Pro Memoria
Bokmärken
En analogfotografs bonus
Ibland blir det fel eller det händer saker med film. Antingen slänger man eller så återbrukar man. Jag läser en hel del böcker och har funnit god användning av mina misstag.
Egenproducerade bokmärken. Emulsioner finns i många kulörer. Och det går lika bra med mindre papperskopior.
Eders Hängivne
PS
Minneskort går nog inte lika bra. Tyvärr.
Mina bokfynd - 9
In the picture. Self portraits 1958-2011. Lee Friedlander
Jag såg boken första gången för två veckor sedan på Ellens. Jag tror det var Alf Jagnell som hade den med sig. Jag blev såld direkt på den. Måste-ha-bok. Beställde den förra veckan från Adlibris och igår kom den. Som jag skrivit tidigare så tänker jag köra hårt med självporträtt ett tag för att samla på mig profilbilder att byta till när mina historiska profilbilder tar slut. Därför kom den här boken som på beställning! Jag kan bara tänka mig Vivian Maier som konkurrent till den här bokens fantasifulla självporträtt.
Två tegelstenar bred och en dito tjock. Kostar en del men är värd varje krona! Här kommer lite prover att reta nyfikenheten med.
Vid varje bild får man veta var den är tagen och vilket år. Friedlander använder bara Leica och en rolig sak man kan se är hur han byter modell under åren.
Vad bra att min Leica M3 har en självutlösare som fungerar. Men den var lite för lätt för att hålla kvar uppslagen...
Hans fantasifulla självporträtt är en dröm för alla självskjutare som en inspirationskälla åt de egna försöken. Personligen tänker jag nog inte så mycket på att kopiera utan snarare att på hur jag ska kunna ta mina egna på ett lika fantasifullt sätt.
Hmm, hur tog han den här då? Vad är det jag ser egentligen?
Här har han använt naturen för att ge sig själv en speciell karaktär.
Här också
Eftersom bilderna spänner över en ganska lång period får man som bonus se hur han, och hans fru som är med i en hel del bilder, åldras. Det kommer till barn som finns med i självporträtten och man ser hur de växer upp. Så småningom dyker det upp barnbarn som naturligtvis också får delta i självporträtten med farfar/morfar.
Han använder blixt ibland och ibland på ett okonventionellt sätt. Här finns många exempel på kreativa uppslag för självporträtt.
Trycket i boken är alldeles utmärkt. Alla bilder är svartvita och med en rik gråskala att bara njuta av.
Mellanformataren
PS
Det här är förstås inget för den som inte gillar att ta bilder på sig själv. Om man inte gillar att kasta bort pengar, förstås =)
Mina bokfynd - 2
Next stop New York
Fotografen Arthur Leipzig föddes i Brooklyn 1918. Efter att ha studerat fotografi anställdes han av The Newspaper PM och International News Photos 1942. 1943 började han med sitt första fotoprojekt "Children's Games". Från 1947 reste han över hela Amerika och senare över hela världen som fotograf och fotojournalist för tidskrifter som Fortune, Look, Life, Sunday Times och This Week. Från 1963 undervisade han många år på Long Island University och från 1968 som professor i konst och som rektor för fotografi.
Själv säger han "Mina egna projekt tog mig överallt över och under staden, alltid sökande efter New Yorks mänskliga ansikte. Jag fotograferade människor i tunnelbanan och på stränderna på Coney Island, målare som arbetade på Brooklyn bridge, barn som simmade i East River; Jag fotograferade nattlivet och våldet, arbetarklassen och överklassen..... Staden var mitt hem"
Mitt exemplar hittade jag på Tradera för en billig peng. Inplastad och obläddrad. Den finns att köpa på Amazon både som ny och begagnad. ISBN 978-3-7913-4184-2
Bilderna i boken är från 1943-1969 och är alla i svartvitt. De skildrar ett New York som i stort sett inte längre finns. Mycket gatufoton om man så vill men snarare en skildring av människors liv i en tidsepok som andades hopp. Här kommer några smakprov.
I början av sin fotografiska gärning använde han en Zeiss Ikon-kamera med bildformat 9x12. Sannolikt modell Ideal eller Maximar.
Mellanformataren
PS
Många bilder är inte tekniskt skarpa men har ett skarpt innehåll =)
Tri-X i en 127-filmskamera. Kan de' va' nåt?
Om mörkrets gärningar, eder och besvärjelser i mörkrummet.
Lika bra att erkänna på en gång. Jag har inte varit så flitig med bloggen på ett tag. Det är mycket nu! Inte bara för att man fastnat utomlands i dåligt väder. Jag har avgett ett nyårslöfte som krävt en hel del fantasi. Inte bara av den konstnärliga sorten utan också den tekniska. Men är man ingenjör så är man. Problem ska lösas. Det är därför man valt det yrket. Alla ingenjörer har dessutom en egenhet. Gör det lätt för dig. Nu ska jag berätta om ett problem och hur jag löste det.
Problemställningen
Hur får man in en Tri-X i en Rolleiflex Baby?
