nomatch.com

Om en nitlott i livets lotteri och en vinstlott

Profilbilden har kommit fram till 1999. Ett händelserikt år som jag berätta det viktigaste från. Men först lite om profilbilden.

Profilbilden för 1999 är tagen av min nya amerikanska "flickvän" som jag fått kontakt med via internet året innan. Den är tagen på Järntorget i Gamla stan. Nog om den. Det stämde inte mellan oss så vi skildes som vänner. Det var tufft men jag har rest mig från värre händelser. Detta var bara ännu en nitlott i livet och säkerligen inte den sista.

Den stora händelsen 1999 var annars att jag tog itu med att forska i min egen släkt. Egentligen kom det sig av att jag många gånger sett bilderna i mammas album när amerikasläktingarna kom på besök 1950 och jag undrade om de fortfarande levde och var de bodde nu.

Familjen Andrew Mecca och min mormor (th). Anna (tv) var mammas kusin.

Vi  hade också haft besök av mammas kusin Dorothy 1967. Den enda kontaktyta vi hade på den tiden var en annan av mammas kusiner, Stina Nilsson, som hade en flitig brevväxling med Dorothy. Stina hamnade omsider på sjukhem med svår demens och kontakten med vår amerikanska gren hade gått förlorad. Jag vände mig till internet. Jag använde först en detektivbyrå på internet men kammade noll där. Jag lade ut förfrågningar på släktforskarsajter i Amerika. Jag sökte kopplingen till familjen Mecca. Jag trodde det var ett ovanligt namn men det fanns en hel del.  Så småningom fick jag napp via en kusin till min kusin (alla amerikaner är kusiner) på hennes pappas sida. Vi är släkt på hennes mamma Annas sida. Efter en första trevande kontakt med att fastställa att vi hade gemensamma rötter utvecklades kontakten. Fotot ovan och andra foton var nog en avgörande faktor att skingra tveksamheten som fanns från början. Vi hade äntligen kontakt. Min kusin som öppnade vägen till den amerikanska grenen av familjen är den större flickan på bilden, Sharon Iranpour, som hade bytt efternamn genom gifte (förstås). Hennes lillasyster Linda fick jag förstås kontakt med strax efter. Och sedan öppnades hela familjen upp under några korta månader med många mail.

Nu lite släktforskarbilder. Jag har naturligtvis ett speciellt intresse av fotografier på släktingar och samlar på mig så mycket jag kan om varje individ. Men här bjussar jag bara på min egen bildhistoria i rakt nedstigande led.

Mormors mor, Kristina Andersdotter, född 10 juni 1858 i Fjäll, Långserud, Värmland.
Död den 5 januari 1923 i Stommen, Mo, Dalsland

Hennes make Johannes Johansson vägrade låta sig fotograferas.

Min mormor, Selma Johansson, född 14 februari 1892 i Stommen, Mo, Dalsland.
Död den 15 juni 1962 i Åmål, Dalsland.

Hon gifte sig med en annan Johansson, Per Adolf. Inget krångel med att byta efternamn.

Min mor och far vid deras förlovning, Carin Meldert och Leiler Norén. De förlovade sig 31 maj men bilden togs när mammas syster Kerstin gifte sig med morbror Oscar en 13 juni 1953. Båda hade börjat fotografera några år innan dess och håller fortfarande på.

Och så jag då, Thomas Meldert, född på Åmåls BB den 29 juli 1954 i Åmål, Dalsland.

Jag har förstås vuxit upp till en fotograferande Mellanformatare.

PS
Nästa månad blir det mer släkthistoria och jag knyter ihop det med George Eastman, Mr Kodak. 

Nostalgia

Om kärleken till ånglok

När pappa flyttade till Åmål tidigt på 50-talet började han jobba i lokstallet vid Åmål Östra. Därefter började han på bangården och växlade vagnar för de olika tågsätten med gods till andra delar av världen. På den tiden företogs många transporter via järnväg från många fabriker i Åmål. När jag var hemma förra helgen för Åmåls Fotofest tog vi oss ner och fotade den rivningshotade vagnexpeditionen som också hyste bangårdspersonalens omklädningsutrymmen samt besökte lokstallet som händelsevis var öppet. Arbete pågick och vi pratade en stund med den enda kille som var där. Nu blir det bilder från "Lämmås", rivningsobjektet kallades så för att det var byggt av lämmar säger pappa. Och några bilder från lokstallet.

"Lämmås" 4 maj 2012. Södra gaveln.

Norra gaveln.

Västra långsidan

Första trappan till vagnexpeditionen. Andra trappan till personalutrymmen. Medan vi bodde på Kyrkogatan där vi inte hade något annat badrum än en zinkbalja på golvet i köket gick vi ofta hit för en dusch. Vare sig det behövdes eller inte =) Zinkbaljan användes för övrigt som lastfartyg i en av mina sämre bedrifter.

Pappa i lunchrummet på Lämmås ca 1955. Vem som tog bilden är oklart men pappa har i alla fall negativet.

Södra gaveln igen. Titta noga. Endera dan är det rivet.

Så till lokstallet på Åmål Östra. När jag gick i skolan fick vi lära oss i geografin att Åmål var en betydande järnvägsknut. Nu när jag vet bättre betvivlar jag att det någonsin har varit det men låt gå för Åmåls skull.

Inte den senaste sorten men utrangerad likafullt. Jag vet inte varför, men varje gång jag ser den tänker jag på Dire Straits låt "Calling Elvis, anybody home..."

Lokstallet med ett par dieselartefakter. (artefakt= konstgjort föremål. Används företrädesvis inom arkeologin och detta snuddar väl lite vid ämnet)

Ensamarbetaren till vänster, pappa till höger. Pappa berättade om händelser i lokstallet i början på 50-talet.

