Det enkla är skönast

Hur svårt kan det va?

Jag förvånas över en del kommentarer om nya kameror; som att de saknar en massa reglage. Men när jag ser kameran så verkar den redan vara överbefolkad med instrument och reglage som en flygplanscockpit. Varför blev det så? Och varför vill man ha mer av eländet. Det krävs ju nästan en körkortsutbildning innan man tar bilder med den. SUCK.

Det här räcker. Nästan point and shoot.

Det kräver förstås lite mer kunnande om fotografins samband men lämnar också mer tid vid själva fotograferingen åt att skapa bilden.

För mig är det mest så att om jag måste fippla med en massa inställningar så har motivet hunnit försvinna. Jag  gillar det enkla.

Eders Hängivne

PS
Jag menar allvar om det enkla. Men i övrigt är det mest på skoj.

PPS
Jag har några ännu enklare kameror också. Men de kräver för mycket av mig!

Laddad för färg

Som färgmästaren

Det är förstås bara en tillfällighet att William och jag har ett likadant ekipage. Nu har jag laddat den med Fuji Superia X-tra 400 och satt på windern och Voigtländer 28/1,9. 

Och här är William i aktion redan.

https://www.youtube.com/watch?v=gGR6_H-G17c

Och här är lite av hans bilder

https://www.google.se/search?q=william+eggleston&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ved=0ahUKEwjGr4_H99HgAhWil4sKHRnDCWYQ_AUIDigB&biw=1646&bih=1047

Och här är en del av mina

https://meldert.fotosidan.se/viewpf.htm?pfID=383400

Eders Hängivne

PS
Jag har en nyare winder på nu. Den på bilden blev det nåt fel på. Leican är inte så tyst längre =)

Färg eller svartvitt

Mitt svåra val

Observera nu att allt det jag skriver nedan gäller mig. Det kanske gäller för dig också men det var inte avsikten med detta blogginlägg.

"Verkligheten är i färg". Detta statement motiverade jag mitt fotograferande med i drygt fyra decennier. Det funkade förstås bra då jag bara dokumenterade allt som hände i mitt liv. Jag samlade minnen från läger, fjällvandringar, kanotpaddlingar, utflykter, resor till andra länder. Och barnens uppväxt. You name it. En bildskatt jag är nöjd med att ha. Jag körde för det mesta diafilm, Ektachrome 200, men när barnen kom började jag också köra Fujicolor 200 i ett andra kamerahus. Kvalitén på bilderna blev oftast som man förväntade sig. Innehåll och komposition var oftast amatörmässigt. Men det var en naturlig del av livet. Jag har växt upp med fotograferande föräldrar och jag gjorde bara likadant. Det arvet är jag tacksam för. Bara undantagsvis körde jag en svartvit rulle i kameran som pappa fick framkalla. Jag ansåg då att svartvitt var för svårt. Men i barndomen var verkligheten i stort sett  svartvit. I alla fall när jag tittar i albumen.

Praktica IVB

Chinon Genesis II

2004 fick jag en kompakt digitalkamera i händerna och började en tveksam resa med det digitala. Blev så småningom lite inspirerad och köpte en digital systemkamera och började fotografera i samma omfattning som i unga dar. 

Canon Powershot A80

Nikon D80

2007 gick jag med på Fotosidan och "upptäckte" att många fotograferade i svartvitt. Och dessutom på film! Jag fick ett infall och lånade pappas Nettar 515/16 och laddade med en rulle svartvitt som jag fått av pappa. Rullen skickades till Crimson och sen var jag fast. En färsk rulle Tri-X hamnade i min gamla kamera, Chinon CE-5, och jag skulle minsann lära mig ta svartvitt som många andra på FS. Jag gillade förstås mina bilder och var nöjd med att klara av svartvitt. Nu började jag intressera mig för äldre kameror och köpte den ena efter den andra, körde rullar i alla och pappa lärde mig framkalla och kopiera i sitt välutrustade mörkrum. Ett mörkrum som jag haft tillgång till i hela mitt liv men aldrig fastnat i riktigt. Det är något jag ångrar. Idag har jag eget mörkrum hemma och dessutom tillgång till ett på Kungsholmen och ett i Vällingby. Att bemästra det svartvita är livsluften. Nu tycker jag att färg år svårt! Hur gick det till?

