Fler fyrkantiga fyrkanter
Färglösa och färgade foton förevisas
Fri flukt!

Jag var vid Slussen. "Filmen" (den imaginära) var slut och jag bytte till ny. Men jag bytte också film.

Det handlar ju om att jag testar de inbyggda funktionerna i min Olympus EP-1.  I förra inlägget testade jag grovkornigt svartvitt, precis 12 rutor och nu tänkte jag göra samma sak, 12 rutor, men bara svarvitt, utan något fejkat korn. Jag visar inte alla tolv, för jag blev inte nöjd

 

Den första blev lite speciell, för jag missade att ställa om slutartiden. Men den får komma med, för att uttrycket blev lite som det blev.

Spöken i en känd trappa vid Slussen.

 

Nu har jag kommit ner på perrongnivån och det är fredageftermiddagsrusning.

Jag gillar inte riktigt resultatet. Överstrålningen från det starka solskenet i bakgrunden och även från lysrören stör mig. Det här är ändå den bästa bilden, det är mycket värre på andra. Kanske är det kamerans omvandling till svartvitt  som ställer till det. Annars brukar jag ju göra bilderna svartvita i datorn. Eller är det objektivet som ställer till det. Eller är det helt enkelt hopplöst.  Eller...

 

Men en bild till får det bli.

Mycket linjer kors och tvärs blev det. Intressant att Bankomaten ligger i bageriet! Här ska det bli andra bullar av...

 

Sedan gick jag upp i solskenet och lämnade de plågsamma svartvit-experimenten bakom mig. Men jag behöll formatet, det kvadratiska, det är ju trevligt på sitt sätt och behöver utforskas mer.

Skuggorna börjar falla, eftermiddagslånga, men eftermiddagssvalkan dröjer ännu ett tag.

 

Av bara farten hamnade jag på Mariaberget igen, på välkända jaktmarker. Det är ju ganska nära Slussen. Här är vi vid toppen av besvärsbacken, den ligger till höger utanför bilden.

Maria Trappgränd, solspeglingarna ger tillfällig dekor på väggen.

 

Solspeglingar i närbild (Onödig bildtext?)

 

Vi är ju nära puckeln och Ellens nu, men det är inte särskilt intressant så här års. Hela puckeln sover. Stängt. Semester. Inte bara Ellens, utan det mesta annat också.

 

Men, sedan jag var här senast, för några veckor senare, har jordhögarna jämnats ut och tre soffor kommit på plats. Trevligt.

Tre soffor. Det räckte med en för mig att vila på.

 

När jag satt där öppnade sig blicken mot nya motiv.

En segelbåt i fönstret.

 

En annan vinkel.

 

För den som inte upptäckt det har jag bytt objektiv också. När jag lämnade Slussen bytte jag 17 mm mot zoomen 14-42 mm. Inte för att zooma, det är inte så jag ser det, utan för att ändra beskärningen direkt i kameran, för att ändra utsnittet och koncentrera sig på detaljer i stadsbilden.

 

Har jag inte rest mig från soffan sitter jag kvar där än...

Har man ingen fantasi, kan man bli en härmapa
12 x (6 x 6) , grynig Tri-X vid Slussen, fast med fusk

Inspiration och idéer kanske man hellre skulle kalla det. Ibland fångar man upp något som är så naturligt enkelt att man borde ha kommit på  det själv, men man ser det först när någon annan formulerar det,  fast man egentligen redan hade alla pusselbitar . Eller så behöver man bara bli påmind.

Den här gången var det Micke Borg som gav mig idén i sitt inlägg om lågbudjetfotografering. Han skrev där om den inbyggda begränsning som det innebär att ha en film i kameran med en given längd och därmed ett givet antal rutor att fylla med bilder. I det här fallet 12 rutor och då också kvadratiska rutor.

Som den här t.ex. Förstora gärna för den rätta känslan.

Kvadratisk ruta 1. Cyklande dam vid Slussen.

Begränsningens konst kan vara svår. Begränsar man sig till 12 rutor är så att säga begränsningen inbyggd, man kan inte dra iväg hur många rutor som helst, utan bör tänka sig för innan man tycker på knappen. Annars är det plötsligt slut. En fälla lätt att falla i, med moderna digitalkameror, med till synes oändlig minneskapacitet (i alla fall om man tar bilder en och en och inte "sprutmålar" med kameran).

Jag tänkte därför att jag skulle begränsa mig till 12 rutor.

 

Kvadratisk ruta 2. Utsikt mot Kornhamntorg. Därborta lyser solen, här råder skugga.

 

Jag begränsade mig till 12 rutor, precis som Micke, inte för att jag var tvungen utanför att jag var nyfiken att se vad som hände. Lite roligt alltså. Fotografering skall vara  roligt och lite spännande. Nyfikenhet är inte heller fel, det är då man kan upptäcka saker, motiv och bilder, till exempel. Tappar jag upptäcktslustan blir det heller inga bilder.

Sen kan jag hålla med om att det var lite härm-apigt att välja Slussen, precis som honom, men det får jag väl skylla på min barndom då jag sprang omkring mycket här i alla spännande gångar och tunnlar.

