Skärpa vs känsla - eller båda

Om oskärpans betydelse för en bild

Som vanligt ska det jag skriver inte tas på fullaste allvar. Livet är fullt av andra allvarligheter och fotografi för amatörer är till för att roa oss när vi inte arbetar för brödfödan för att finansiera vår hobby.

Skärpa är ett överskattat mått på en bilds kvalitet. Skärpa är som en avledande manöver. Den kan få oss att missa meningen med en bild eller helt missa den känsla den vill förmedla. Den inbjuder oss att betrakta bilden rent tekniskt istället för att inbjuda till en upplevelse, en njutning för vår konstnärliga hjärnhalva. Rätt använd kan skärpan leda ögat till det väsentliga i en bild och låta motivet framträda ur sitt sammanhang utan att sammanhanget förloras. Då behöver inte ens motivet vara krispigt knivskarpt. Man urskiljer det ändå. Här nedan några exempel ur min egen produktion.

Jag ville lyfta fram motorcykeln som står ledigt parkerad på gatan. Skärpenördar kan säkert säga att inte ens den är skarp (trots att  det teoretiskt sett är skarpt på någon detalj). Den tillräckliga skärpan och den, av det korta skärpedjupet, diffuserade bakgrunden lyfter fram det jag vill visa utan att man förlorar intrycket av miljön, känslan av sammanhanget.

För att göra det ännu tydligare visar jag här ett naturfotografi med närmare studie av barken på ett träd på Liljeholmstorget.

Inte ens här är nog barken särskilt skarp. Men den framhävs ändå av den tillräckliga skärpan och resten av dess sammanhang förstärker känslan av det står i en stad.

Ett mer svårdefinierat fall av skärpa som kräver lite mer av betraktarens fantasi kommer här:

Eller som vi fick som uppgift på en kurs jag gick; att fotografera det osynliga motivet.

Här är det nog svårt för en vanlig betraktare att inse att fokus ligger på ett vertikalt lager av luftmolekyler ca 3 meter framför kameran. Det oskarpa sammanhanget förmedlar i alla fall en känsla av att vi är kvar i staden och luften är inte  lika skitig som en del vill få oss att tro. Man ser ju vad som händer!

I en del sällsynta fall kan man säga att skärpan är helt irrelevant. Som i nedanstående bild.

Här är det besynnerligt nog bakgrunden som är skarp och motivet som är oskarpt och ändå fattar man grejen, eller hur? Här har jag f ö försökt göra ett plagiatkombinat av Vivian  Maier och Mike Disfarmer. Jag tycker jag lyckades riktigt bra!

Till sist måste jag, med skärpa, påtala att jag bara retas lite =)

Mellanformataren

2011-10-09 13:46   janolof

Jag tycker inte att du retas, det du skriver är förnuftigt. Om någon blir retad beror det nog på den personen.

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2011-10-09 15:07

Jag tror att du har rätt.

Svara

2011-10-09 14:39   RHelena

Det du skriver låter ju väldigt klokt. :-) Därför tar jag ditt resonemang på fullt allvar.

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2011-10-09 15:07

Det är skönt med människor som begriper. Heja!

Svara

2011-10-09 19:54   EGW

Jag minns hur jag brottades med skärpeproblemet när jag bara hade en enkel analogkamera. Då blev jag lycklig av skärpa! Kanske vill man börja utnyttja oskärpan för att vinna estetiska kvaliteter först när man vet att man också kan åstadkomma skärpa?

Ett närliggande problem är ju detaljupplösningen. När viktiga detaljer i en bild smetas ihop till ett blurr så stämmer inte alltid bilden.

Hur som helst, en tänkvärd bloggpost, om än inte allvarligt menad (fast det tror jag visst att den är, du vill nog bara ducka för mobben :-))

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2011-10-09 20:03

Oss emellan, åtminstone halvallvarlig. Jag försöker bara skydda mig mot de lättretade som inte har distans till sin hobby.

