Slussen sedd med andra ögon.

Jag har ju smugit omkring på Mariaberget och även dragit mig ner mot Slussen den senaste tiden, men det har jag gjort med mina nostalgi- och skönhetsögon, som bara velat se det vackra. Husen på Mariaberget har ju renoverats och förskönats (i alla fall de äldre), men det kan man ju inte säga om Slussen.

Så, nu har jag tagit på mig mina fulögon när jag tittar, men det vill ändå inte bli riktigt fult. Jag har nog för mycket vackra minnen för att det ska lyckas.

Inte kan man väl säga att det här är någon vacker och inbjudande nergång (men det verkar i alla fall som en skuggfigur vågar sig ner).

Och därnere är det mörkt och ruffigt och det gäller att skynda raskt förbi...

...för visst finns det mörka hörn och gångar här (förstora om du vågar)...

... och vampyrer (men gillar dom ljus?)

Det sägs att den gamla Slussen håller på att falla sönder...

...är det det som sker här - den upplöses av ljuset som tränger in.

Vilket som, det är en plats som väcker starka känslor.

PEN- occh pennfäkterier med

Olympus EP-1, 17 mm/2.8 0ch tangentbord

Ljuset på Söder

Ljuset möter mig när jag kliver i land på Söder.

Fyra århundraden av byggnadskonst i en och samma bild.

Besvär i Besvärsbacken* eller Bara Bestyr?

Det är nog bara flyttbestyr i det f.d. sockerbruket., men även det kan orsaka besvär.  För hundra år sedan användes backen för att testa bromsarna på bilar, men även för förarprov, för att se om man kunde stanna bilen i nerförsbacken.

Stannar och pustar i Pustegränd

Det var ljusreflexerna som fick mig att stanna.

Bengans Brännkyrkagata?

Ljuset på Söder kan vara förrädiskt starkt ibland när fasader i skugga blandas med solbelysta vita gavlar. Jag borde ha vett att inte försöka...

Å andra sidan vill jag ha bilden så här.

Gatsten

När jag sitter på hörnet vi Ellens och fikar är det nära till gatsten i sol och skugga.

Lite längre ner på gatan finns det intressanta saker i skyltfönstret...

...och Söders ljus lyser på fasaden på andra sidan gatan, som speglar sig, men det är nog inte det damerna ser.

Och** jag trivs fortfarande med min lilla kamera! Mer och mer.

*Besvärsbacken och Besvärsgatan är gamla namn på denna del av Brännkyrkagatan.

** Hade jag inte fått skriva utan en bock i kanten när jag skrev uppsats i skolan. "En mening får inte börja med och."

Olympus PEN+17 mm

Om man råkar ta en omväg och har kameran med
kan det bli blandad kompott:
sushi, under broarna och holmgång

Det var det som hände idag, jag råkade ta en omväg hem från jobbet. I stället för att gå hem gick jag till tunnelbanan och åkte in till T-centralen och tog sedan pendeltåget hem. När jag ändå råkade vara i stan så började jag vandra, så det dröjde innan jag hamnade på pendeltåget (och det var nog det som var meningen).

Det första jag gjorde var att åka rulltrappa.

Sedan kom jag direkt upp från underjorden till folkliv och sommarsol

SMS- och Sushibuffé.

Jag vandrade förbi folklivet framför Centralstationen  och sökte mig ner mot vattnet men hamnade under några av stadens broar. Tyngden av all cement gjorde att jag tyckte bilden skulle bli svartvit.

Här är det ju inte bara betong, form och gråskala utan också solstrimmor att använda som element i bilden. Det är ju sådant jag bara inte kan passera utan att se bilder och därför lyfta på kameran och ibland blir jag också nöjd med resultatet, även när jag kommit hem. Ibland blir det platt fall, ibland upptäcker man inte det riktigt fina förrän efteråt.

I den här vinkeln, bara några meter bort, blev i stället färgerna så sköna...

... och skönheten bestod.

En stund senare blev det holmgång när jag hittade en riddar-holme. Men det är nog ingen riddare som går där, snarare en penn-fäktare eller förlagsredaktör,  Nordstedts är ju nära. Själv är jag väl en PEN-fäktare.

Redaktören försvann snabbt ur bilden och jag hade inte hunnit många steg innan två andra vandrare klev in i sökaren och tog plats i bilden.

