Kan något gott komma från Polen?

Om DRUH Syncro från Warszawskie Zakłady Fotooptyczne

Jag har aldrig tidigare hört talas om ett polskt kameramärke så när jag fick veta att en av mina fotovänner hade fått en blev jag förstås nyfiken. Dessutom hade han i sinnet att ge den till mig i tron att jag skulle ha större glädje av den än han. Annars hade den hamnat i ett vitrinskåp i Vimmerby. Värre öden kan ju inte drabba en fungerande kamera! Och då menar jag vitrinskåpet, inte Vimmerby. I början av februari träffades vi och jag fick den tillsammans med en annan ännu äldre kamera. Men nu vill jag presentera den polska kameran DRUH Syncro tillverkad av WZFO. Efterkrigstidens billiga insteg till mellanformatsvärlden. I alla fall i Polen. Den fick ingen vidare spridning utanför landet och ni ska snart få reda på varför.

Kameran tillverkades i Warzawa mellan ca 1956-1960. Den var inte konstruerad i Polen utan en direkt  kopia av östtyska Pouva Start men också lik Yunkor från ryska KMZ. Många nya namn här!

Specifikationer

Film: 120 rullfilm
Bildformat: 6x6 och 4,5x6 (med lös mask)
Objektiv: Bilar 1:8/65 mm. Infällbar medelst skruvgänga. Påsticksfilter. Blixtsynk på framsidan.
Bländare: f8 och f16. Omställbart med en spak på framsidan.
Slutartid: 1/50 och B. Omställbart med en spak på framsidan. M (moment) och B (bulb). Fjäderbelastad rotationsslutare.
Genomsiktsökare, tillbehörssko och dubbla röda fönster för de två formaten. På insidan av locket kan man vrida en skiva som täcker över det fönster som inte används.
Material: Bakelit

Min recension

Kameran är lite svår att öppna även om man gör rätt. Passformen mellan bakstycket och kamerahuset är minst sagt tajt. Mitt exemplar visar sig sakna masken för 6x4,5 men det gör inget. Stående bilder i detta format är inget jag är så förtjust i. På bakstycket finns en ratt där man täcker över det röda fönster som inte ska användas. Den ratten går onödigt trögt. Lika bra det när jag väl lyckats ställa in den för 6x6. Då ramlar den inte fel.

Filmladdningen är nästa svårighet. Det finns bara styrning för filmspolen i frammatningsratten! Ingen alls på motsatta sidan eller på laddsidan. Den fjäder som ska spjärna emot på laddsidan så att rullen inte rullar upp sig har närapå motsatt effekt. Den är så hård att man måste ha ett tunt verktyg att hålla tillbaka den med när man lägger i rullen. När man väl lyckats få dit rullen och ska dra papperet över till mottagarspolen MÅSTE man hålla emot med ett finger annars sprätter filmen obönhörligt ur kamerahuset. Det var här jag nästan fick en nära-döden-upplevelse. Det var i alla fall nära ögat att få en 120-rulle att sprätta upp i ögat. Naturligtvis blir det svårare att ladda mottagarspolen med ett finger upptaget med att pressa ner laddspolen. Men det gick. Eftersom mottagarsspolen bara har styrning på ratten så måste man hålla ner den också med ett finger. Nu har jag vänsterhandens tumme på laddspolen och pekfingret på mottagarspolen och drar hårt i papperet för nå fram till och trä in i mottagarspolen. Min tunga arbetar lika febrilt som den gör på Janne Schaffer när han lirar på sin gitarr. Sedan drar jag fram till dess att startpilarna syns. Nu ska locket på medan tummen ligger kvar på laddspolen. Det gick bra, jag klämde tummen lite. Passformen var förstås lika tajt som när jag öppnade kameran men med lite milt våld kom den på plats.

Det röda fönstret på bakstycket är verkligen mörkrött. Trots att skyddspapperet är vit med kolsvart text så är det svårt att se vad som händer där bakom. Vid första försöket lyckades jag se med hjälp av lupp och min starka arbetslampa att jag hade hamnat på nr 6. Det dög förstås inte. Jag gick in i mörkrummet och började om. Den här gången gick det bättre. Nu stannade jag på ruta 1 och funderade på hur jag skulle hamna rätt när jag var ute i fält. Man vill ju inte åka hem mellan varje ruta.

Nå, det löste sig (det var Sunny 16-väder) och jag hade till slut tagit alla 12 rutor på filmen som var en Ilford Delta 100.

Och så naturligtvis bilder tagna med denna enkla kamera.

Fikaställe på Munsö. I mina ögon den bästa bilden. Bländare 8

Livet på landet. Postlådor och anslagstavla. Bländare 16.

Menhammars stuteri. Bländare 16

Häst i hage vid Asknäs gård. Bländare 16.

Charmigt, eller hur? Men knappast värt allt besvär.

Både ni och jag förstår varför den polska kameraindustrin rann ut i Östersjön. Polackerna visste nog redan att det fanns finfina kameror i Öst-Tyskland.

