2018

Om att se framåt

Det är väl naturligt att se tillbaka på det år som gått så här i slutet av det. Jag väljer att se framåt i stället. Vad ska jag fylla de oexponerade rullarna med nästa år? Verktygen är ju redan utsedda för en del av dem och andra projektidéer finns det ganska gott om.

Teman för det kommande året kommer att vara:

Porträtt i miljö
Stadslandskapet
Dokumentärt
Fotoböcker
Små bilder

Avslutar med en bild som inte har med inlägget att göra. Jag kan ju inte publicera en oexponerad bild? Så det får bli en gammal. Men i alla fall en som aldrig förut har publicerats på FS. Den är tagen med årets kamera Contaflex Super BC och med Portra 400.

Eders Hängivne

Tylösand en sensommardag

Om det sköna ljuset vid havet

Mitt yngsta barnbarn har flyttat ännu längre bort än tidigare. Ända till Halmstad. Men det går att åka dit också. Jag struntade i bilen och tog tåget som är det förnämligaste transportmedlet som finns, tycker jag.

Väl där gjorde vi utflykter i trakten och avslutade helgen med en tur till Tylösand. Från den turen kommer dessa bilder.

Sköna färger vid havskusten

Barnbarnet Alice som var den direkta orsaken till resan.

Jag försökte än en gång att kopiera världens dyraste fotografi. Inga anbud har dock inkommit.

Vad vore Tylösand utan sandstränder. Det finns gott om dem.

Och långa är de. (Men Danmark är mästare på långa badstränder)

Eders Hängivne

PS
Nikon F6 med Portra 400 och växlande Nikkor 50/1,4 och Zeiss Planar 85/1,4. På 50:an hade jag dessutom varmtonsfilter.

Tankar om ord

"Man får ju akta sig så att man inte skräpar ner med sina ord", sa Sidner 

När jag var grabb trodde jag att när en människa hade sagt en miljon ord så dog hon. Då var hennes tid på jorden slut. Jag lever fortfarande så min kvot är nog ännu inte fylld. Men så säger jag inte så mycket längre heller. Slutat att sjunga har jag också. Jag skriver mycket istället. Men de orden räknas inte på samma sätt. Det finns nog ingen begränsning för då skulle alla författare dö unga. En del av dem gör så ändå men säkert av andra orsaker. Det gäller inte heller alla dem, som omedvetna om den omgivande världen, SMS:ar frenetisk inne i sin egen bubbla på två ben. En egen liten värld i den stora. Man skräpar ner med sina ord, obekymrade om att orden tar slut en dag.

Dragsön, Slottsbron 1960

Ska man säga något borde man använda de viktiga orden. De som är kärnfulla och säger mest utan att bli för många. Jag tröttnar fort på att lyssna när orden inte säger något, därefter hör jag bara surret från pratet och registrerar inget av vikt. Jag går in i min egen värld och låter tankarna vandra sin egen väg, ta mig till andra platser och lyssna på något annat. Särskilt ofta händer det i kyrkan när jag försöker lyssna på en predikan med många ord som inte säger så mycket. Många idéer tillkommer i sådana bubblor i ordskräpsmiljöer.

En del människor pratar fortare än jag lyssnar. Som om det var en tävling att komma först till punkt. Eller också är det för att hinna säga allt innan jag avbryter. Eller att det jag eventuellt har att säga inte har någon betydelse. Ja, en del älskar att höra sin egen röst. De har aldrig lärt sig att uppskatta tystnaden.

Ofta lyssnar jag till ny, ännu oskapad musik medan jag väntar på att ordskräpet ska ta slut. Du kan inte ana vilka symfonier som skapats innanför mitt skallben mitt under värdelösa ordstormar. Större delen av mitt liv har jag ägnat åt musik. Men en dag tog musiken slut, men jag minns inte vilken dag det var. D v s den musik jag gjorde själv eller tillsammans med andra. Musik är värdefullare än ord, ty den skapar starka känslor. Omedelbart. Nu har jag slutat att lyssna på musik också.

"Ståbas" redan 1960. Långt senare spelade jag på riktigt.

En del musik innehåller ord, en del viktigare än andra. Men det skräpas med orden i musiken också. Så man måste välja att lyssna på den viktiga musiken med bra ord och stänga öronen för den andra. Sjungna ord som är bra har en dubbel ingång i mig. Förstånd och känsla dansar i fullkomlig harmoni när orden och musiken är lika viktiga.

Musik med viktiga ord

Inget sagt ord kan någonsin tas tillbaka. Man kan bara hoppas att ingen har hört de dåliga orden. Och tänka sig för innan man säger något nästa gång.

Eders hängivne

PS
Låt oss, likt ansvarskännande hundägare, plocka upp ordbajset efter oss så att ingen trampar i det.

PPS
Det inledande citatet ur Göran Tunströms "Juloratoriet" blev inspirationen till detta inlägg.

Nostalgisk start på 2015

Om profilbilden för januari 2015

Jag fortsätter med en ny profilbild varje månad. Jag har ju hållit på i flera år nu så varför sluta? Eftersom jag tidigare bara använde en bild från ett helt år varje månad så finns det en massa bilder som jag aldrig använde. Några dyker nog upp under 2015. Jag börjar med en från 1957-12-20. Brorsan (d.ä av de yngre) och jag var hos fotografen. Det fanns tre att välja på i Åmål vid den tiden men den här gången gick vi till Fotocentralen på Torggatan. Fotocentralen drevs av en kvinnlig fotograf, Rut Gärdin. En äldre dam som bara bodde ett kvarter bort när vi senare flyttade västerut i staden. Långt senare  (när hon hade gått ur tiden) var det på vippen att jag köpte hennes hus. Det blev inte så.

Som alla Fotografer/ateljéer hade Fotocentralen sina bilder utställda i skyltfönstret. Jag kunde titta på dem varje gång jag gick förbi och det blev ganska ofta. Och de var alltid lika bra. Klassiskt porträttfotografi. Hon kunde sin sak.

Ur den här bilden har jag croppat januaris profilbild.

Eders nostalgiskt hängivne

Bebisen bortadopterad

Här går det undan

Jag måste börja med att be om ursäkt. Jag lovade ju ett nytt blogginlägg när funktionskontrollen av min Rolleiflex Baby var klar och annonsen ute. Jag hann nätt och jämnt bli klar med rullen så ville en klubbkompis ta den direkt. Och så blev det. Nu bor den nordväst om Stockholm och den har fått ett bra hem. Klubbkompisen är också en kamerasamlare men hade ingen Rolleiflex Baby tidigare.

Jag får väl ändå visa en gammal bild som är tagen med just den kameran.

Mitt första barnbarn hålls här av sin farbror. Att fotografera Bebisar med en Baby går ju jättebra! De är som gjorda för varandra. Och det är alltså inte babyn på bilden som är bortadopterad. Hon bor kvar hos sina föräldrar  och fyller snart fem år.

Rolleiflex Baby (1958) med Macocolor 200. De gula i kanterna är ljusskador på filmen som var uselt rullad på en för lång spole från fabriken. Trist, men motivet medger ju att man beskär bilden i kanterna när man printar den.

Eders Hängivne

PS
Som väl är har jag en Baby kvar.