OmTag. Vinterväder?

En sen natt och en tidig morgonsväng med hunden. Vintrarna numera känns lite tröstlösa, en vecka med minus följs av två med plus. Det enda positiva är väl att vädret passar bra att fotografera i. Reflexioner i blöta vägar och gångbanor och regndis i luften är tacksamt att plåta.

Bilden av RIO som ligger i mitt kvarter tog jag för ett par nätter sedan då det var ungefär likadant väder som nu och den andra bilden från Långholmsgatan tog jag nyss.

OmTag. En sväng till den lokala fotohandlaren.

Idag knallade jag till Gunnar Olssons Foto här på Hornsgatan. Inga stora inköp, jag behövde minneskort och mikrofiberdukar.

Gunnar Olssons är en av de fotobutiker med bäst service av dem jag handlat hos under åren. När jag körde Fuji köpte jag alla mina prylar där, tyvärr säljer de inte Nikon som jag kör med numera.

Ett par exempel: När jag köpte Fujis 75/2,0 visade det sig att mitt exemplar hade något fel som gjorde att det inte tecknade skarpt över hela bildytan. Elände tänkte jag, nu får jag säkert vänta på reparation i evighet och sedan får jag tillbaks det och problemet kvarstår (har varit med om det med andra prylar i andra butiker tidigare). Lite moloken knallade jag tillbaks till butiken med objektivet några dagar efter det att jag köpt det. När jag kom in så köpte de direkt tillbaka objektivet och skickade in det själva utan att ens kolla om det jag sa stämde, med andra ord litade de på mitt ord.

Min X-T4 packade ihop efter en kraftig regnskur och garantin hade gått ut, detta kommer säkert att bli dyrt tänkte jag. När jag kom till butiken med kameran så sa dom ungefär: ”Kameran skall ju vara vädertätad och klara regn oavsett om garantin gått ut så detta måste vi försöka fixa.” De skrev ett brev till Fuji och skickade in kameran, jag fick tillbaka den och de hade bytt kretskort m.m. helt utan kostnad. En eloge också till Fuji i detta fall naturligtvis.

Hur som helst alltid trevligt bemötande och de glömmer inte bort dig så fort du betalat vilket tyvärr inte är så ovanligt på en del andra ställen. De är stora på Fuji och Leica och störst i Sverige på kikare (tror jag) så jag rekommenderar dem varmt.

Hur som helst blev det ett par bilder under promenaden i det trista vädret. Som jag skrivit tidigare så spretar mitt fotograferande ganska kraftigt, jag fotograferar sådant som dyker upp framför ögonen mer eller mindre planlöst liksom.

OmTag. Två bilder från de senaste två dygnen.

Jag går alltid runt med kameran och det blir nya bilder hela tiden. Som många andra är jag värdelös på att tagga och organisera bilder så det kan bli nästan hopplöst att hitta tillbaks till någon speciell bild i efterhand.

Däremot kan jag lätt kolla vad jag gjorde något speciellt datum då bilderna organiseras efter datum. Bra dagbok, svårare att hitta favoritbilder med andra ord.

De här två bilderna kommer jag nog inte att leta efter senare, två bilder från de senaste två dygnen. I och för sig gillar jag dem, den ena då jag tycker att det finns något nästan besjälat över den gamla trädstammen som ligger vid Pålsundsbacken här i Stockholm och den andra för att det är en snygg utsikt från Ormberget i Gröndal och att jag hade tur med vädret som gav ett fint ljus. Inga mer högtravande tankar denna gång.

OmTag. Ensamhet, ett återkommande tema.

En ensam människa, ett ensamt upplyst fönster. Ensamhet är ett återkommande tema i mina bilder.

En ensam man på väg hem med sin rullväska i natten, bilden tog jag i Åmotfors i början av 2000-talet.

En ensam person glider förbi den monotona fasaden på Hornsgatan i dag eller en ensam person på gångbron över Lånholmsgatan i går natt.

Ett ensamt fönster lyser i huset på Heleneborgsgatan i går natt.

Många av mina bilder innehåller något av ensamhet. Man brukar säga att alla bilder är en någon form av självporträtt och så är det säkert. Givetvis återspeglar mina bilder mitt eget liv på ett eller annat sätt.

Ensamhet låter kanske hemskt i mångas öron men det är bara ett sätt bland andra att leva sitt liv. Många pratar om frivillig ensamhet i motsats till ofrivillig? Jag tillhör dem som inte lider av att vara ensam, jag till och med trivs för det mesta i mitt eget sällskap. Det finns givetvis en massa människor som inte trivs i ensamhet. Jag har sett en hel del förhållanden där det enda som håller ihop personerna verkar vara rädslan för att bli ensam. Bättre att vara ensamt ensam än ensam tillsammans med någon annan tycker jag.

Tillbaks till detta med självvalt eller inte? Jag tror att vi många gånger tillskriver oss själva och den fria viljan alldeles för stor betydelse. Där vi hamnar i livet och vilken riktning det tar beror till stor del, eller kanske till och med i huvudsak på saker som vi inte har någon kontroll över.

Man väljer inte sina föräldrar även fast just föräldrarna kanske har den största inverkan på var livet tar vägen.

Om inte hon eller han varit med på den där resan och känt kompisen x så hade vi förmodligen aldrig träffats, kanske någon tänker 40 år senare med såväl barn som barnbarn. Och vem vet då hur livet utvecklats? Osv i oändlighet.

