Strömstedt & Freud

Du borde gå och prata med någon

Jag fick ett telefonsamtal från min andre son, Philip, på tisdagen i förra veckan. Han var i stan. Vi bestämde genast att träffas på "stan" och käka lite tillsammans. Vi träffas inte så ofta så man får ta de tillfällen som bjuds. Vi tog var sin plankstek på Drottninghof och pratade om livet, jobb och framtidsplaner. Han var i Stan för att jobba med showen Strömstedt & Freud och skulle turnera runt med dem ett tag. Premiären skulle vara på onsdag kväll på Intiman. Eftersom jag är mellan uppdrag frågade jag om jag kunde komma dit på genrepet onsdag förmiddag och fota lite. Baktanken var förstås att få språka med sonen lite till innan premiären på kvällen. Dagen efter skulle de åka till Karlstad.

På Intimans hemsida kan man läsa:

"Niklas Strömstedt och Per Naroskin har gjort en självutlämnande scenshow som växlar mellan vansinnigt allvar och brutal humor. De har skapat en föreställning där poptönten och den tondöve terapeuten brottas med sig själva och varandra för att förstå lite mer av livet. Niklas Strömstedts texter och musik är ryggraden i föreställningen, som kompletteras med Per Naroskins terapiperspektiv. Det handlar om kärlekens förhoppningar och besvikelser, om att få ihop sin längtan efter både närhet och frihet och om lindansen det innebär att anpassa sig till andra människor utan att tappa bort sig själv. Det handlar om relationen till sina egna barn och gamla föräldrar. Och lite om döden förstås…"

Jag tog två rullar Tmax 400 pressade till 1600 och körde bländare 4 i ett par timmar. Det blev förstås en massa skitbilder. Missad fokus, skott i fel läge, rörelseoskärpa, plötslig ljusförändring mm mm. Allt kan hända när man är oförberedd. Men det är också tjusningen med det här sättet att fotografera.

Lite bilder från genrepet då:

Högläsning ur gamla journaler

Till sist tyckte jag det blev lite av ett rollbyte

Freud showade loss och Strömstedt tog på sig psykoterapeutens analysbrillor.

Eders Hängivne

PS
Jag använde Zeiss ZM och korta telet Sonnar f1,5/50 men ångrade lite att jag inte tog med 90 mm också. Men det man har, det har man...

PPS
Nästa gång på Intiman är 16 oktober. Tips, alltså =) 

Betraktelser från Montreal -6

Om lite av varje och gospelsång

Idag gick mina flickor till botaniska trädgården. Det var märkligt nog lite folk i parken förutom växtligheten som verkligen har kommit igång. Jag erbjöd dem att ta med digitalkameran, ni vet flickor och blommor, men de chockade mig med att avstå.

Själv tog jag mig in till Place des Arts för lite gatufotojakt med Zeissen och Sonnaren. Det gick bättre idag än igår men särskilt lätt var det inte. Kände mig lite ringrostig dessutom. Och jag har blivit kräsen, inga ryggar, inga bilder rätt in i folkmassan och inte folk som äter. Jag sökte geometrier och skuggor att bygga en komposition omkring och intressanta människor att få in där. Det finns egentligen hur mycket som helst men, som sagt, jag har blivit kräsen.

Tunnelbanan i Montreal har ett par egenheter. Den går på gummihjul som en buss. Den har också gummihjul mot sidorna, som stödhjul för att hålla sig på "spåret". Man kan tycka att tågen borde bli tysta av det men det är tvärtom. I Stockholm går de tystare. Jag undrar förstås också var de får kraften ifrån. Det vet jag inte ännu. I Montreal kör tunnelbanan högertrafik. I Sverige kör ju all spårtrafik vänstertrafik. En station har båda spåren i mitten och perrongerna på var sida om spåren. Man måste alltså se till att gå till rätt perrong. Lite opraktiskt tycker jag som är van en perrong i mitten på de flesta stationer. Nog om tunnelbanan.

