Förbluffande befriande

Idag hade jag min första DOGMA-session mellan Slussen och Puck. Med de goa filmerna som Bengt hade med i sin blogg igår, på en flanerande Henri Cartier Bresson, i bakhuvudet kändes det lite kul att flanera runt på Södermalmstorg och upp på Hornsgatan, ta en bild då och då efter att en blick på något fångade mig. Det var inte mycket ljus så jag körde med full öppning och autoläge på tiden. Det var bara att ställa in skärpan och trycka av ett snapshot. Och det kändes förbluffande befriande. Så jag undrade varför jag egentligen slutade köra analogt. Så kul var det att jag gick förbi Puck utan att märka det =) Det är ju lika roligt som digitalt. Den enda skillnaden är att man får vänta på resultatet och om någon bild blev misslyckad är det svårare att ta om den. Men än sen?

Bara ett tiotal bilder blev tagna så ni får vänta på resultatet. Imorgon blir det nog en promenad i Vällingby Centrum på liknande vis. Digitalerna får stanna hemma.

En bild ska ni i alla fall få.  Ett snapshot från en annan promenad.

Poesi för mina ögon

Jag ska börja med att tacka Bengt Gustafsson för hans kommentar till sin egen bild som gjorde att jag fick ögonen på OneExposure. 1X är en sajt mer kräsen än Galleri FS. Jag har väl inget där att göra med mina bilder men titta kan man ju =) Här finns bilder för alla smakriktningar. Min också. Ni som följt min blogg vet ju om min förtjusning för arkitektur och det urbana landskapet och på 1X finns plenty.

Poesi för mina ögon är det.

Mera ögonpoesi har jag samlat under mitt dryga år i FS under mina favoriter. Jag tittar på dom ibland och kan se att min bildsmak har förändrats under tiden på FS. Det är mera svartvitt nu och mera porträtt. Mera av staden och dess människor.

Detta inläggs bild är kanske inte så poetisk men är en av mina egna som jag tycker om att titta på.

Du skall älska bilden som den är

För de som följt min blogg är det redan bekant att jag har varit motsträvig till DOGMA07-sällskapet. Men allt som jag egentligen har ifrågasatt kommer med den nya DOGMA-deklarationen (när den nu kommer) att sopas undan så jag finner för gott att kliva in och ansöka om en stol i Asketernas Akademi med följande DOGMA-löfte i bagaget (baserat på nuvarande deklaration):

Kamera:      Chinon CE-5

Objektiv:     28-50 mm/3,5 i 28mm-läge

Film:           Kodak Tmax400 och framkallare Tmax Professional

Chinon CE-5 med 28-50 mm/3,5 i 28mm-läge

Tmax 400 är laddad

Den här kameran var min första egna kamera och är så att säga mina egna rötter inom fotografin. En tidigare grodd fanns i Zeiss Ikon Nettar 515/16 som är en liten pocketbälgkamera och mycket behändig som snapshotkamera om än lite tidsödande att ställa in. Egentligen perfekt för hyperfokalinställning. Kanske ett senare DOGMA-löfte.

Retrokamera för digitalnördar

I mitt sökande efter trevliga små klassiska kameror får man ibland oväntade svar. Här är en digitalkamera med klassiskt analogstuk. Den lär fortfarande gå att köpa.

5 Mpixel, autofokus, närgräns 10 cm, 1,1 tums display i den klassiska höftnivå-sökaren. Man ”vevar ” fram film på klassisk vis. Objektiv 4.9mm/2.8. Tider från 1/15 till 1/1250s. Automatisk vitbalans.

Nu är det bara frågan om vilket ben man ska stå på =)

Jag har gått över till den mörka sidan

Darth Vader hade inte kunnat finna en villigare adept. Jag åkte hem till Åmål för att hälsa på mamma och pappa. Dels för att kolla läget men också för att på allvar ta itu med det fotografiska hantverket. Jag ville lära mig att framkalla film och ”göra kort” och en bättre lärare än min pappa kan jag inte tänka mig. Han har fotograferat sedan 1947 och efter att ha gått med i Åmåls Fotoklubb 1967 eller 68 har han erövrat åtskilliga bevis för sin fotografiska konst. Jag har med andra ord spenderat ett par dagar i pappas mörkrum.

Snön kom lagom till jag kom hem och gjorde exponeringsmätaren upplivad så jag tog tillfället att köra den första rullen för året i min ”nya” fotograferingsmaskin, en Bronica S2A, som är lyckligt befriad från sådan teknik som kan ryka eller bli full med löss. En maskin av ädlaste rostfritt 18-8-stål polerat till spegelglans, kristallklart glas och vackra läderdekorationer. Den väger 1,85 kg med film laddad så jag måste nog gå på gym innan jag tar nästa rulle. Nu körde jag med pappas stora stativ som väger mer än kameran. Här en bild på min drömmaskin som i fotograferingsberett skick har en slående likhet med ett litet ånglok.

 

När man trycker på utlösaren här så startar en mindre jordbävning och när kortet är taget har man en klar minnesbild av att ha hört en kollision med mycket plåtknyckel. Behöver jag säga hur förtjust och förälskad jag är. Det här är min nya älskarinna.

Jag framkallade förstås filmen själv. Det var ju det jag skulle lära mig. Jag lärde mig handgreppen med spiralen och dosan i fullt dagsljus på en kasserad film, blundade och försökte i ”mörker” tills det gick bra flera gånger på raken. Sen körde jag skarpt med pappa som backup. Backupen behövde aldrig användas. Framkallningen gick bra hela vägen och jag tror t o m att pappa blev imponerad av negativens kvalitet. Några rutor från inomhusbilder blev inte bra (underexponerat) men annars var allt klart godkänt. Här ett par bilder från rullen som är skannade. Några till finns i mitt album Bronica.

Sofiagatan med äldre hus

Dagen därpå kopierade jag bilder. Det var ett tag sen jag gjorde det senast så allt var i praktiken nytt även om jag förstås kunde allt vi gjorde ”på papperet” =) Jag kopierade både mina färska negativ och gamla bilder som pappa tagit. Jag hade speciellt riktat in mig på bilder på mig själv att ha till kommande profilbilder. Det kanske inte många känner till men jag kör ganska mycket research bakom mina gamla bilder.

Summan av det här är att jag är såld på svartvitt och silverhantverket i den mörka sidan av fotografins värld...