Den nya osakligheten

Eller tillbaka till framtiden.

Den nya sakligheten  var en protest mot den experimentella tidsepoken inom olika konstarter, såsom piktorialism, impressionism, futurism m fl ismer. Här ska målas och fotograferas "sakligt", verklighetstroget och oförställt, realism och sanning var ledord. Skarpt och tydligt skulle det vara. Den nya sakligheten fick fäste i samhället och inspirerade bl a funktionalismen på 30-talet. Och det fastnade obönhörligt hos amatörfotografer i Sveriges fotoklubbar. Möjligen kan Photoshops inträde i världen ha börjat rucka på denna maxim av skärpa och tydlighet. Några amatörer har i alla fall hängivit sig åt makalöst fantastiska bildkreationer där gränsen mellan fotografi och konst inte är så tydlig. Det är uppfriskande men samtidigt skrämmande. Emellertid är de flesta av oss fast i den nya sakligheten som såg dagens ljus 1923. Och den har ett djupt rotat fäste i svenska fotoklubbar och hos amatörer i alla åldrar. Kanske särskilt i den äldre generationen (där jag befinner mig). Skärpa och tydlighet. Realism och sanningstrohet.

Jag tänker ofta på det här när jag klentroget ser på mina egna bildresultat. Vad är det jag håller på med? Men det är lika svårt för en gammal fotograf (jag har hållit på i över 50 år) att lära sig ta nya bilder som det är för en gammal hund att lära sig sitta snyggt. Likväl måste jag försöka bryta mig loss från mitt vanliga dokumentärfotograferande till något annat, nytt och fräschare. Jag har sedan länge slutat att tävla med bilder då jag funnit att bildbedömare har för dålig förmåga att motivera sina bedömningar. (Och då lär man sig ju ingenting). Likaså är jakten på plaketter och hedersomnämnanden en fåfäng jakt på erkännande och en stund i rampljuset. Det tar bara värdefull tid från bildskapandet.

Nej, nu måste det bli andra bullar på nytt recept.

Det här är ju inget nytt för någon utom mig själv. Jag har aldrig gjort det förut. Och det är bara första steget.

Jag kommer förstås att dagligen återfalla i dokumentären om mitt liv. Men jag ska verkligen försöka mig på lite mer experimentell fotografi för mina mörkrumssessioner.

Eders ödmjukt hängivne

PS
Helt avsiktligt avstår jag från tekniska detaljer om bilden. Ni som känner mig kan nog räkna ut en del. Det är bilden som är det intressanta, inte hur den har kommit till. Vad ger den för intryck? Hur tolkar du den?

PPS
Jag har varit medlem i fotoklubbar sedan 1985 men deltagit i deras aktiviteter långt innan dess.

400 ISO delrapport 2

Om de sex första filmerna

Nu börjar det roliga. Att titta på bilder och ge ett omdöme om filmerna. Jag måste nog påminna om att det här inte är fråga om en vetenskaplig bedömning eller utvärdering med hjälp av  fysiskt mätbara storheter. Det är min alldeles egen subjektiva bedömning och känsla (för att retas lite med de som inte förstår ordet "känsla" i fotografiska sammanhang). Här ska jag redovisa de sex första filmerna med två bilder från vardera film, en tagen nominellt på 400 ISO och en på 1600 ISO. Jag har försökt välja en representativ bild från varje rulle men jag kan inte garantera att urvalet helt motsvarar den bedömning jag har gjort. Jag har ju då tittat på alla bilder i rullen och gjort en helhetsbedömning. Nu kör vi.

Agfa APX 400 @400

Agfa APX 400 @1600

Ilford Delta 400 @400

Ilford Delta 400 @1600

Fomapan 400 @400

Fomapan 400 @1600 

Kentmere 400 @400

Kentmere 400 @1600

Fuji Neopan 400 @400

Fuji Neopan 400 @1600

Kodak Tri-X 400 @400

Kodak Tri-X 400 @1600 

Jag har bedömt korn och tonalitet vid ISO 400 och 1600. Dessutom har jag betygsatt kupighet och krullighet. De två första är ju det första man tänker på. Vilket intryck får jag av bilderna. Det andra är en mer praktisk fråga. Kupiga filmer är hopplösa att skanna. Krulliga kan vara irriterande.

Värsta kupigheten står Kodak för, alla andra är platta och fina. Möjligen kan Neopan 400 ha lite kupighet. Ingen av dessa har något större problem med att krulla sig. I synnerhet inte Kodak, förstås. Det är svårt att krulla en kraftigt kupig film.

När det gäller det visuella så är det fint korn och god tonalitet jag är ute efter. 

Efter en ingenjörsmässig kvantitativ analys med en enkel formel som skulle skilja ut agnarna från vetet blev slutligen vinnaren: Neopan 400. Roligt och tragiskt på samma gång. Priset är ca dubbelt så högt som alla andra och ingen leverantör har den på lager utan anger en leveranstid på ca 2 månader. Det kan bara betyda en sak för mig: GLÖM DEN.

Av de övriga är det två som kommer i mål jämsides: Ilford Delta 400 och Kentmere 400. Deras betyg ligger strax under Tmax 400. Alltså kan dessa två bli alternativ för mig.

Nu återstår 5 filmer att testa och jag ska leta reda på några rullar HP5+ ur arkivet att bedöma också.

Eders hängivne

PS
Nästa 400 ISO-rapport kommer till sommaren.