Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig

Om naturfotografi

Jag har för längesedan givit upp när det gäller naturfotografi. Alla mina försök har varit en besvikelse. Jag lyfter numera aldrig kameran till ögat ens för en vackert kolorerad solupp- eller nedgång. Men så har jag upptäckt att andra tar väldigt bra bilder på fåglar och fjärilar. Jag beundrar deras förmåga och tålamod. Dels att sitta i timmar och vänta på rätt tillfälle. Dels att sitta vid datorn och sortera bort alla som inte blev bra. Alla är min överman i dessa hänseenden. Men jag sörjer inte. Jag har min egen väg att gå.

Jag vill inte stjäla bilder från internet för att visa exempel så ni får stå ut med mina egna (gamla) försök. Det ska vara bilder i min fotoblogg.

Ja, det står en ren där nånstans i mitten.

Jag är för långsam för fåglar. Lommen dök när jag tryckte av.

Fiskar är jag bättre på. Om jag får döda dem först.

Kor är jag en rackare på. Men de är ju inte särskilt vilda.

Eders Hängivne

Rosenlundare och andra bildstilar

Om varför svenskar är naturromantiker

Mitt i midsommarens oerhört traditionella väder sitter jag inne och myser med en bok mellan solstänken. Det både regnar och åskar  ute men i  mitt knä ligger solen och gassar. Jag läser Kurt Bergengrens "Tänka med ögonen". På ett lättsamt sätt bogserar han min okunnighet genom den svenska fotografins historia under det senaste seklet.  Jag inser nu varför svenskar och svenska amatörfotografer är naturromantiker. Det är Svenska TuristFöreningens fel! Alltsedan deras första årsbok med fotografier kom ut 1897, med den nya tekniken autotypi för att återge bilder i tryck, har svenskarna matats med bedårande bilder av Sverige och svensk natur på ett sätt som lockade dem alla ut för att själva undersöka hur det verkligen är med den saken. Eftersom amatörfotografin tog fart i samma veva tog man kameran med sig för att föreviga intrycken och njuta av sina fotografiska  landvinningar i vintermörkret.

Till en början skedde detta i den egna bostadens närhet men allteftersom folkhemmet byggdes och lagstadgad semester infördes, välfärden ökades och resandet blev överkomligt  letade sig svensken allt längre ut i Sverige för att upptäcka den överdådiga naturen. För att se det andra hade sett med sina kameror och själva ta sina egna kopior av samma motiv. En tussilago i Norrland är inte likadan som en i Småland! Men dalkullor finns bara i Dalarna. Man anar också att följden blev svenskarnas ivriga lust att campa, först med cykel och tält, senare med bil och tält  för att slutligen dra ut med bil och husvagn. Livet och äventyret utvecklas!

Åskilliga fotografer vidtog fotografiska expeditioner för att ta bilder för STF:s kommande årsbok för att nära de bild- och äventyrstörstande svenskarna. Rosenlundaren föddes. Den första svenska bildstilen med vitstammade björkar i dimma, gyllenbruna furor i kvällssol (och svart/vitt) medan en älg står och dricker vatten vid en sjö. En och annan människa avbildas med colgateleende och sportiga kläder när hon går över daggstänkta berg. Fotografins Hötorgskonst.

Även jag har lyckats med en tvättäkta rosenlundare! Rapsfält på Munsö tagen 2009 med en Rolleiflex. Om jag hade tävlat med den på 50-talet så hade den garanterat hamnat i STF:s årsbok! Även om den hade varit i svart/vitt.

Mätta på rosenlundska bilder väntade förstås så småningom en ungdomlig revolt mot den förhärskande bildstilen. Detta skedde åren kring 1950. Ett gäng unga fotografer, som kallade sig De Unga, ställde ut bilder som var allt annat än rosenlundare. Den nya bildstilen både häcklades och berömdes. Några av de unga for utomlands och fick nya intryck av, i Sverige, okända fotografer. Ett fönster öppnades ut från den svenska fotografins ankdamm när nya namn blev bekanta. Brassai, Cartier-Bresson, Capa m fl.

Mina egna försök till revolterande bildstil kan enklast åskådliggöras med ett par experimentella bilder från pappas mörkrum ca 1969. Den svenska bildstilen hade blivit mer experimentell på 60-talet. Negativen är 6x6 så jag använde antagligen en Nettar eller Agfa Isolette.

    
Stor bländare, tid B, oändligt avstånd och ruska på kameran lite. Bild!

Flitig läsare (läs tittare) av pappas fototidningar var jag förstås. Aktuell fotografi och Foto är de jag minns bäst. Mest tittade jag efter lättklädda flickor. Det var ju den sexuella frigörelsens decennium och det märktes i fotografin! Naket eller lättklätt var 60-talets bildstil. Långt från rosenlundska fotografier även om gubbarna i fotoklubben klamrade sig fast vid denna stil år ut och år in.

Långt senare ägnade jag mig åt att fotografera former (läs vägräcken), brandstationer och makalösa stilleben. Den tiden är lyckligtvis förbi. Men ibland får jag ett återfall och då är den nya digitala tekniken en tillgång. Delete-knappen är en Frälsare i nöden. Eller Återställare, hur man nu ser på saken.

Rosenlundaren är dock seglivad. Svensken och hans kamera är fortfarande fascinerad av naturen och i brist på bättre motiv fortsätter han att fotografera trädstammar, älgar och gråsparvar som om ingenting hade hänt på hundra år. Stillsamt tänker jag nog att det räcker att titta i gamla fotoböcker av Jan Lindbladh eller Sven Gillsäter för att se den exotiska naturen. Uppleva den gör jag med en enkel biltur ut på Ekerö. Utan kamera.

Mellanformataren

PS
Det här är ett kåseri och jag är inte petnoga med fakta. Verkligheten brukar vara mer komplicerad och jag tjusas av att göra förenklingar. Men i huvudsak är det som jag skrivit hur jag uppfattat K. Bergengrens förnämliga bok. Och jag har inte läst färdigt...

Ett oväntat möte

Om hur det kom sig att jag tog bilder på hästar

Förra söndagen var jag ute med Rolleiflex Baby no2. Ja den här retrodåren har köpt en till =) Då mötte jag en häst med ryttare. Hästen var lite orolig, sa ryttaren. Den hade vittring på något otäckt. Otäckingen var en hund visade det sig. Jag fick några bilder och en trevlig pratstund i alla fall. Och Rolleiflexen var ett av samtalsämnena.

Såg först några kusar som tog det lugnt i en hage...

Sen kom de. Två artiga damer.

Med snälla ögon

Och jag som inte är någon djurfotograf....

Det finns gott om hästar på Mälaröarna om du är intresserad.

Mellanformataren