Nikoflex

Om TLR:en som aldrig blev av

Eftersom jag är intresserad av historia och dessutom är ingenjör så roar jag mig ibland med att läsa kamerahistoria. Jag har ägnat mycket tid åt att läsa om alla TLR-kamerors anfader Rolleiflex. Franke & Heidecke satte ju den fotografiska världen i brand 1929 med sin nyskapande konstruktion och snart efterapades den av många andra kameratillverkare världen över. Så till den grad att "flex" nästan blev liktydigt med TLR, Twin Lens Reflex, tvåögd spegelreflex.

T o m Nikon hade en på sitt ritbord 1945 och en långt gången prototyp "Nikoflex". Problem med kostnaden för slutaren fick dem att lägga ritningarna på hyllan för framtiden. Istället valde man att satsa på småbildskameran och släppte sin första kamera 1948, Nikon I. En mätsökarkamera med Nikonformatet 24x32. Den blev en formidabel framgång och förpassade Nikoflexen till historiens annaler. Den återvände aldrig till ritbordet.

Mer finns att läsa i Nikon Chronicles

Eders Hängivne

SAAB Sport

Om en röd -63a

Min första bil var en glaciärblå SAAB 96 med tvåtaktsmotor och 4-växlad låda från 1964. Så varje gång jag ser en fin SAAB tvåtaktare slår hjärtat ett extra slag.

Tidstypiska extraljus också

Helröda bakljus

Fast gälarna på motorhuven undrar jag verkligen om det var original

Eders Hängivne

PS
Alla bilderna tagna med Rolleiflexen och HP5+

När negativet verkar tomt och innehållslöst

Om en överraskning

Det är lika bra att erkänna. Trots mer än 50 års fotograferande misslyckas jag ibland. Kanske mest för att jag envisas med att fotografera i befintligt ljus.

Jag skannar alla mina negativ istället för att göra kontaktkartor. På det viset kan jag sedan studera negativen bättre och se vilka som duger att kopiera i mörkrummet. Men om negativen är mycket tunna så hittar inte ens skannern något med de vanliga inställningarna utan jag måste skanna ett område på remsan för att få ut något användbart. Den här gången var det så. Jag kunde se att negativet innehöll något p g a några gråa fläckar men det fanns inga kanter att avgränsa mot. Så här blev bilden efter skanning.

Och så här ser negativet ut.

 När negativet är så här tunt blir  exponeringstiden i mörkrummet mycket kort. Då är det bäst att använda ett långsamt papper (läs lågt ISO). Man kan ju använda ett gråfilter också om man kan få fast det på förstoringsapparaten.

Här nedan är en råkopia av bilden på papper. Det går att göra mer, t ex att pjatta över ansiktet för att ljusa upp det lite mer. Det är mycket svårt att få det bra. Det blir gärna för mycket. I den färdiga bilden nedan har jag inte konstrat något alls. Man kan betrakta det som en råkopia för fortsatt arbete. Exponeringen är ok men finliret fattas. Egentligen är den bara gjord för den här bloggposten. Titta inte på den dåliga kvalitén. Det man ska se här är att det, trots att negativet ser nästan tomt ut, ändå går att få teckning i allt det mörka.

Ilford MG RC warmtone pearl 8x10". Max kontrast som min Meopta klarar i 16 sek och f11. Framkallad i Wariobrom WA. Bildstorlek 18x18 cm. Allt antecknat i min mörkrumsbok så att jag kan upprepa om jag skulle behöva någon gång utan att köra hela inkörningsprocessen från början.

Eders Hängivne

PS
Den porträtterade gitarristen heter Torbjörn Carlsson och har sin egen inspelningsstudio, Memoria Music, i centrala Åmål. Vi är jämnåriga skolkamrater men Torbjörn gick i parallellklassen. Vi har spenderat en del tid tillsammans under skolåren. Torbjörn har gjort åtskilliga produktioner och konserter tillsammans med Björn J:son Lind. Själv kallar han sig för ljudkonstnär.

Rolleiflexen i vinteride

Sista rullen för i år blev en FP4+

Rolleiflexen har varit , och är, en av de trevligaste apparater jag fotat med genom åren. Slutaren gav upp för ett par år sedan men fick vård av Kalle  i Täby och fungerar finfint sedan dess. Nu lär den fungera en generation till.

Jag har ett evigt pågående projekt (som jag i hemlighet hoppas göra en bok av) med temat Temporär arkitektur. För ett par veckor sedan flyttade en sån där temporär arkitektur in alldeles i närheten av där jag bor. En mindre stad av containrar. Jag har redan tagit många färgbilder av den ur olika vinklar men den här gången tänkte jag köra den svartvita rullen som suttit ett tag i Rolleiflexen för att sedan låta den vila över vintern. Jag väntade bara på det rätta vädret. Idag hände det men försvann lika fort som det kom.Och jag upptäckte att en del containrar redan hade försvunnit. Jag tog mina bilder ändå. Framkallade och skannade nyss.

Här på huvudgatan i containerstaden syns det redan att en del "hus" försvunnit.

Det här var ett parhus

Eders hängivne

Det kostar på att hålla igång en massa kameror

Om att koncentrera sig

Jag har haft ganska många kameror med film i igång samtidigt. Det är både bra och dåligt. Bra är det att alltid kunna välja en som passar för tillfället. Mindre bra är det att komma ihåg hur man gjorde med just den kameran. Inte för att de jag använder är särskilt komplicerade, de har ofta basfunktionalitetet. Det man behöver och inget mer. Men att hålla igång ett femtontal kameror samtidigt känns för mycket och varje film sitter i för länge. Det är ingen risk för två jular på samma rulle i mitt fall men att somliga rullar sitter i sex till nio månader är inget ovanligt. Jag har bestämt mig för att koncentrera mig på fyra kameror som har film hela tiden. Två småbild, en mellanformat och en storformat. Så här kommer det att bli:

Småformat: Zeiss ZM (mätsökare) med svartvit film. Nikon F6 (spegelreflex) med färgfilm.

Mellanformat: Rolleiflexen med svartvit film.

Storformat: Toyo 45CF med svartvit film och en del positiv färgfilm.

För att, trots allt, hålla mina gamla klenoder vid god vigör ska jag fortsätta kamerastafetten. Bara en i taget, alltså.
Projektet med utvärdering av 400 ISO-filmer ska avslutas den närmaste tiden så den binder upp OM-2N ett litet tag till. Men sen så...

Och så en bild. Alltid en bild.

Toyo 45 CF med 210 mm. Väl lagrad och utgången Fuji Astia 100.

Eders hängivne

PS
Nu går jag strax på föreläsning med Sanna Sjöswärd på Åmåls Fotofest