Eggleston igen

Om att inspireras

I mitt förra blogginlägg skrev jag att jag ska ta mer färgbilder nästa år. Och då specifikt bilder där färg är en betydande komponent i bilden. Men även bilder i William Egglestons anda. Han fick sitt gemombrott på Moma i New York med en soloutställning med endast färgbilder vid en tid då fotografisk konst handlade om svartvita bilder.

Jag har sett åtskilliga filmer om Eggleston. Här har vi en bra som är signifikant för hans fotografi. Bild- och ljudkvalitet är dock inte den bästa.

Imagine | The Colourful Mr Eggleston

I filmen använder han en svart M-Leica (troligtvis en M4) med winder och något som ser ut som ett Ultron 28 mm objektiv (ett sånt ekipage har jag också men det hade jag innan jag såg filmen). Lägg märke till hur han tar sina bilder. En svepande rörelse och <klick>. I filmen får man reda på allt om Egglestons sätt att ta bilder. Ursprunget till att han fotar det banala, det fula och det vardagliga. Också en del bakgrunder till olika bilder. Han berättar att han bara tar en bild på varje motiv för att slippa välja vilken som är bäst. Jag ska försöka anstränga mig med det också. I alla fall de gånger jag kör med film. Däremot  vill jag hålla mig borta från att bli en copycat. Det blir nog inte så svårt. Det finns inte mycket här i Sverige som liknar det amerikanska samhället.

Här är ett par bildexempel på när färgen är en betydande komponent i bilden.

Utan det gula skulle den här bilden vara en tråkig gatumiljöbild

Den här i svartvitt är inte lika intressant.

Bilden nedan hör till de gåtor jag funnit. Banalt, bisarrt eller vad? Typisk Egglestonbild tycker jag.

Man kan ju fråga sig vilka dörrar som öppnas med dörröppnarna? Har det suttit fejkdörrar i de mörkröda fälten?

Eders hängivne

Foto som dekoration

Om att hänga fotografier i hemmet

"Vanlig" konst har en benägenhet att kosta mycket pengar. Även om det inte är någon speciellt känd konstnär. För all del även fotografier av namnkunniga fotografer kan kosta mycket. Men jag tänker mer på att möblera med fotografier  som är tagna av en amatör, kompis eller bekant i fotoklubben. Under en period för några år sedan köpte jag just verk på det sättet. Jag betalade några hundralappar styck. Jag ramade in dem och hängde dem på väggarna. En majoritet av allt som hänger hemma är andras fotografier men jag har några egna också. Eftersom prislappen är överkomlig kan man kosta på sig att byta verken då och då för att förnya innehållet på väggarna, hellre än att de blir överbelamrade och svåröverskådliga. Det är inget PLANKET jag vill ha utan dekorativa bilder där det passar. På mina väggar hänger 2st Marcus Jenemark, Hanna Lindgren, Johan Larsson, 2 st Krister Kleréus, Nils Bergqvist, Björn Björnsson och Per-Erik Åström.

Här är mina egna fotografier som ackompanjerar de andra.

Arkad vid Taxinge slott

Lokala isberg kan förekomma

Jag gillar ju att fotografera gamla bilar så de här hänger också där hemma

Ford 1934

Chevrolet Pickup

Eders Hängivne

PS
Ett av fotografierna var en julklapp, de övriga har jag gett mellan 300 och 1200 kr för. Två av dem var en print som följde en bok.

Ett tennfat och några blad temynta

Om att göra något bra av en misslyckad bild

Det är bara halva negativet. Den andra halvan blev ljusskadad. Men jag tycker den blev intressant ändå.

Fångad med Contaflexen från -67 med Tessar 50/2,8 på Portra 400. Ingen bearbetning.

Eders Hängivne

Den nya osakligheten

Eller tillbaka till framtiden.