Zeiss Ikon Nettar 515/16

Rolleiflex 3,5B

Jag förmodar att det beror på att min bildsyn har förädlats av det faktum att jag betraktat andra fotografers verk, och då särskilt kända fotografer. Något som jag sällan gjorde tidigare.

Nå, hur ska jag ha det? Jag känner att jag måste återerövra färg och här har William Eggleston guidat mig tillbaka till färgen med sin speciella bildstil. Franco Montanas färgrika landskap lockar mig till min svagaste gren, landskapsfotografi. Jag gillar verkligen att vara i naturen men får sällan någon impuls att ta en bild. Jag njuter bara av att vara där. Det får nog vara med naturen.

Zeiss ZM

Det svartvita har tagit ett evigt grepp om min själ och här finns många legendariska förebilder att hämta inspiration från. Det svartvita känns numera naturligt. Färg måste jag "arbeta" med. Förr var det tvärtom. Nu kör jag båda. En kamera med färg och minst en med svartvitt. Och däri ligger knuten, det svåra valet vid varje tillfälle. Jag tar ogärna med mig två kameror därute i livet. En veckas semester på Gotland med tio rullar svartvitt gick överhövan bra (om man bortser från att kalksten inte gör sig så bra i svartvitt). Jag saknade inte ens färgfilmen.

Zeiss ZM

FED 1

Ja,ja, jag får väl fortsätta att våndas varje gång jag lämnar hemmet med en kamera i näven.

Eders Vankelmodige

Kameran ljuger alltid

Eller är det fotografen?

Det händer inte så sällan när jag är ute och luftar någon av mina veterankameror att jag får höra;"Men titta där! En hederlig gammal kamera!" Vid ett tillfälle svarade jag; "Nädå, den ljuger lika bra som en ny". För att belysa detta ska jag visa en bild som riktigt blåljuger.

Jag åkte tåg. På väg hem till Stockholm. Tåget stannade i Karlstad. Vi fick meddelandet att ett annat tåg från Oslo hade gått sönder och dess passagerare skulle flyttas till vårt tåg som redan var fullt. Hur tänkte SJ där? Bilden andas den fridfullhet som normalt råder t o m i Karlstad. Ty Karlstad ligger ju på landsbygden i en Stockholmares ögon. Och där är det fridfullt.

Eftersom den här operationen skulle ta en stund gick jag ut på perrongen för att få lite frisk luft och jag tog den gamla "hederliga" Rolleiflexen med mig. Med ryggen mot kaoset bakom mig riktade jag kameran västerut där regionaltågen brukar komma och gå. Kav lugnt, om man får använda sjötermer i järnvägssammanhang. Så jag tog en bild på lugnet. En stillbild förmedlar inga ljud så kaoset bakom ryggen märker du inte.

Nu är frågan: Är det kameran som ljuger eller fotografen? Vem är hederlig? Vem är ohederlig?

Jag hävdar att:

• kameran är en objektiv och uppriktig betraktare som visar det som ryms inom den ram som fotografen väljer. Så hederligt det någonsin kan bli.
• fotografen är lögnaren som väljer att inte visa allt som finns utanför ramen. Och hur skulle det i så fall gå till? Inte ens fotografens öga kan uppfatta allt.

Eders Lögnaktige

PS
Som alltid, aldrig på fullt allvar.

PPS
Och hur hederliga var SJ egentligen?

Det blir inga bilder

Om inte kameran är med

Det sägs att den bästa kameran är den man har med sig. Jag är inte riktigt säker på det. Sedan det analoga fotograferandet fick en renässans hos mig för drygt tio år sedan har jag alltid burit med mig en kamera. Tills för ett par år sedan. Det beror delvis på att det är förbjudet att fotografera på det uppdrag jag har nu. På andra uppdrag hade jag med mig en kamera och tog bilder på jobbet. Ständigt närvarande på armlängds avstånd. Delvis beror det på att jag känt en mättnad. Jag har ju tagit bilder på det mesta (fast det är ju inte sant). Ibland när jag inte har en riktig kamera med mig har jag därför tillgripit nödkameran (=mobilen). Här kommer några bilder från en av mina nödkameror. Jag såg motiven men hade "bara" mobilen till hands.

Eders Nödställde