Mekanisk skönhet no 1.

Ånglok eller Jules Verneliknande jordborr? Mekanisk skönhet no 2.

Mellanformataren

PS
Alla mina bilder är tagna med Rolleiflex 3,5B Automat med ljusgult filter och Tmax400 

8,5 cm glas och mässing

Om nöjet med manuell fotografi

För första gången i verkliga livet var jag på LP Fotos auktion den 28 april. En mindre samling gubbar (varav ett flertal verkade särskilt kufiga och nördiga, ni vet såna där som kan allt om objekten), några yngre män och ett fåtal kvinnor. Uppköpare från nära och fjärran var på plats och bjöd på allt möjligt skumt. Det här var intressant. Förmodligen var skaran av onlineköpare mycket större. Men det kunde man förstås inte veta. Själv var jag intresserad av ett fåtal objekt och redan innan auktionen hade jag bjudit online på en del. Mitt första köp denna dag blev tre riktigt fina magasin till min Bronica S2A. Visserligen av den äldre sorten för S2 där man "bara" kan köra 120-film. De nyare tar också 220-film men det använder jag så sällan och jag har redan några magasin som tar den filmtypen.

Huvudintresset för mig denna dag var dock några objektiv till min Nikon S. Speciellt ett 3,5 cm/1,8. Jag tvekade dock för länge på detta objektiv och klubban hann före. Det gick för 4.400 (+avgifterna). Jag revancherade mig dock på ett 8,5 cm/2,o som jag vann efter en kort budgivning för blygsamma 2.300 (+avgifterna). Objektivet hade jag tittat på i affären strax före auktionen och sett att det var i utomordentligt gott skick. En kvinnlig uppköpare tittade nyfiket på mig. Nöjd över kapet lämnade jag auktionen utan att tänka mig för. Några objekt senare gick ett par originalsökare  för 8,5 cm under klubban. Ja, ja, en annan gång.

Objektivet sitter nu på kameran och första rullen med detta objektiv är under tagande. Och det är riktigt kul, det här. Jag har "upptäckt" att det är riktigt trevligt med det här korta telet. Man kommer nära utan att vara närgången, om man säger så. Perfekt för min inriktning på porträtt de närmaste åren.

Det här ekipaget är inte för veklingar. Det väger 1200 nakna gram. Inte ett gram elektronik eller batteri. Det lockar fram den riktiga fotografen, han som vet hur allt fungerar men kanske inte är någon expert på datoriserade kameror. Man behöver inte vara en nostalgiker eller retronörd för att hantera det här ekipaget, alltså. Bara nyfiken och tillräckligt kunnig. 

Det är ju några manuella operationer fram till bilden.

1) Mät ljuset och bestäm bländare och tid

2) Ställ in önskad bländare och tid

3) Fokusera i mätsökaren och avläs avståndet

4) Ställ in avståndet på universalsökarens parallaxjustering

5) Titta och komponera i universalsökaren

6) Ta bilden

7) Dra fram film för nästa bild

Lätt som en plätt!

Hela ekipaget är från 50-talet utom softreleasen på slutaren som är en nytillverkad kopia på Nikons original. Sökaren är en universalsökare för Leica, för tillfället inställd på 8,5 cm. Huset är från 1954. Jag har inte kollat upp serienumret på objektivet men att brännvidden anges i cm borgar för att det är från 50-talet. Kameratillverkarsamfälligheten övergick unisont till mm på senare halvan av 50-talet.

Bilder dyker förstås upp i retrokamerapoolen vad det lider. Håll utkik.

Mellanformataren

PS
Jag retas ohejdat med särskrivare och skriver som jag lärde mig att svenska ska skrivas. Den som stakar sig på fler än två stavelser borde läsa gamla böcker på svenska =)

Åmåls Fotofest - preview

Hängning eller ställning, det är frågan

Åkte ner till Åmål idag för att gå på Fotofesten. Oanmälda fotografer kunde få ställa ut på ett plank, typ "först till kvarn"... Jag tog med ett tiotal bilder och följde med pappa ner för hans hängning, det var gott om plats så det räckte till mig också och jag hängde (nålade fast) åtta svartvita på ena väggen. Anmälda fotografer "hängde" sina bilder på ställningar som tycktes fungera jättebra. Lättvindigt att flytta bilderna för att få ett bra helhetsintryck. En bra idé att ta med till klubben hemma.

Ställning pågår...

Pappas bilder. Flera prisbelönta.

Mina bilder

Mellanformataren

Mitt svarta år

Om att resa sig igen

Det är dags för en ny profilbild. För 1998 har jag bara hittat en bild i mitt bildarkiv där jag finns med. Den är från mellansonens konfirmation. Ur den har jag croppat maj månads profilbild. Kvalitén är förstås usel men så blir det ju ibland.

Före Påsken hade Eva och jag separerat och resten av det året är ett töcken som jag har få minnen av. Men jag har bilder som hjälper mig att komma ihåg! Bilder som bevisar att jag åkte till Kolmården med sönerna. Var vi bodde minns jag dock inte. Vid midsommar hälsade jag på goda vänner i Skåne och denna resa visar jag lite bilder från nu. Jag hade inte kommit ihåg det heller utan bilder.

Öresundbron hade hunnit en bit

Lunds universitet där gode vännen Rune tog sin doktorshatt i teologi året efter.

Lundagård i höstdräkt

Jag har fler bildminnen från detta år och det enda jag minns från året kommer från bilderna jag tog. Detta är fotografins största välsignelse. Och att jag fortsatte att fotografera trots allt.

Mellanformataren