Nytt projekt i halvt format

Om tystnadsplikt

Så gott som alla uppdrag jag har haft genom åren inom mitt yrke har varit förenade med tystnadsplikt. Jag har ju jobbat med företagshemligheter, dvs på den nivån att konkurrenter till min uppdragsgivare inte ska få reda på vad de håller på med.

Nu ska jag ålägga mig själv tystnadsplikt för mitt eget nya projekt men verktyget kan jag ju avslöja. Förresten ska det nog bli två projekt på samma rulle. Jag har dedikerat en av mina halvformatare att ta bilderna med och kommer inte att ta något annat med den tills filmen tar slut. Det lär ta tid. 72 bilder är väldigt mycket. Det är ju både det bästa och det värsta med halvformat. Filmen tycks ju aldrig ta slut!

Olympus Pen Ft med Zuiko 38/1,8 laddad med Kodak Tmax 400

Jag kommer också att behöva använda mitt stativ och trådutlösare till en del bilder. I kameran är bilderna orienterade i porträttläge när man håller den horisontellt vilket passar bra i det här fallet.

Jag ska väl bjussa på ett par bilder tagna med den här fotoapparaten också. Bilderna har ingenting att göra med projektet utan visar mer att den är fullt duglig att fota med. Båda bilderna ligger intill varandra på negativremsan och är tagna på den italienska terassen på Bergianska.

Jag som trädkramare. Tallen på den italienska terrassen är ett av mina favoritträd.

Den italienska terrassen

Eders Hängivne

När negativet verkar tomt och innehållslöst

Om en överraskning

Det är lika bra att erkänna. Trots mer än 50 års fotograferande misslyckas jag ibland. Kanske mest för att jag envisas med att fotografera i befintligt ljus.

Jag skannar alla mina negativ istället för att göra kontaktkartor. På det viset kan jag sedan studera negativen bättre och se vilka som duger att kopiera i mörkrummet. Men om negativen är mycket tunna så hittar inte ens skannern något med de vanliga inställningarna utan jag måste skanna ett område på remsan för att få ut något användbart. Den här gången var det så. Jag kunde se att negativet innehöll något p g a några gråa fläckar men det fanns inga kanter att avgränsa mot. Så här blev bilden efter skanning.

Och så här ser negativet ut.

 När negativet är så här tunt blir  exponeringstiden i mörkrummet mycket kort. Då är det bäst att använda ett långsamt papper (läs lågt ISO). Man kan ju använda ett gråfilter också om man kan få fast det på förstoringsapparaten.

Här nedan är en råkopia av bilden på papper. Det går att göra mer, t ex att pjatta över ansiktet för att ljusa upp det lite mer. Det är mycket svårt att få det bra. Det blir gärna för mycket. I den färdiga bilden nedan har jag inte konstrat något alls. Man kan betrakta det som en råkopia för fortsatt arbete. Exponeringen är ok men finliret fattas. Egentligen är den bara gjord för den här bloggposten. Titta inte på den dåliga kvalitén. Det man ska se här är att det, trots att negativet ser nästan tomt ut, ändå går att få teckning i allt det mörka.

Ilford MG RC warmtone pearl 8x10". Max kontrast som min Meopta klarar i 16 sek och f11. Framkallad i Wariobrom WA. Bildstorlek 18x18 cm. Allt antecknat i min mörkrumsbok så att jag kan upprepa om jag skulle behöva någon gång utan att köra hela inkörningsprocessen från början.

Eders Hängivne

PS
Den porträtterade gitarristen heter Torbjörn Carlsson och har sin egen inspelningsstudio, Memoria Music, i centrala Åmål. Vi är jämnåriga skolkamrater men Torbjörn gick i parallellklassen. Vi har spenderat en del tid tillsammans under skolåren. Torbjörn har gjort åtskilliga produktioner och konserter tillsammans med Björn J:son Lind. Själv kallar han sig för ljudkonstnär.