Eftersom jag körde analogt större delen av dagen så blir det bara lite bilder från kvällens Gospelkonsert. Dottern sjunger i en gospelkör och idag sjöng de utomhus och delade ut flyers inför sin avslutande vårkonsert före sommaruppehållet. Det blir bilderna från idag.

En del av den förbipasserande (ofrivilliga) publiken tycktes bli upplivade av sången.

Den inspirerande och roliga körledaren.

Mellanformataren

Reverend Bob & Just in time

Om en kväll med country & western

Jag fick en inbjudan på Facebook från en kollega att närvara vid en spelning med hans band. De skulle ha ett gig på Kolingen i restaurang Engelen i Gamla stan. Eftersom han också ingår i ett litet spontant uppkommet nätverk av konsultkollegor tyckte någon att det kunde vara kul om vi träffades igen för en middag som vi brukar ha då och då. Till slut blev vi åtta av nio som kom. Vår spelande kollega fick dock ingen mat, det hade han inte tid med. Det blev en lyckad kväll med god mat och levande musik. Här kommer lite konsertbilder.

Nå, vem av dessa musikanter är min kollega? Och vem är reverend Bob?

Mellanformataren

Portra 160NC

Om en diskret favoritfilm

Det går i vågor det där med att fotografera i färg för min del. Det blir förstå bara färg när jag kör digitalt men de bilderna använder jag oftast som råmaterial för att göra svartvita bilder med Silver Efex Pro. Men när jag kör färg i en gammal kamera för film sätter jag numera i min absoluta favorit, Kodak Portra 160NC. NC står för Natural Colour. Det är en film som inte mättar färger så där oerhört som varit på modet en tid, utan diskret talar om vilka färger det handlar om. Det gillar jag. Jag har provat VC-varianten (Vivid Colour) några gånger och är inte så imponerad av den. Jag har förstås provat en mängd andra filmer, inklusive Portra 400, och ingen kan mäta sig med 160 NC i mitt tycke. Varför det är så kan jag inte förklara. Andra har sina egna favoriter och det får de ha. Skriv mig bara inte på näsan om någon annan film. För mig gäller denna enda. Nu kommer en bildkavalkad från Stockholms Kulturfestival.

Musikcirkeln RODAFONIO

 En del åskådare tittade misstänksamt på spektaklet.

En del var inte alls intresserade.

Pensionärerna från Barcelona var det jag egentligen åkte in för men det var en stor besvikelse. Lika långtråkigt som ett ålderdomshem och verkligen inte roligt. Rodafonio var behållningen den här gången.

Och som alltid med, i mitt tycke, korrekt återgivna färger levererade av Portra 160NC.

Samtliga bilder tagna med Olympus OM-2N, ZUIKO 85/2,0 och Portra 160NC.

Mellanformataren

Blues i Åmåls alla hörn

Jag spär på lite om Åmåls Bluesfest med bilder från en bluesentusiast (och medlem på FS), Torsten Ståhlberg, som varit i Åmål flera år och fotograferat artister live. Kolla, njut och minns.

Bilder från 2004, 2005, 2006, 2007, 2008 och 2009

Men egna bilder från Åmål kan jag också bjuda på. Jag var ju där...

Chevrolet Stepside Pickup -55. Vackert mörkgrön.

Butiken Livets Krydda har skaffat sig en firmabil som sticker ut.

Jag träffade min gamle klasskamrat Denny med fru Eva. Denny var en av två som fick bygga en elgitarr i slöjden i folkskolan. Han hade att brås på. Pappa spelade i ett band. Själv spelar han fortfarande. Han liksom jag uppskattar gatubluesen mer än tältkonserterna.

 Annars är det blåaste stället i Åmål alltid Åmål Östra. Här med Pelle Deutz i spetsen.

Men det gäller även den vanliga stationen. Konstigt att ingen satt och spelade där...

The blue medium format guy.