Sånga kvarn

Om en lyckad restaurering som släckte charmen

I helgen åkte vi ut på Färingsö för att beskåda höstens framfart. På impuls svängde jag in till Sånga kvarn som varit ett renoveringsobjekt en längre tid. Jag kunde konstatera att Riksantikvarieämbetet var färdiga med restaureringen. Men jag tyckte den hade förlorat all sin charm. Döm själv.

Så här såg den ut våren 2009. Mjölnarens barnbarn äger den men den är K-märkt och Riksantikvarieämbetet ansvarar för den. Den var i dåligt skick och ägaren ville bränna upp den innan den föll ihop och orsakade någon olycka.

Så här såg det ut hösten 2010. Restaureringsarbetena är påbörjade. Kvarnen hålls uppe av stålbalkar medan fundamentet förnyas.

Så här såg den ut i söndags, två år senare än den förra bilden. Återställd i sin forna glans. Mjölnaren ler nog i sin grav men själv tycker jag att charmen försvann. Jag gillade Sånga kvarn som den var. Som väl är har jag tagit minnesbilder...

Det är så här jag minns den...

Hösten då? Jodå, karotenoiderna har tagit över efter klorofyllet på ett tjusigt sätt. Här vid Sånga kyrka.

Mellanformataren

Tre vändor till hemstaden

Om den dokumentära fotografin

Jag har haft anledning att åka till hemstaden tre helger i rad. När jag är hemma brukar jag ta mig några rundor och dokumentera mitt hjärtas stad. Som i alla andra städer sker det ständiga förbättringar. En del kan man hålla med om som förbättringar, andra inte. Jag uppehåller mig ofta och gärna kring järnvägen som bär minnen från min barndom. Pappa jobbade vid järnvägen alla sina år i Åmål. Så den här gången tänkte jag visa lite järnväg men avrunda med nåt helt annat.

En gammal bild. Här inrymdes bangårdspersonalens omklädningsrum samt vagnexpeditionen för godstransporter.

Så här ser det ut sedan några veckor. Det ska bli parkeringsplats för pendlarna.

Så länge jag veckopendlade till Stockholm från Åmål var de här två bänkarna den enda utsmyckninngen på perrongen.

Numera finns det både lyktor och väntkur. Stationen med väntsal finns naturligtvis kvar.

Gamla lokstallet är i ett bedrövligt skick liksom det mesta av det rullande materielet. Föreningen kämpar på med små resureser och få  entusiaster. Stallet inrymmer ett järnvägsmuseum med allehanda nostalgiartefakter. Ett besök kostar en frivillig avgift av 20 kr.

Järnvägsartefakter

Renoveringsobjekten hopar sig.

Det flesta av loken är dock i körbart skick. Det är väl bara dem som pengarna och orken räcker till för.

Det här loket är avställt för underhåll idag. Det användes flitigt varje år för att köra turister till Svanskog. Nu är en tunnel avstängd p g a rasrisk och ingen persontrafik är tillåten genom den.

Det finns tre lok av denna typ i Sverige. Loket i Åmål är det enda som är i drift.

Godsfinkorna ramlar snart ihop av sig själva. Skylten om dödsfara är högst relevant.

Det tar nog lite längre tid för den här att rosta ihop.

Nåväl, Åmål är lite mer. Jag tog mig en kvällsrunda igår för köra in mig på D600:an i mörker. Det blev inte bra men någon bild kan jag visa.

Nybrogatan från bron över Åmålsån. Det är mörkare än i Stockholm. Få ljuspunkter, alltså.

Mellanformataren

Fem år med FS

Om att utvecklas

För fem år sedan i söndags blev jag medlem på Fotosidan. Det har varit roliga år och en tid där jag fått många nya vänner. En del är fortfarande virtuella men väldigt många har jag träffat i verkliga livet.

Frågan är nu om man utvecklats något i sin fotografering eller inte. Det borde kanske inte jag svara på utan någon annan. Men när jag ser på mina egna bilder över tiden så kan jag konstatera några saker.

* Jag är mer tillfreds med de bilder jag tagit senare och skulle aldrig komma på tanken att ta några av    de tidiga bilderna idag.

* Jag har börjat favorisera svartvitt.

* Jag använder väldigt mycket film. I början fanns det inte ens på kartan (2007).

* Jag har blivit förtjust i att återanvända gamla kameror, särskilt de från 50-talet. (2009)

* Mina motiv är oftare människor än ting.

* Efter ett antal tidiga försök har jag sent omsider ärvt pappas intresse för mörkrummet och funnit det mycket stimulerande. Tack pappa!

Här kommer en av mina första digitalbilder på FS (2007)

Lantligt stilleben i  Upper Canadian Village.

Och här  kommer en av mina senaste svartvita tagna på film.

Pappa som fotograferat i 65 år

Mellanformataren

Try before you buy

Om andra försöket och ett tätt avlopp

Mina profilbilder gör nya landvinningar. 2003 är nästa år och endast tvenne händelser kommer att rapporteras. Jag börjar med ett tätt avlopp.

Redan året innan köpte vi "ett hus vid skogens slut" men fortfarande inom tätorten Åmål. Huset var byggt 1963 och det mesta var original förutom en del tapeter som bytts senare men ändå inte de senaste tjugo åren, kan jag tro. Emellertid hände det sig ganska ofta att badkarsavloppet blev tätt och i det här huset var det ett bekymmer. Badkaret var inkaklat och det fanns en liten lucka i golvhöjd där man kunde sticka in handen och med lite tur och några verktyg rensa avloppet hjälpligt för ett tag. Men till slut blev det tvärstopp och inget tycktes hjälpa. Visserligen var badrummet i behov av en total makeover men det var inte påtänkt förrän senare. Så det blev till att göra en temporär lösning.

Före

Efter

Några år senare gjorde vi färdigt och då blev det så här.

Nå, det andra försöket är något helt annat. Efter att ha bott ihop ett par år fann min kvinna och jag det för gott att gifta oss. Det blev i Borgviks kyrka med middag på Kvarnen. Sällskapet bestod av tio personer. Nataliya och jag förstås, hennes dotter och mina tre söner, mina föräldrar, pastorn och en god vän som spelade trumpet till ingångsmarschen.

Rödögda barn. Att ta bort röda ögon direkt i kameran var inte uppfunnet vid denna tid, vilket härmed bevisas. Och fortfarande är det Olympus µZOOM:115 som används till att dokumentera vardag och fest.

Det nygifta paret. Det är han till vänster som är profilinnehavaren.

Mellanformataren

PS
Och vi hänger fortfarande fast vid varandra.