Skärpa vs känsla - eller båda

Om oskärpans betydelse för en bild

Som vanligt ska det jag skriver inte tas på fullaste allvar. Livet är fullt av andra allvarligheter och fotografi för amatörer är till för att roa oss när vi inte arbetar för brödfödan för att finansiera vår hobby.

Skärpa är ett överskattat mått på en bilds kvalitet. Skärpa är som en avledande manöver. Den kan få oss att missa meningen med en bild eller helt missa den känsla den vill förmedla. Den inbjuder oss att betrakta bilden rent tekniskt istället för att inbjuda till en upplevelse, en njutning för vår konstnärliga hjärnhalva. Rätt använd kan skärpan leda ögat till det väsentliga i en bild och låta motivet framträda ur sitt sammanhang utan att sammanhanget förloras. Då behöver inte ens motivet vara krispigt knivskarpt. Man urskiljer det ändå. Här nedan några exempel ur min egen produktion.

Jag ville lyfta fram motorcykeln som står ledigt parkerad på gatan. Skärpenördar kan säkert säga att inte ens den är skarp (trots att  det teoretiskt sett är skarpt på någon detalj). Den tillräckliga skärpan och den, av det korta skärpedjupet, diffuserade bakgrunden lyfter fram det jag vill visa utan att man förlorar intrycket av miljön, känslan av sammanhanget.

För att göra det ännu tydligare visar jag här ett naturfotografi med närmare studie av barken på ett träd på Liljeholmstorget.

Inte ens här är nog barken särskilt skarp. Men den framhävs ändå av den tillräckliga skärpan och resten av dess sammanhang förstärker känslan av det står i en stad.

Ett mer svårdefinierat fall av skärpa som kräver lite mer av betraktarens fantasi kommer här:

Eller som vi fick som uppgift på en kurs jag gick; att fotografera det osynliga motivet.

Här är det nog svårt för en vanlig betraktare att inse att fokus ligger på ett vertikalt lager av luftmolekyler ca 3 meter framför kameran. Det oskarpa sammanhanget förmedlar i alla fall en känsla av att vi är kvar i staden och luften är inte  lika skitig som en del vill få oss att tro. Man ser ju vad som händer!

I en del sällsynta fall kan man säga att skärpan är helt irrelevant. Som i nedanstående bild.

Här är det besynnerligt nog bakgrunden som är skarp och motivet som är oskarpt och ändå fattar man grejen, eller hur? Här har jag f ö försökt göra ett plagiatkombinat av Vivian  Maier och Mike Disfarmer. Jag tycker jag lyckades riktigt bra!

Till sist måste jag, med skärpa, påtala att jag bara retas lite =)

Mellanformataren

En främling på Fotomässan

Jag kunde inte hålla mig. Jag måste ut ikväll. Där såg jag dig med en kamera av senaste modell och linsen blänkte i dess nos...

Jag såg ingen annan med filmkamera där men jag försökte ändå acklimatisera mig lite med den lilla bekväma Powershoten. Men det var inte lätt att finna sig tillrätta i mängden av digitala bumlingar, den ena värre än den andra. Lite kompisstuk hittade jag i den nästan folktomma Olympusmontern vid den redan gamla Pen-modellen. Härligt praktisk apparat! Annars var utställningarna den stora behållningen. Megapixlarna gick mig förbi. Leica M9 har jag redan känt på och lagt till önskelistan. Fast den hinner nog bli retro innan jag skrapat ihop finansieringen =) Nåväl, här är lite bilder från min irrfärd genom hallen. Och ett par bilder från hemfärden.

Perfekta modeller. Står stilla och håller tyst =)

Ett Hubbleteleskop för amatörastronomer erbjuder ett litet titthål för kameror.

Utställningar var det gott om. Det var bra tycker jag. Den här var väl inte en av de bättre för min smak men det fanns ju annat att se på. Och en del att förfäras över. Salvador Dali har fått flera övermän i photoshoppande amatörfotografer. Jag gillar inte Dali så jag är inte överdrivet fascinerad av fotokonstens landvinningar med en dator. Men hantverket och kreativiteten är imponerande, även på mig. Det kan jag uppskatta även om jag inte är förtjust i resultatet.

Det är lika långt hem. Älvsjö station 16.38 den 14 november 2009

Alla svart/vita bilder tagna med Rolleiflex Automat och Tri-X

Alla färgbilder tagna med Canon Powershot A80 och compact flash

King of the road

Igår (söndag) åkte vi Mälaren runt på elva timmar. Eller egentligen halva ty vi genade mellan Enköping och Strängnäs. Tre kameror hade jag med på färden. En Super Ikonta med Portra 160NC, Rolleiflexen med Tri-X och så D80:n med fyra Gigabyte. Fördel retro med andra ord. Bilder från Zeissen blir det inte denna gång. Crimson är inte lika snabba som jag i framkallningen. Här kommer lite smakprov från turen.

Vi började vid Väppeby (?) kyrka

Fikade vid Kungs Husby kvarn från 1880.

Första etappmålet var Grönsöö slott

Jag var förstås inte ensam om att fotografera. Fru och dotter körde digitalt.

Det blir lite luckor här p g a att Zeissens film inte är framkallad.

Nägra knuttar var också på slottet. Här använde jag den kromade kåpan på en Honda som ett vidvinkel för att få en hel HD Roadking med i bilden. Analogt förarbete kallas det här.

Så här såg den ut i sitt eget höga majestät.

Nästa etappmål var Enköping där vi besåg Drömparken. Vi imponerades inte så vi drog vidare till Strängnäs när vi väl hade hittat ut ur Enköping.

I Strängnäs tog jag mycket bilder med Zeissen så istället visar jag dagens fynd; en Volvo Sport. En sällsynt raritet.