Eders Hängivne

PS
Den andra kameran är en Kodak Brownie Six-20 "Hawkeye" från 1938. Men den tar jag en annan gång

One Twenty

Om en gammal bil

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg for jag till Nifsta gård och bilträffen där. Varje torsdag mellan 16-20 ungefär. Igår var det nog rekord på flera sätt. Rekordfint väder för i år och rekordmånga bilar på utställningsåkern. Min Cheva är för ung och oansenlig så jag ställde mig på "vanlig-bils-parkeringen". Kollegan Peter var där med hustru och sin Ford Mercury -47:a. Det fanns inte en suck att få en bild på den inklämd bland andra och svärmande betraktare. Men jag ska fotografera den stand-alone vid något tillfälle i sommar så den fick vänta.

Jag hade Rolleiflexen med mig med HP5+ i buken och två i reserv. Det tog trekvart, sen var filmen slut. Jag fotade med reservkameran, Olympus Pen F med nyladdad film. Det fina med den kameran är att filmen aldrig tar slut. Nu har jag tänkt att använda den till lite annat så jag tog bara nio bilder med den. Efter en timme och en kvart åkte jag hem för att framkalla. Idag skannade jag bilderna och var väl så där halvnöjd. Bilarna stod så tätt att det var svårt att hitta bra vinklar. Och om man hittade nåt läge så blev det till att vänta in en lucka i folkvimlet. En bil gick det särskilt bra med så den får ni se. Packard Coupé 1941.

Fartsymbol

Jag gillar bulliga bilar. Det var så de såg ut när jag var barn. Europeiska bilar var lite efter amerikanerna med kantigare former. Amerikanerna var bulliga före 50-talet.

Ja, nu har jag i alla fall värmt upp lite. Jag kunde konstatera att Alf Johanssons råd om att köra HP5+ på 640 ISO och sedan framkalla nominellt nog är väl så bra. Samtliga bilder blev något överexponerade. Nästa gång gör jag så.

Eders Hängivne

PS
Ingen frågade om det går att få tag på film!

Redskapskoll

Om att förbereda sig

Den kalla våren har inte inbjudit mig till några större fotografiska aktiviteter. Men så kom plötsligt sommaren. Eller ja, försommaren. Lusten att fotografera återvänder. 

Idag, förutom att ta igen mig lite efter en hektisk period på jobbet satte jag mig i sinnet att förbereda min storformatsutrustning. D v s funktionskontroll och packa väskan.

Stativ och snabbkoppling. Jag låter kameran sitta på under transport. Dock ihopfälld. Normalen på 135 mm kan sitta på när den är ihopfälld.

Min gamla fotoväska inköpt till Nikon D80 passar utmärkt. Standardinnehåll

- 6 st 4x5"-kassetter till vänster
- I mittfacket ett kompendium (motsljusskydd) samt ett objektiv med platta (vanligtvis 210 mm)
- En lupp uppe till höger (för skärpeinställning på mattskivan)
- En exponeringsmätare och en trådutlösare nere till höger
- I främre facket en linsduk och ett fodral med de vanligaste färgfiltren

Och så en extra väska med 6 st filmkassetter samt skynket. Skynket brukar jag förvara i toppen på väskan innan jag stänger locket.

Just nu har jag 6 kassetter med FP4+ och 6 kassetter med Pancro 400

Hemma har jag ytterligare 6 tomma kassetter för spontan användning för särskilda tillfällen. Dessutom fyra andra objektiv att välja på när jag vet att jag behöver dem. Och ballongutlösaren förstås. Jag kanske får lust att ta en selfie. Vem vet.

Eders Hängivne

PS
Men idag, Kristi Himmelsfärds Dag, åker jag till Nifsta gård och fotar gamla bilar med Rolleiflexen. Det ska bli härligt att smeka avtrycket på den igen.

Den digitala döden

Om en digitalkameras dödliga sjukdom

Min första digitalkamera var en Canon Powershot A80. Jag fick den på min 50-årsdag 2004. Den fick en trög start med mig men så småningom började jag använda den flitigt. 4 Mpix är väl inte så mycket att skryta med idag men det blev bra bilder från den och visst kunde jag skriva ut A4-bilder utan några konstiga överraskningar.

Här är den. Kameran hängde med överallt på alla resor inom och utom landet och dokumenterade vårt liv. Min fru tyckte det var onödigt att ta med den till Kanada 2007 eftersom hon skulle köpa en systemkamera där. Jag trotsade henne. De enda bilder som är värda att se från den resan är de jag tog med denna kamera.

Så här brukade bilderna bli

 Studenten i Åmål

 Södra Kattholmen i Tösse skärgård

 Danska västkusten

 Kanada 2007

Även om jag inte hade en aning om att jag ställt om kameran till svartvitt så fortsatte den att leverera.

 Kanada 2007

Men nu är glansperioden över. Displayen visar inget njutbart men jag tänkte att jag inte behöver displayen. Jag kör som jag kör med film och tittar på bilderna när jag framkallat dem. Men det var inte displayen det var fel på. Det sitter nog djupare. Liknar kanske en digital cancer.

Nåja. Allt är fåfänglighet. Särskilt i den elektroniska världen. Jag gläder mig åt de gamla mekaniska som faktiskt fungerar efter 50-60-70 år.

En tanke slår mig. Kanske är det anledningen till att kameratillverkarna så frenetiskt tar fram nya modell stup i månaden. Helt enkelt för att vi aldrig ska upptäcka hur kort livslängd de faktiskt har. De lockar ju oss att byta till en ny modell oftare än vi behöver.

Eders Hängivne

PS
Ska också kolla en annan liten digitalkamera jag har och som jag inte använt på länge. Jag hoppas den digitala döden inte har nått den.