Pro Memoria
Neopan 400
Om den sista rullen
I år tog jag den sista rullen jag hade av Fujis Neopan 400. Nu går det inte att få tag på den då Fuji slutat tillverka den för några år sedan. Jag köpte på mig ett antal rullar via ebay men nu är de oåterkalleligen slut. Här kommer en bildkavalkad från den sista rullen i kronologisk ordning.
I mars fyllde pappa 90 år
I maj konfimerades mitt äldsta barnbarn. Det är hon som står till höger om mitten och har levande ljus i håret.
I juli var jag hemma i Åmål för att hälsa på pappa på sjukhemmet. Jag missar nästan aldrig att åka till järnvägsmuseet och kolla vad som hänt sen sist. De har tydligen fått in en gammal godsfinka till sin samling.
Den stora CircleK-macken i Tösse vid E45 har gett upp. Jag brukar ta en tur i Dalsland för att uppdatera mig om förändringar.
I slutet av augusti tog min frus dotter och jag en tur till Adelsö. Hon är alltid pigg på att bli porträtterad.
Här har färjan återkommit från Munsö för att ta oss tillbaka
Eders Hängivne
PS
Rullen satt i Zeiss ZM och objektivet var Sonnar 1,5/50 mm utom i den första bilden som var tagen med en Ultron 1,9/28 mm.
Fotoboken - den moderna varianten av fotoalbum
Om att göra bilder tillgängliga = Lätta att ta fram och titta på
Jag är ett stort fan av bilder på papper. Förr förvarade man dem i album eller kartonger. Eller i kuvert som man fick från fotolabbet där också negativen fick ligga. Körde man diabilder så satte man dem i ramar och förvarade i magasin. De blev inte så lättillgängliga då man måste ha en projektor och duk och allt måste sättas upp för att kunna se dem.
Album tycker jag är det optimala från den tiden. Numera har fotoboken tagit över och till ett rimligt pris. Pappersbilder i ett album kostar ganska mycket om man tänker efter. Fotoboken kan göras både personlig och snygg. Framför allt är den lika lättillgänglig som ett album och tar dessutom mindre plats i bokhyllan. Albumen blir gärna tjocka med tiden.
Jag har länge tänkt göra årsfotoböcker med de bästa bilderna från det året men har aldrig kommit till skott. Likadant är det med min idé att göra en "Farfars bok" till mina barnbarn. Något att minnas mig med när jag är borta. Nu närmar jag mig ju pensionen och då blir det förvisso tid att göra slag i saken men jag tänker nog börja tidigare. Det lär nog ta sin tid.
Jag har gjort en enda fotobok så här långt. Jag var nöjd med den men ska nog välja annat papper nästa gång.
http://www.blurb.com/b/2913448-street
Eders Hängivne
PS
Och snart drar jag igång mörkrummet igen. Vintern är den bästa tiden för silverarbetet.
Kan något gott komma från Polen?
Om DRUH Syncro från Warszawskie Zakłady Fotooptyczne
Jag har aldrig tidigare hört talas om ett polskt kameramärke så när jag fick veta att en av mina fotovänner hade fått en blev jag förstås nyfiken. Dessutom hade han i sinnet att ge den till mig i tron att jag skulle ha större glädje av den än han. Annars hade den hamnat i ett vitrinskåp i Vimmerby. Värre öden kan ju inte drabba en fungerande kamera! Och då menar jag vitrinskåpet, inte Vimmerby. I början av februari träffades vi och jag fick den tillsammans med en annan ännu äldre kamera. Men nu vill jag presentera den polska kameran DRUH Syncro tillverkad av WZFO. Efterkrigstidens billiga insteg till mellanformatsvärlden. I alla fall i Polen. Den fick ingen vidare spridning utanför landet och ni ska snart få reda på varför.
Kameran tillverkades i Warzawa mellan ca 1956-1960. Den var inte konstruerad i Polen utan en direkt kopia av östtyska Pouva Start men också lik Yunkor från ryska KMZ. Många nya namn här!
Specifikationer
Film: 120 rullfilm
Bildformat: 6x6 och 4,5x6 (med lös mask)
Objektiv: Bilar 1:8/65 mm. Infällbar medelst skruvgänga. Påsticksfilter. Blixtsynk på framsidan.
Bländare: f8 och f16. Omställbart med en spak på framsidan.
Slutartid: 1/50 och B. Omställbart med en spak på framsidan. M (moment) och B (bulb). Fjäderbelastad rotationsslutare.
Genomsiktsökare, tillbehörssko och dubbla röda fönster för de två formaten. På insidan av locket kan man vrida en skiva som täcker över det fönster som inte används.
Material: Bakelit
Min recension
Kameran är lite svår att öppna även om man gör rätt. Passformen mellan bakstycket och kamerahuset är minst sagt tajt. Mitt exemplar visar sig sakna masken för 6x4,5 men det gör inget. Stående bilder i detta format är inget jag är så förtjust i. På bakstycket finns en ratt där man täcker över det röda fönster som inte ska användas. Den ratten går onödigt trögt. Lika bra det när jag väl lyckats ställa in den för 6x6. Då ramlar den inte fel.