Förutsättning 1: En Rolleiflex Baby kräver film i 127-format
Förutsättning 2: Tri-X finns inte på 127-rulle
(Det är nu ingenjören lockas till storverk samtidigt som han är så lat som möjligt.)
Förslag till lösning
Utnyttja en Tri-X på 120-rulle och skär den så att den blir lika smal som en 127-rulle.
Recept
1 st valfri mellanformatskamera för 120-film. Gärna en Zeiss Ikon Nettar, Agfa Isolette eller Franka Solida I med bildformat 6x6 cm
1 st knivblad av den brytbara typen
1 st kretskortslaminat ca 57x57 mm
1 st bit aluminium ca 5x5x20 mm
0,02 tub Plastic Padding
1 st 120-rulle Tri-X (kyl- eller frysförvarad och med ett develop-before-datum som ännu inte har inträffat)
1 st bra dag när du känner dig avkopplad och harmonisk
1 st tålamod av gudomlig natur
1 st mörkrum
Tillvägagångssätt
1) Välj kamera
Jag valde en Zeiss Ikon Nettar 517/16
2) Tillverka fixturen med kniv
Limma på aluminiumbiten på ena sidan av laminatets spår
Bryt loss ett par blad från den brytbara kniven och limma mot aluminiumbiten och låt den sticka upp ca 2 mm över laminatets yta.
Kan nån begripa varför jag köpte ett macro? Inget skärpedjup och tungt som bly!
(Det här är ingen instruktion för dummies. Jag förutsätter att läsaren kan tänka själv och inte har tummen mitt i handen)
3) Placera skärapparaten i kameran med eggen riktad mot startrullen
4) Sätt i Tri-X-rullen på startsidan (här till höger) och dra startänden över till mottagarspolen som sätts i på andra sidan.
5) Mata på startänden av filmen tills den fastnar och placera sedan ett finger på knivens topp medan du drar fram film. Då bryter kniven igenom papperet och processen kan börja.
6) Stäng bakluckan (innan svärmor sätter sig där). Lås.
7) Dra fram film utan att försöka exponera ända tills den tar slut.
8) Gå in i mörkrummet. Andas djupt och släck lyset.
Av hänsyn till känsliga läsare återges här fortsättningsvis endast de praktiska momenten. De verbala uttrycken har sannolikt ingen menlig inverkan på processen (men möjligen på resultatet).
9) Öppna kameran i mörkret och ta ur den skurna 120-filmen.
10) Linda av den 16 mm breda remsan som blir över och släng densamma i sophinken.
11) Frisera pappersslutet (i mörkret) så att du kan stoppa in änden i slitsen på en 127-spole
12) Linda upp filmen baklänges på 127-spolen. Tillse att filmänden, när den kommer, går tätt in med papperet så att den inte bubblar sig vid fortsatt upprullning.
13) Om filmen, mot förmodan, skulle ha bullat upp sig är det bara att sätta på kaffet och inmundiga bullen till detsamma. Vill du inte ha bullen så får du lossa på tejpen och och låta fästa den igen medan du rullar in filmänden i spolen. Då fastnar filmen igen helt automagiskt.
14) Frisera papperets börjanände så att det går att trä in i slitsen på en 127-spole.
15) Duscha, ty nu lär du vara svett.
16) Sätt i Tri-X:en i din 127-filmskamera
Slutresultat
Mellanformataren
PS
Jag har avsiktligt undanhållit en del självklarheter. Tips och trix som den framsynte förberett sig på för att slippa tända lyset när filmen har byxorna nere. Vidare behöver jag väl knappast tipsa om lämpliga kraftuttryck att använda under mörkrumsarbetet. Jag har fullt förtroende för varje fotografs egen vokabulär i detta avseende.
PPS
Nu drar jag mig nöjt tillbaka, tar en dusch och går till sängs. I övermorgon är det Julafton. Ja, du märkte kanske att jag tog mig friheten att ändra på ordningen och duschade sist. Konstnärlig frihet kallas det. En ingenjör behöver inte göra allt rätt. Bara resultatet blir rätt.
Rolleiflex och de praktiska tillbehören - slutord
Som ni har sett och läst är fotografisk prylsjuka ingen ny företeelse. Sedan 50-talet har den grasserat och gjort fotografer tokiga i dessas tekniska finesser och framkallat måste-ha-begär hos alla sina utövare, då som nu =) Även jag, skall jag klädsamt bekänna! Men allt oftare gör jag tvärsom, lämnar det mesta hemma och tar min Rolleiflex och går. Då jag avskyr att bära mycket saker gillar jag att vara minimalistisk när jag ska ut med kameran. Då kan jag fokusera på bilden =)
Fotoglädje för mig är: Rolleiflexen med ljusgult filter, motljusskydd, Tri-X och Sunny 16. Och gott om tid. Kan det vara enklare och roligare att samla på minnen?
Mellanformataren
PS
Jag har samlat många Rolleibilder på min Retrofotografiblogg men numera laddar jag upp nya Rolleibilder på min Rolleipixblogg. Välkommen in att titta.