Skärpa vs känsla - eller båda
Om oskärpans betydelse för en bild
Som vanligt ska det jag skriver inte tas på fullaste allvar. Livet är fullt av andra allvarligheter och fotografi för amatörer är till för att roa oss när vi inte arbetar för brödfödan för att finansiera vår hobby.
Skärpa är ett överskattat mått på en bilds kvalitet. Skärpa är som en avledande manöver. Den kan få oss att missa meningen med en bild eller helt missa den känsla den vill förmedla. Den inbjuder oss att betrakta bilden rent tekniskt istället för att inbjuda till en upplevelse, en njutning för vår konstnärliga hjärnhalva. Rätt använd kan skärpan leda ögat till det väsentliga i en bild och låta motivet framträda ur sitt sammanhang utan att sammanhanget förloras. Då behöver inte ens motivet vara krispigt knivskarpt. Man urskiljer det ändå. Här nedan några exempel ur min egen produktion.
Jag ville lyfta fram motorcykeln som står ledigt parkerad på gatan. Skärpenördar kan säkert säga att inte ens den är skarp (trots att det teoretiskt sett är skarpt på någon detalj). Den tillräckliga skärpan och den, av det korta skärpedjupet, diffuserade bakgrunden lyfter fram det jag vill visa utan att man förlorar intrycket av miljön, känslan av sammanhanget.
För att göra det ännu tydligare visar jag här ett naturfotografi med närmare studie av barken på ett träd på Liljeholmstorget.
Inte ens här är nog barken särskilt skarp. Men den framhävs ändå av den tillräckliga skärpan och resten av dess sammanhang förstärker känslan av det står i en stad.
Ett mer svårdefinierat fall av skärpa som kräver lite mer av betraktarens fantasi kommer här:
Eller som vi fick som uppgift på en kurs jag gick; att fotografera det osynliga motivet.
Här är det nog svårt för en vanlig betraktare att inse att fokus ligger på ett vertikalt lager av luftmolekyler ca 3 meter framför kameran. Det oskarpa sammanhanget förmedlar i alla fall en känsla av att vi är kvar i staden och luften är inte lika skitig som en del vill få oss att tro. Man ser ju vad som händer!
I en del sällsynta fall kan man säga att skärpan är helt irrelevant. Som i nedanstående bild.
Här är det besynnerligt nog bakgrunden som är skarp och motivet som är oskarpt och ändå fattar man grejen, eller hur? Här har jag f ö försökt göra ett plagiatkombinat av Vivian Maier och Mike Disfarmer. Jag tycker jag lyckades riktigt bra!
Till sist måste jag, med skärpa, påtala att jag bara retas lite =)
Mellanformataren
Ett närliggande problem är ju detaljupplösningen. När viktiga detaljer i en bild smetas ihop till ett blurr så stämmer inte alltid bilden.
Hur som helst, en tänkvärd bloggpost, om än inte allvarligt menad (fast det tror jag visst att den är, du vill nog bara ducka för mobben :-))
Ett bra inlägg med bra bilder! Vad kan man mer begära av en Mellanformatare? ;) /Peter
Kanske även bild 2 faller under detta begrepp? En naturfotograf möter Disfarmer?
Motorcykeln var bra. Där är det ju oskarp förgrund, Hyggligt skarpt motiv och oskarp bakgrund. Du har laborerat med bländarskalan alltså? Eller var det, gud förbjude, DIGITALT?
Du kan vara lugn beträffande motorcykeln. Den är tagen med Zeissen och Sonnaren. Det där har jag inte lyckats med med X100:an ännu.
För att inte bara veta var skärpedjupet börjar och var det tar slut, utan för att se hur det ser ut i verkligheten när det gäller förhållandet skärpa och oskärpa, behöver man en enögd spegelreflexkamera med nedbländningsfunktion - en verklighetssökare. Genomsiktsökarkameror av olika slag är svårhanterliga i det här sammanhanget, och digitala sökare är värdelösa. Även om man har en ESR-kamera, men att sensorn är för liten, så blir det problem. Skärpedjupet är helt enkelt för stort även på stora bländaröppningar. Det går inte att markera bildelement med hjälp av förhållandet skärpa/oskärpa.
Det är sådana skäl som gör att jag alltid talar mig varm för den enögda spegelreflexen med pentagonalt prisma - och mot spegellösa systemkameror som bara har en digital sökare.
Bilden inspirerad av Maier och Disfarmer var fyndig också! :-)