Att lägga om stilen är inte lätt

Om att ta bilder för publiken

Jag har aldrig i mitt liv som fotograf lyckats sälja en enda bild. En gång var det nära. Jag blev uppringd av någon som ville ha en bild i nåt magasin eller hemsida. Jag ville ha en mindre summa för den. Hon skulle kolla med chefen. "Det har vi ingen budget för", sa han. Det skulle förstås vara gratis. Då blir det ingen affär kontrade jag. Och därmed var det första tillfället borta.

Jag är lite avis på goda vänner och bekanta fotografer som lyckas sälja bilder av det mer konstnärliga slaget, i svartvitt och kopierade i mörkrum. Stilleben eller landskap för det mesta. Jo, jag vet. Jag har ju nyss sagt att det är svårt och inte min grej med natur och landskap. Jag vill ju gärna sälja de bilder jag tycker det är roligt att ta, t ex veteranbilar. I stället har jag gett bort flera bilder som tack för hjälpen med något jag behövde hjälp med eller som födelsedagspresent.

Rättelse: Jag har visst lyckats sälja ett par bilder på en irakisk familj som jag fick nöjet att fotografera inför en jul. Jag jobbade på samma ställe som frun i huset och hade en utställning svartvita porträtt på jobbet som hon fick se. Hon gillade svartvita bilder. Det blev ett par 24x30 på fiberpapper. Sommaren efter blev jag inbjuden på sonens studentfest och tog ett par rullar. Jag gjorde mindre kopior av de bästa och gav bort som tack för festen.

Man måste förstås jobba för det. Hänga på utställningar, ha en egen hemsida med köpfunktion, visa bilder i alla tänkbara sammanhang och göra mer väsen av sig. Man säljer inga bilder för att man sitter på kammaren och önskar sig. Jag måste börja jobba på det. Ta nya bilder. Tala om att de finns. När pandemin är över...

Nästan såld

De här kanske är gångbara

Ni hajar va. Grubblerierna går nog över

Eders Hängivne

PS
Mannen i det irakiska hemmet är numera min frisör.