Filmladdningen är nästa svårighet. Det finns bara styrning för filmspolen i frammatningsratten! Ingen alls på motsatta sidan eller på laddsidan. Den fjäder som ska spjärna emot på laddsidan så att rullen inte rullar upp sig har närapå motsatt effekt. Den är så hård att man måste ha ett tunt verktyg att hålla tillbaka den med när man lägger i rullen. När man väl lyckats få dit rullen och ska dra papperet över till mottagarspolen MÅSTE man hålla emot med ett finger annars sprätter filmen obönhörligt ur kamerahuset. Det var här jag nästan fick en nära-döden-upplevelse. Det var i alla fall nära ögat att få en 120-rulle att sprätta upp i ögat. Naturligtvis blir det svårare att ladda mottagarspolen med ett finger upptaget med att pressa ner laddspolen. Men det gick. Eftersom mottagarsspolen bara har styrning på ratten så måste man hålla ner den också med ett finger. Nu har jag vänsterhandens tumme på laddspolen och pekfingret på mottagarspolen och drar hårt i papperet för nå fram till och trä in i mottagarspolen. Min tunga arbetar lika febrilt som den gör på Janne Schaffer när han lirar på sin gitarr. Sedan drar jag fram till dess att startpilarna syns. Nu ska locket på medan tummen ligger kvar på laddspolen. Det gick bra, jag klämde tummen lite. Passformen var förstås lika tajt som när jag öppnade kameran men med lite milt våld kom den på plats.
Det röda fönstret på bakstycket är verkligen mörkrött. Trots att skyddspapperet är vit med kolsvart text så är det svårt att se vad som händer där bakom. Vid första försöket lyckades jag se med hjälp av lupp och min starka arbetslampa att jag hade hamnat på nr 6. Det dög förstås inte. Jag gick in i mörkrummet och började om. Den här gången gick det bättre. Nu stannade jag på ruta 1 och funderade på hur jag skulle hamna rätt när jag var ute i fält. Man vill ju inte åka hem mellan varje ruta.
Nå, det löste sig (det var Sunny 16-väder) och jag hade till slut tagit alla 12 rutor på filmen som var en Ilford Delta 100.
Och så naturligtvis bilder tagna med denna enkla kamera.
Fikaställe på Munsö. I mina ögon den bästa bilden. Bländare 8
Livet på landet. Postlådor och anslagstavla. Bländare 16.
Menhammars stuteri. Bländare 16
Häst i hage vid Asknäs gård. Bländare 16.
Charmigt, eller hur? Men knappast värt allt besvär.
Både ni och jag förstår varför den polska kameraindustrin rann ut i Östersjön. Polackerna visste nog redan att det fanns finfina kameror i Öst-Tyskland.
Eders Hängivne
PS
Den andra kameran är en Kodak Brownie Six-20 "Hawkeye" från 1938. Men den tar jag en annan gång
Den digitala döden
Om en digitalkameras dödliga sjukdom
Min första digitalkamera var en Canon Powershot A80. Jag fick den på min 50-årsdag 2004. Den fick en trög start med mig men så småningom började jag använda den flitigt. 4 Mpix är väl inte så mycket att skryta med idag men det blev bra bilder från den och visst kunde jag skriva ut A4-bilder utan några konstiga överraskningar.
Här är den. Kameran hängde med överallt på alla resor inom och utom landet och dokumenterade vårt liv. Min fru tyckte det var onödigt att ta med den till Kanada 2007 eftersom hon skulle köpa en systemkamera där. Jag trotsade henne. De enda bilder som är värda att se från den resan är de jag tog med denna kamera.
Så här brukade bilderna bli
Studenten i Åmål
Södra Kattholmen i Tösse skärgård
Danska västkusten
Kanada 2007
Även om jag inte hade en aning om att jag ställt om kameran till svartvitt så fortsatte den att leverera.
Kanada 2007
Men nu är glansperioden över. Displayen visar inget njutbart men jag tänkte att jag inte behöver displayen. Jag kör som jag kör med film och tittar på bilderna när jag framkallat dem. Men det var inte displayen det var fel på. Det sitter nog djupare. Liknar kanske en digital cancer.
Nåja. Allt är fåfänglighet. Särskilt i den elektroniska världen. Jag gläder mig åt de gamla mekaniska som faktiskt fungerar efter 50-60-70 år.
En tanke slår mig. Kanske är det anledningen till att kameratillverkarna så frenetiskt tar fram nya modell stup i månaden. Helt enkelt för att vi aldrig ska upptäcka hur kort livslängd de faktiskt har. De lockar ju oss att byta till en ny modell oftare än vi behöver.
Eders Hängivne
PS
Ska också kolla en annan liten digitalkamera jag har och som jag inte använt på länge. Jag hoppas den digitala döden inte har nått den.
10 år i Stockholm
Om utvandring från de västra provinserna
Den 15 mars var det exakt 10 år sedan min fru och jag flyttade till Vällingby. Det tog ett tag att lära känna den nya hembygden och Stockholm med omnejd. På det hela taget en mycket positiv upplevelse. Nu kan vi inte tänka oss att flytta (utom lite drömmande om att dväljas i varmare och snöfria omgivningar under vinterhalvåret). Jag är född och uppvuxen i Åmål och levde där mina första 54 år. Vid 49 började jag veckopendla till Stockholm för att arbeta. I början kändes det förskräckligt och jag trodde att jag kanske skulle stå ut ett halvår. Efter närmare fem år med tågresor till och från huvudstaden bestämde vi oss för att flytta så att vi kunde ses varje dag. Det blev inget bra liv med allt resande. Här kommer en kort bildkavalkad från de första tio årens upplevelser.
Eders Hängivne
Invandrad och integrerad Stockholmare