att använda oskärpa som ett uttrycksmedel?)

För att visa hur de ser ut tar vi väl en bild rakt framifrån också. Men nog borde dom väl skaffa lite mer 1700-talsaktiga pärmar, så att det stämmer med klädseln? Grön plastpärm. Usch!

Fyra gruvdrängar satt vid ett bord i mörkret och pratade. (jodå, Petter och Petter sitter där...) Det är vid sådana tillfällen som spökhistorierna kommer fram, om när mystiska ljud hörts i gruvan, hur man hör någon i mörkret fast man är ensam, om hur märkeliga saker händer, om hur... 

Men det är dags för lite eld också. Vi lämnar värmen i Viktoriasalen för en stund och går ut i gruvkylan. På vägen kan vi njuta de vackra speglingarna i gruvans vatten. Sådana finns det många av.

Och en bit bort hittar vi den här figuren

Eldshow på gång?

Följ den spännande fortsättningen i  Nästa del av berättelsen...