Den nya sakligheten  var en protest mot den experimentella tidsepoken inom olika konstarter, såsom piktorialism, impressionism, futurism m fl ismer. Här ska målas och fotograferas "sakligt", verklighetstroget och oförställt, realism och sanning var ledord. Skarpt och tydligt skulle det vara. Den nya sakligheten fick fäste i samhället och inspirerade bl a funktionalismen på 30-talet. Och det fastnade obönhörligt hos amatörfotografer i Sveriges fotoklubbar. Möjligen kan Photoshops inträde i världen ha börjat rucka på denna maxim av skärpa och tydlighet. Några amatörer har i alla fall hängivit sig åt makalöst fantastiska bildkreationer där gränsen mellan fotografi och konst inte är så tydlig. Det är uppfriskande men samtidigt skrämmande. Emellertid är de flesta av oss fast i den nya sakligheten som såg dagens ljus 1923. Och den har ett djupt rotat fäste i svenska fotoklubbar och hos amatörer i alla åldrar. Kanske särskilt i den äldre generationen (där jag befinner mig). Skärpa och tydlighet. Realism och sanningstrohet.

Jag tänker ofta på det här när jag klentroget ser på mina egna bildresultat. Vad är det jag håller på med? Men det är lika svårt för en gammal fotograf (jag har hållit på i över 50 år) att lära sig ta nya bilder som det är för en gammal hund att lära sig sitta snyggt. Likväl måste jag försöka bryta mig loss från mitt vanliga dokumentärfotograferande till något annat, nytt och fräschare. Jag har sedan länge slutat att tävla med bilder då jag funnit att bildbedömare har för dålig förmåga att motivera sina bedömningar. (Och då lär man sig ju ingenting). Likaså är jakten på plaketter och hedersomnämnanden en fåfäng jakt på erkännande och en stund i rampljuset. Det tar bara värdefull tid från bildskapandet.

Nej, nu måste det bli andra bullar på nytt recept.

Det här är ju inget nytt för någon utom mig själv. Jag har aldrig gjort det förut. Och det är bara första steget.

Jag kommer förstås att dagligen återfalla i dokumentären om mitt liv. Men jag ska verkligen försöka mig på lite mer experimentell fotografi för mina mörkrumssessioner.

Eders ödmjukt hängivne

PS
Helt avsiktligt avstår jag från tekniska detaljer om bilden. Ni som känner mig kan nog räkna ut en del. Det är bilden som är det intressanta, inte hur den har kommit till. Vad ger den för intryck? Hur tolkar du den?

PPS
Jag har varit medlem i fotoklubbar sedan 1985 men deltagit i deras aktiviteter långt innan dess.

Vad ska man tro?

Om en gammal kameras prestationer

Jag har nyligen börjat lägga upp bilder på Tumblr i syfte att visa mina bilder för en större publik, den internationella. Man får inga kommentarer, jag har bara gillahjärtat och omblogg (delning), men det räcker. Jag mäter responsen i hjärtan och ombloggningar. En del bilder får fin respons medan andra knappt märks. Den mest osannolika bilden här nedan har i skrivande stund 66 hjärtan.

Caféet på St Görans ögonklinik en lördag

Den är tagen med en gammal FED 1 från 1940. Objektivet har ingen antireflexbehandling och är välputsat. Jag köpte den på Tradera av en man som i sin tur köpt den av en sovjetisk sjöman i Oskarshamn i början av sjuttiotalet. Vad den här kameran har sett vet jag inte men den verkar ha varit flitigt använd. Den är svår att ladda och svår att fota med men så liten att den lätt slinker ner i fickan då objektivet är den inskjutbara sorten som fanns förr.

Ja, vad ska man tro? Idag tar man perfekta bilder med vilken digitalkamera som helst och sen photoshoppar man sig till en liknande resultat för att resultatet från digitalkameran inte duger! Eller så använder man appar i samma syfte.

Vore det inte bättre att gå tillbaka till en gammal originalutrustning för att få sina operfekta bilder? Vad sägs om lite bildmanipulation direkt i hårdvaran?

Eders Hängivne

PS
Jag tolkar det som så, att det är bilden som är det viktiga. Inte vilken utrustning man använde. Det enda viktiga är att man har roligt när man gör dem. Bilderna. Jag tror de blir bättre då.