 

Kvadratisk ruta 3. Lastplats. Vilken sorts laster vet jag inte. Det förekommer väl både det ena och det andra här i mörkret

 

För Micke var det kameran som bestämde formatet, 6 cm x 6cm. I mitt fall var det jag som bestämde formatet, ställde in 6 x 6 (utan centimetrar, bara ett förhållande) i en meny. Så var det Tri-X och 27 DIN, som gällde. 27 ställde jag in (även om det numera har blivit 400 utan logaritmisk skala), men jag fyllde också på med den artistiska grovkornsinställningen. För att skapa den rätta känslan, kanske.

Så nu vet ni bakgrunden.

 

Kvadratisk ruta 4. Down Under. Nere i trafiklabyrinten.

 

Men egentligen var det nog lika mycket det kvadratiska formatet som lockade. Jag gillar ju det, det ger andra kompositioner än det avlånga formatet, och med den här inställningen kan jag ju fuska mig till formatet, utan att behöva ha film i kameran.

Jag har ju en gång för alla tagit mig ut ur mörkrummet och framkallningsträsket och längtar inte tillbaks. Det skulle hämma mig i mitt fotograferande. Det skulle bli för mycket teknik och praktiska besvär och för lite bildskapande.

AHA! Här kom jag på något, som jag inte tänkt på. I alla fall inte konkret formulerat i ord och därmed inte helt medvetet. Det är nyttigt att skriva och reflektera.

Jag slipper en massa praktiskt pyssel som jag hatar, om jag fotar digitalt, och därför är det roligare.  Och därför blir det bättre bilder.

 

Kvadratisk ruta 5. Onekligen har det blivit sjabbigt och slitet härnere. Avsiktlig eller oavsiktlig vandalism?

 

 

Kvadratisk ruta 6. Macken är borta, men plats för bilar är det.

 

Kontrasterna kan bli stora härnere, inte minst om man tar med det direkta solljuset ihop med djupa skuggor.

Kvadratisk ruta 7. Ljus och mörker.

 

Det kan ju bli bättre (?) med mer homogent ljus.

Kvadratisk ruta 8. Bilarna kommer.

 

Det var nog här någonstans jag glömde bort mig och inte tänkte på att jag bara hade 12 rutor på mig.  Visserligen hade jag kunnat fuska, kameran är ju digital och jag hade kunnat radera bilder, eller hade jag kunnat ta många och välja när jag kommit hem. Men det ville jag inte, då hade ju hela experimentet varit meningslöst.

Dessutom, detta att filmen tar slut för att jag fastnar vid ett motiv och tar för många bilder, är ju något jag känner igen från filmtiden, visserligen inte med 12 kvadrater, men väl med 36 små rektanglar. Ofta beror det på att jag känner att jag inte lyckats och gör fler försök istället för att inse att jag skall låta bli.

 

Kvadratisk ruta 9. Bilarna passerar.

 

Det var det här med att försöka fånga bilar i rörelse i mörkret under Slussen som gjorde att jag slösade fyra rutor på samma typ av motiv.

 

Kvadratisk ruta 10. Ännu en bil passerar.

 

Kvadratisk ruta 11. Dubbelriktad trafik.

 

Här insåg jag plötsligt vad jag gjort och tog en stillastående bild.

Kvadratisk ruta 12. Sista rutan.

 

Sista bilden på filen, och ingen bild kvar till de delar av Slussen som är ljusare och mer befolkade. Men det fanns ju en lösning på problemet: En film till! Och då körde jag utan pressat 70-talskorn

Tack Micke för inspirationen!

Olympus PEN Ep-1, 17 mm

Den där trappan har jag passerat förut
eller "på väg till Ellens"
eller "Slussen igen"

På väg till Ellens passerade jag Slussen och valde vägen "down under" på väg från tunnelbanan. Inte närmaste vägen, men det var inte det som styrde. Här passerade jag en viss trappa, ofta värd några snabba bilder på vägen. Så även denna gång.

Här skymtar vi trappan till höger. Det blir varannan färg på de här bilderna, för jag valde det utförande som gav rätt uttryck åt respektive bild. Som jag såg det.

Den här fick bli svartvit, för färgen tog bort stämningen. Ögonen styrdes fel.

 

Det passerar mycket folk i trappan, det gör den spännande.

Här valde jag att behålla färgen, för att sätta flickorna i centrum. De kom bort lite i svartvitt som jag först trodde skulle vara bäst.

 

Möte i trappan, när jag var på väg upp.

Här var rörelsen viktigast och den kom bort lite i färg, tyckte jag.

 

Här fotade jag killen som stod och spanade, och påpassligt kom en tjej och kompletterade bilden.

Den här dog utan färg. Det ville jag inte.

 

En trappa, med mina högst subjektiva kommentarer...

 

Olympus PEN+17 mm

 

Jag fastnade en stund i en trappa i söndags

Jag rörde mig runt i Slussens undre environger och strosade runt med kameran på magen. En bit bort såg jag trappan, en väg uppåt.

 

En trappa kan var en skiljepunkt och en stund dröjer man sig kvar i samtal innan vägarna skiljs åt.

 

Under tiden ligger trappan tom.

 

Men det dröjer inte länge innan någon kommer

 

Full fart framåt! Ställer man sig i rätt vinkel kan man fånga tunnelbanan också.

 

Och här lämnar vi trappan...

 

Bara några minuter, en söndag i december 2009, medan jag väntade.

Canon 40D, 1600 ASA, 10 mm, bl. 3.5