OmTag. Negativet/raw-filen.

”The negative is the equivalent of the composer's score, and the print the performance.” Skrev Ansel Adams.

Så ser jag det också både med negativ och raw-filer. Jag försöker exponera så att bildfilen innehåller så mycket information som möjligt utan att klippa högdagrar och/eller sota igen lågdagrar.

I det digitala måste jag främst vara varsam med att högdagrarna inte klipper då uträtta partier utan information upplevs som betydligt mer störande än helt svarta partier i den färdiga bilden.

Det är också därför jag föredrar objektiv med hög upplösning och skärpa och en relativt neutral återgivning. Om jag har med mig så mycket information som möjligt när det gäller såväl ljus och kontrast som detaljer, upplösning och skärpa i ursprungsfilen så har jag maximala möjligheter att sedan jobba med denna för att den slutliga bilden skall bli som jag vill ha den.

I exemplet är den första bilden konverterad rakt av till svartvitt med förinställningen för Fuji acros och i den andra har jag valt en förinställning lite mer åt vintage hållet med lägre kontrast och mer överstrålning.

OmTag. En promenad i vårvädret.

Tobbe, bäste kompisen och min ständige följeslagare.

Vi tog en promenad runt Årstaviken, en sväng på ca 8 km, idag hunden och jag. Det blev en massa ”dagboksbilder” som vanligt där jag brukar visa fler på Facebook för mina kompisar utanför ”fotosvängen”. Fint vårväder var det om än lite kallt. 

I närheten av Årsta gård med bäcken som tidigare var ett betydligt större vattendrag som drev Årsta gårds kvarn lite högre upp med anor ända tillbaks till 1400-talet. Jag gillar gråskalorna i bilden.

Vid Sjövikskajen såg jag detta motiv av en lastpall och någon växt bakom ett frostat fönster. Tänkte att det skulle gå att göra några varianter av denna bild. Varianterna nedan.

OmTag. Vidvinkel är inte riktigt min likör.

Har plåtat med 24 mm lite, jag har haft 24 mm eller motsvarande (16 mm för aps-c) till de flesta av mina kameror. Det är ett strålande objektiv, Nikon Z 24/1,8 S, liksom de tidigare jag haft.

Men brännvidden funkar inget vidare för mig, att jag aldrig lär mig. 24:an är så pass vid att man måste anpassa kompositionerna efter detta tycker jag, det ger en effekt som skiljer sig från hur jag ser i verkligheten.

Allt vidare än 35 mm blir knepigt, jag vill att det kameran ser skall vara det jag uppfattar med ögonen när det går åt det vidvinkligare hållet, det förändrade perspektivet som vidvinklar ger har jag svårt att hantera. Däremot åt andra hållet är inga problem, att isolera objekt är mycket enklare än att få med mer än hur jag ser.

Vidvinkelbilder blir, för mig, lite som att fotografera en öken på något sätt. Och om jag lägger något i förgrunden för att göra bilden intressantare så gillar jag inte det förvrängda perspektivet jag får mot bakgrunden. Vad vill jag säga med detta då? Jo, att vi alla funkar olika och ser på olika sätt. Visst kan man ”lära sig” att plåta med en brännvidd, men det blir sällan bra om den inte sammanfaller någorlunda med "vårt personliga seende", åtminstone inte för mig.

För egen del gillar jag mest brännvidder runt ”normalen” som definieras som diagonalen av sensor eller filmformatet. Normalen för en FF (24 * 36 mm) ligger på ca 43 mm, man brukar kalla 50 mm för normal men en 35:a ligger ungefär lika långt åt andra hållet. Normalen sägs ge ungefär samma perspektivuppfattning som ögat om vi betraktar en bild på ett ”normalavstånd” alltså lika långt eller lite längre än bilddiagonalen.

Lite lustigt i sammanhanget är att många av de fotografer vars bilder jag själv gillar mest ofta körde med vidvinklar, som Koudelka till exempel.

Jag hittade en bra artikel om detta med brännvidder: https://www.patriksandstrom.se/praktisk-fotografi/brannvidd/

Bilderna är tagna med 24:an, den ena i natt och den andra i dag.

OmTag. Länge sedan.

Det var länge sedan jag var ute på natten med någon av de analoga kamerorna nu. Att plåta med större format på natten är en helt annan typ av fotografering än när jag går runt med den digitala, allt tar mycket längre tid. Om jag plåtar storformat hamnar exponeringestiderna sällan under 10 minuter, ofta betydligt längre. Med mellanformat brukar exponeringarna hamna på 3-5 minuter.

Även fast det digitala ger helt andra möjligheter att ”fota som vanligt” även på nätterna är det något speciellt med det långsamma. Det blir lite av meditation att stå där i natten och mixtra med sina prylar för att sedan bara stå och vänta under tiden som bilden exponeras.

Bilderna har jag säkert visat tidigare, ni får stå ut om ni redan sett dem. Bilden över staden tagen från Ivar-Los Park tog jag hösten 2011, jag och min dåvarande hund Sally tog oss upp på Mariaberget. Klockan var runt två på natten när jag ställt in kameran, en WISTA 45 SP med ett 150 mm objektiv, och öppnat slutaren. Vi satt där och filosoferade under de ca 17 minuter som exponeringen tog. Detta är den andra exponeringen, i det första försöket kom en båt med lanterna in i bilden efter ca 10 minuter, vilka jag missade, så jag har en bild med ett vitt streck också.

Bilden över Marievik mot Liljeholmsbron och Hornstull med Årsta holmar nedtill tog jag en natt 2012 (har jag för mig) med Hasselbladaren och ett 50 mm objektiv, som i den första bilden var det jag och Sally som var ute i natten och exponeringstiden var 5 minuter.

OmTag. När motivet är nog i sig själv.

En del motiv, ganska många, är sig själv nog. Med det menar jag att bilder av dem inte behöver vara några mästerverk i rent fotografisk mening för att vi skall gilla dem. Den här bilden av Långholmen fotograferad från Reimersholmsbron i kväll är en sådan tycker jag. En bild som är så självklar när man står där så att alla med en kamera skulle taget den eller en snarlik. 

Det är lätt att vi fotonördar ratar den här typen av bilder, liksom bilder av vackra solnedgångar och liknande för att de inom lite mer finkulturella fotokretsar ses som banala. Leve det banala!