Kullersten och solkatter var det som fångade mitt intresse här.

Så är det det här med att fotografera redan sönderfotograferade motiv...

... så jag ska väl påpeka att det är skuggan och familjen som är motiven.

Samma skugga får tjänstgöra även i nästa bild, men familjen är utbytt.

När jag korsat holmen fortsätter jag på nästa bro och därborta siktar jag Mariaberget igen. Jag kan visst inte hålla mig därifrån. Syndaren återvänder till brottsplatsen...

Promenaden har ju knappast börjat än och jag har redan med råge passerat sjubilds-kvoten. Det finns stor risk för att det blir en fortsättning. Kanske redan i dag, för klockan har passerat midnatt.

Olympus PEN + 17 mm

Fyra fyrkantiga fyrkanter, sköna skönheter, utanför min dörr

Inspirerad av alla som tar fram sina 6x6:or och  Tri-x tar jag fram min PEN och ställer om till 6x6 och svartvitt när tyskarna har vunnit åttondelssemifinalen.

Jag öppnar dörren och tar ett steg . Den vita självsådda får agera modell i sommarkvällen.

Bländare 2.8 och 17 mm kan ge lite oskärpa i bakgrunden om man går nära.

Prästkragarna är också självsådda, men är inte mindre vackra för det.

Det finns tydligen några som tycker dom är goda också.

Vinden pustade till och skönheterna började dansa.

Det gick bra även fast dansgolvet  var enkelt.

Hoppas helgen har varit fin!

Men om jag nu skulle ha skaffat mig mellanformat
vilken kamera skulle det ha kunnat bli då?

Som jag skrev i mitt förra inlägg funderade jag en gång i tiden starkt på om mellanformat skulle vara något för mig. Givetvis funderade jag då också på vilken eller vilka kameror som kunde vara intressanta. Jag var helt inriktad på landskap på den tiden, det naturliga landskapet, men också kulturlandskap, med dess mänskliga påverkan, byggnader och boningar. Jag var också fascinerad av ljuset och dess inverkan på landskapet och fängslad av idén att fånga det.

Min fotografering var alltså på sitt sätt statisk, långsam och omsorgfull. Jag skulle alltså inte bli nämvärt hämmad av det tyngre och klumpigare mellanformatet. Tvärtom skulle det större formatet kanske ibland göra livet enklare eftersom det på ett sätt ger större marginaler.

Det kvadratiska formatet var jag också inne på (både då när det begav sig och i mitt förra inlägg), och det gav ju en naturlig svensk kandidat, men jag hamnade faktiskt i Tyskland i stället.

Hur då?

Det var två faktorer som styrde mig, skärpedjup och närbilder.  Jag ville ofta ha bilder med skärpedjup från förgrund och då är det ju på sitt sätt dumt att gå upp i format. En lösning var ju den väg som f/64 valde. En annan lösning med storformatkamera är att luta skärpeplanet, vilket fungerar på vissa motiv. Ett  sätt att realisera detta är med tiltbara objektiv.

Nu var det ju så att det fanns en tysk kamera som erbjöd detta, Rollei SL66. Den hade en inbyggd bälg som användes för avståndsinställningen, och bälgen var tiltbar och hade ett utdrag som gav möjlighet till hyfsade närbilder. Det var en enögd spegelreflex som i sin uppbyggnad påminde mycket om Hasselblad, men gav dessa två egenskaper på köpet, så det var klart att det var en sådan jag skulle ha, om jag skulle ha. Men det skulle jag inte.

Dom går fortfarande att hitta på begagnatmarknaden, både den första helt mekaniska, och de senaste med inbyggd TTL-mätning och blixtstyrning och allsköns elektronik. Men jag hade tänkt mig den helmanuella med lös handhållet spotmätare. Den som debuterade 1966 och gick att hitta till hyfsat pris (för det var ju 20 år senare jag funderade på detta)

Vad jag gjorde i stället? Småbild, 24 mm, bländare 16. Det hade jag ju börjat med tidigare, men jag förfinade (eller heter det utvecklade) min användning av objektivet.

Fjällen porträtterade  med 24 mm vidvinkel. Här hade det dessutom varit tyngre att bära med sig en mellanformatare. Men tänk om...