Eggleston igen

Om att inspireras

I mitt förra blogginlägg skrev jag att jag ska ta mer färgbilder nästa år. Och då specifikt bilder där färg är en betydande komponent i bilden. Men även bilder i William Egglestons anda. Han fick sitt gemombrott på Moma i New York med en soloutställning med endast färgbilder vid en tid då fotografisk konst handlade om svartvita bilder.

Jag har sett åtskilliga filmer om Eggleston. Här har vi en bra som är signifikant för hans fotografi. Bild- och ljudkvalitet är dock inte den bästa.

Imagine | The Colourful Mr Eggleston

I filmen använder han en svart M-Leica (troligtvis en M4) med winder och något som ser ut som ett Ultron 28 mm objektiv (ett sånt ekipage har jag också men det hade jag innan jag såg filmen). Lägg märke till hur han tar sina bilder. En svepande rörelse och <klick>. I filmen får man reda på allt om Egglestons sätt att ta bilder. Ursprunget till att han fotar det banala, det fula och det vardagliga. Också en del bakgrunder till olika bilder. Han berättar att han bara tar en bild på varje motiv för att slippa välja vilken som är bäst. Jag ska försöka anstränga mig med det också. I alla fall de gånger jag kör med film. Däremot  vill jag hålla mig borta från att bli en copycat. Det blir nog inte så svårt. Det finns inte mycket här i Sverige som liknar det amerikanska samhället.

Här är ett par bildexempel på när färgen är en betydande komponent i bilden.

Utan det gula skulle den här bilden vara en tråkig gatumiljöbild

Den här i svartvitt är inte lika intressant.

Bilden nedan hör till de gåtor jag funnit. Banalt, bisarrt eller vad? Typisk Egglestonbild tycker jag.

Man kan ju fråga sig vilka dörrar som öppnas med dörröppnarna? Har det suttit fejkdörrar i de mörkröda fälten?

Eders hängivne

2024 och 2025

Om att ändra fokus

Det här året har jag varit väldigt fokuserad på porträtt med min storformatkamera. Det har varit både kul och jobbigt. Roligt därför att fotografera med bladfilm och hela den processen är ett  intressant sätt att fotografera. Man kan ha ögonkontakt med dem man fotograferar. När filmkassetten väl är insatt i kameran finns det inget mer man kan göra än att prata med modellen/modellerna. Jobbigt därför att mina rörelsebegränsningar hindrar mig mer än jag egentligen står ut med. Processen tar längre tid helt enkelt. Men jag har haft tur. Ingen av mina modeller har varit av den otåliga sorten.

Nu börjar snart ett nytt år och vad ska jag fokusera på då? Jag tar det nog lite lugnare med storformataren (mina andra kameror har i princip varit oanvända under året) och jag kommer att ta det lite lugnare med porträtten. Arkitektur som jag hållit på med ganska länge lägger jag av med. Jag tycker inte att jag lyckas särskilt bra, inte ens med storformataren.

Det ska bli mera färg 2025. Dels vill jag söka motiv där färg är det bärande temat (det är svårt) och dels vill jag fortsätta fotografera i William Egglestons anda. Det vardagliga, det fula, det bisarra. Och naturligtvis i färg eftersom Eggleston fotograferat i färg sedan 60-talet.

Eders Hängivne

PS
Jag har sedan länge ett 10-tal ramade bilder i Egglestons anda färdiga att hänga. Men jag vill ha fler...