Hur som helst är ensamhet ofta ett tema i mina bilder och lever man som mig ensam och dessutom som extrem nattmänniska ges en hel del tid till just detta. Och vi skall vara glada för slumpen, våra liv skulle bli ganska tråkiga och hopplösa utan den.

OmTag. Kräver analog fotografi mer kunskap?

Rubriken är tagen från ett inlägg av Bengan som han publicerade nyss. Jag läser det med ett roat leende, jag känner ju Bengan och vet att han skriver detta inlägg för att provocera lite och han själv vet att det är nonsens.

Men om man skulle ta det han skriver på allvar, vilket tyvärr en del verkar göra så tänkte jag bemöta en del påståenden här.

Han skriver att man för att fota analogt måste förstå den analoga kamerans mekanik? Givetvis är detta nonsens, jag har plåtat flera tusen rullar med mina analoga kameror utan att ha en susning om hur den rent mekaniskt fungerade. På precis samma sätt som med en digital kamera ”så tryckte jag på knappen” när jag ville ta en bild.

Den enda skillnaden på en analog och en digital kamera som är relevant för oss fotografer är om upptagningsmediumet är en film eller en sensor. Automatik finns eller finns inte i såväl analoga som digitala kameror.

Vidare skriver han att man för att fota analogt måste förstå filmens egenskaper, valet av framkallare och förstå ljuset för den valda framkallningsprocessen. Sanningen är ju den att de allra flesta som plåtar analogt använder en film som de rekommenderats av andra eller som de vant sig vid inställd efter det asa-värde (iso) som anges på asken och framkallar med en framkallare de är vana vid efter de tider som anges av filmtillverkaren. Detta kräver ingen kunskap men tar en del tid.

Problemet när dessa diskussioner tar fart är att de som driver tesen att det analoga är svårare och därmed lite finare är att de jämför sig själva med Ansel Adams som verkligen visste allt om hur man skulle få ut maximalt från exponering och framkallning och dessutom ofta körde med storformat och bladfilm där framkallningen kunde styras efter kontrasten i varje unik bild. Samtidigt som man ser alla digitalfotografer som personer som mer eller mindre planlöst tar bilder med sin smartphone. Inget av detta är ju sant.

De flesta analoga fotografer bryr sig inte om och kan inte heller hantera exponering och framkallning som de som plåtar storformat, har borrat ned sig i zonsystem (ett sätt att mäta ljus och bestämma exponeringen utefter givet motiv), eller vet vilka framkallare som funkar och hur i olika spädningar, tider och temperaturer givet vilken kontrast man vill framkalla negativet till osv. osv.

De flesta gör som mig när jag knallade runt med Leican, alltså mäter ljuset mot en jämnt upplyst yta som en trottoar till exempel och kanske exponerar ett steg ljusare eller mörkare beroende på om man vill ha bilden lite ljusare eller mörkare. Vi höftar som regel ganska kraftigt med andra ord när vi mäter manuellt med analog kamera. Dessutom är detta en process som tar lite tid vilket gör att de flesta bilder vi tar på gatan inte är optimalt mätta för just det aktuella motivet utan lite av en kompromiss.

Där säkerställer ju den automatiska mätningen i zoner som de flesta modernare kameror oavsett analoga eller digitala har att exponeringarna som regel blir ”bättre” än om jag går runt och försöker exponera manuellt.

Jag tror inte ens att de flesta som plåtar analogt har kalibrerat sin egen process, alltså bestämt filmens känslighet och framkallningstider för den kombination film/framkallare man använder med avseende på hur kontrastrika negativ som är optimalt för den förstoringsapparat eller skanner man använder? Det kan skilja en hel del som alla vet som använt förstoringsapparater med hårdare ljus (kondensor) och jämför detta med en med mjukare ljus (diffusor). Liksom att känsligheten i en film till viss del är beroende av framkallare och spädning. 

Hur som helst, allt detta är kunskap som de flesta analogfotografer inte känner till eller bryr sig om i sitt fotograferande och definitivt inget man måste kunna för att ta sina bilder. När det gäller det digitala går det att borra ned sig på samma sätt där med hur mycket dynamik man har vid olika iso, hur jag skall välja min exponering för att den skall överensstämma med min visualisering av motivet osv. osv.

Men oavsett analogt eller digitalt så plåtar vi, de flesta av oss, lite på en höft och sedan fixar vi till resten i bildbehandling efteråt, speciellt om jag skannar mina negativ blir skillnaden i behov av kunskap obefintlig.

När det gäller mörkrum så är detta ett hantverk i sig för de som vill utveckla det, men det är även bildbehandling i datorn. Om man när det gäller det analoga alltid skall jämföra med en mästare i mörkrummet så måste man givetvis på samma sätt i så fall jämföra med en mästare när det gäller digital bildbehandling.

Avslutningsvis, det analoga kräver inga större kunskaper än det digitala, det är två olika vägar till bild helt enkelt. Det viktiga är och kommer att förbli om du har något att säga med dina bilder, inte vilken teknik som använts.

Bilderna: Två olika bilder på samma motiv med ungefär samma utsnitt den ena tagen med storformatskamera och den andra med digitalkamera ingen av dem krävde mer kunskap än den andra, storformatsbilden tog dock mycket längre tid.