20 rullar i frysen

Om en gammal goding från 1958 som behöver motion

Godingen har legat oanvänd i Rolleiväskan en längre tid men verkar fortfarande pigg på avtrycket så jag har bestämt mig för att ge den ett ordentligt träningspass. Jag har 20 rullar av format 127 i frysen och alla är bortom bäst-före-datum. Tio stycken Bluefire Murano 160 (negativ färg) och tio stycken Efke 100 (svartvitt). Jag har värmt upp med lite torrkörning och fann att det nog är jag som är ringrostigare än kameran. Jag har ju använt många andra sedan jag använde den här senast. Här är klenoden från 1958.

Rolleiflex Baby från 1958

Jag har dessutom en mängd tillbehör som jag tänkte använda för att skaffa en djupare erfarenhet av hur de fungerar i praktiken. Närbildslinser, softfilter och färgade filter har jag i oanade mängder men tidigare har jag bara använt ett fåtal.

Till sist visar jag några bilder tagna med den här modellen. Jag vet ganska väl vad jag kan förvänta mig av kommande bilder, alltså.

Eders hängivne

PS
Bilder från de ännu oexponerade rullarna kommer förstås att visas i kommande blogginlägg under det närmaste året. Stay tuned.

Tack, George Eastman!

Det är lite lättare att fotografera med rullfilm

Innan rullfilmen kom fotograferade både proffs och amatörer med glasplåtar. Man använde ofta s k fallplåtskameror där den tagna plåten föll fram och la sig i ett magasin i kameran. När alla plåtar var tagna gick man till fotoaffären och och fick glasplåtarna uttagna och en ny packe insatt. Eller också skickades hela kameran in till Kodak för framkallning och kontaktkopiering och den kom snart tillbaka med en ny laddning glasplåtar. Proffsen gjorde förstås allting själva. Men för amatören var det bekvämt att lämna in allt och slippa göra jobbet.

Glasplåtar från Ilford. Känsligheten Weston 25 motsvarar ungefär ISO 32

Banktjänstemannen med de svarta fingrarna, George Eastman, utvecklade också glasplåtar hemma i sin moders kök under sena kvällar och nätter. Förmodligen var han svart under ögonen också av sömnbrist.

En bonde i Dakota, Peter Houston, uppfann den första handhållna rullfilmskameran i början av 1880-talet och hade patentet men startade aldrig tillverkning av den. Hans yngre bror David uppfann många delar till kameran, bl a rullfilmshållaren, och hade slutligen många patent. George Eastman köpte deras patent och licenstillverkade kameror för rullfilm. Det var George Eastman och konkurrenten Hannibal Goodwin som uppfann rullfilmen på var sitt håll. Goodwin sökte patent på sin 1887, George Eastman på sin 1888. Det här blev det verkliga genombrottet för amatörfotografin. Rullfilm i en enkel boxkamera. Och en lysande affär för George Eastmans Kodak. Adjö till glasplåtarna. Goodwin stämde senare Eastman för patentintrång och fick en ersättning på 5000$ av Eastman. Goodwin skulle just starta tillverkning av rullfilm när han omkom i en trafikolycka. Eastman blev ensam kvar på scenen.

Olika varianter av rullfilmshållare. Uppfinnaren David Houstons första rullfilmshållare var dessutom försedd kuggar och avsedd för perforerad film. Något som slog igenom senare när Thomas Edison behövde det till en av hans uppfinningar, filmkameran. Det var då 35 mm-filmen föddes som sedermera Leica använde till deras nya småbildskamera. I själva verket var den filmen den direkta orsaken till att Leicas småbildskameror såg dagens ljus. Uppfinningar inspirerar till andra uppfinningar.

Amatörfotografins fader. En hårdhudad affärsman.

Rullfilmen blev ett genombrott för amatörfotografin av samma magnitud som digitalfotografin blev ett drygt sekel senare.

Eder Hängivne

PS
Biografin om George Eastman har jag börjat på ett par gånger men jag tröttnar fort på det akademiska språket och nödvändigheten av att slå i ordboken flera gånger på varje sida. Men den är mycket intressant.