Svara

2011-10-09 20:03   Peter-L

För en skärpt man som jag blir det du skriver lite luddigt..... :) Även om det nog finns en viss skärpa i ditt inlägg. Så jag frågar mig vilket som är bäst. En skärpt bild eller en skärpt fotograf... =)

Ett bra inlägg med bra bilder! Vad kan man mer begära av en Mellanformatare? ;) /Peter

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2011-10-09 22:10

Ursäkta, Peter, att jag rör om korten i din lek =) Jag tror det är en bra kombination med både en skarp optik och en skarp fotograf.

Svara

Peter-L 2011-10-09 22:24

Så sant.... skall köpa ny optik.... :)

Svara

2011-10-09 21:46   ylva_h

Plagiatkombinat var ett intressant nytt begrepp! Skall begrunda detta framöver, det är riktigt fantasieggande!
Kanske även bild 2 faller under detta begrepp? En naturfotograf möter Disfarmer?

Motorcykeln var bra. Där är det ju oskarp förgrund, Hyggligt skarpt motiv och oskarp bakgrund. Du har laborerat med bländarskalan alltså? Eller var det, gud förbjude, DIGITALT?

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2011-10-09 22:14

Ja, det är kul att hitta på nya ord ibland. Jag tänkte inte ens på att bild 2 var ett annat plagiatkombinat. Mike Disfarmer och Terje Hellesö =)
Du kan vara lugn beträffande motorcykeln. Den är tagen med Zeissen och Sonnaren. Det där har jag inte lyckats med med X100:an ännu.

Svara

2011-10-10 09:14   syntax

Bra Thomas att du tar upp bärande faktorer för den kompositionsbaserade bildmässiga fotografin. Texten och kommentarerna ringar in saken fint - egentligen har jag inte så mycket att tillägga, annat än vissa fundamentala tekniska förutsättningar:
För att inte bara veta var skärpedjupet börjar och var det tar slut, utan för att se hur det ser ut i verkligheten när det gäller förhållandet skärpa och oskärpa, behöver man en enögd spegelreflexkamera med nedbländningsfunktion - en verklighetssökare. Genomsiktsökarkameror av olika slag är svårhanterliga i det här sammanhanget, och digitala sökare är värdelösa. Även om man har en ESR-kamera, men att sensorn är för liten, så blir det problem. Skärpedjupet är helt enkelt för stort även på stora bländaröppningar. Det går inte att markera bildelement med hjälp av förhållandet skärpa/oskärpa.

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2011-10-10 09:27

Ja, jag har märkt att det är jättesvårt att frilägga objekt med hjälp av skärpedjupet på en digitalkamera med mindre än fullformatsensor. Man får överdriva helt enkelt. Inget finlir. Med fullformat och film är det enklare, tycker jag. Spegelreflexernas fördel är just det att man får vad man ser. Men med lite träning och objektiv som har skärpedjupsindikation vid fokuseringsringen lär man sig snart att få till det även med en mätsökare.

Svara

syntax 2011-10-10 11:38

Jo, för all del - man kan med träning komma rimligen tillrätta även med en mätsökarkamera. Som du vet har jag sysslat mycket med sådana. Ändå - när det gäller finliret är det inte så lätt. Många gånger räcker det inte med en oskarp bakgrund i största allmänhet, man vill veta exakt vilken slags oskärpa bakgrunden har i förhållande till motivtypen, för att få den rätta bildmässiga effekten. Då måste man även kunna se och bedöma oskärpans art direkt i sökaren.
Det är sådana skäl som gör att jag alltid talar mig varm för den enögda spegelreflexen med pentagonalt prisma - och mot spegellösa systemkameror som bara har en digital sökare.

Svara

2011-10-28 10:22   Joakim K E Johansson

Kul inlägg. Skärpa är överskattat! :-)

Bilden inspirerad av Maier och Disfarmer var fyndig också! :-)

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2011-10-28 10:52

Plagiatkombinatet var helt oavsiktligt, kan jag försäkra. Men så blir man väl omedvetet influerad av de bilder man tittar på =)

Svara