Ögonblick och evigheten

Om bilders livslängd

Jag kan inte låta bli att fundera på det här med bilders betydelse, eller mening om man så vill. Deras livslängd och därmed deras inneboende livskraft. Helt klart är att syftet är olika med olika bilder. Somliga är avsedda att vara dagsländor medan andra är avsedda att bevara något för framtiden, dokumentära som det heter. Somliga bilder  är mest dekorativa medan andra berättar något. En del ska sälja något till mig, vara funktionella, medan andra ska framkalla en känsla hos mig. Men det är mer komplicerat än så, har jag förstått. En del "dagsländor" blir odödliga och en del avsedda för historien glöms bort. Så hur ska jag förhålla mig när jag står där och tänker ta en bild? Är syftet "kort" eller ska jag försöka göra den "odödlig"? Ska jag ta den för att få någon att vilja köpa den? Eller ska jag bara ta den för att det är kul att fotografera. Själva tagandet ger mening åt mitt liv, menar jag. Jag är mycket böjd åt den sista meningen, ska jag erkänna.

Bilders betydelse och livslängd beror också på vilken publik de har. Familjebilder från födelsedagar och semestrar har förstås en mycket snäv publik men lever i generationer p g a deras innehåll. De bilder man laddar upp på en fotokommunitet som FS eller Flickr har en betydligt större publik men jag har en stark känsla av att en bilds livslängd blir kortare ju större publik den har. Den blir som ett bloss, blixtrar till som när en meteorit faller genom atmosfären.

Alla drömmer vi väl mer eller mindre om att få erkännade som fotografer, att få våra bilder älskade och ihågkomna, omhuldade eller omtalade. Att våra bilder tittas på, pratas om och beundras tillsammans med berömda fotografers verk. Eller är det bara jag som drömmer så i svaga ögonblick av verklighetsflykt? =)

From back home

FS, bloggarna och Facebook m fl

En bild som jag har laddat upp på FS har som regel en "livslängd" på några dagar till en vecka. Sedan är den "död". Album som jag inte laddar upp bilder i konstant blir som en krypta fylld med "lik". Därför har jag tagit bort de flesta albumen utom några få som jag vill hålla liv i, om än med livsuppehållande åtgärder =)

Från en stängd "krypta"

Många av de bilder jag tar för FS-bloggen är avsedda just bara för det inlägget och lever som en illustration så länge inlägget blir läst. Även andra bilder med annat ursprungligt syfte använder jag i bloggen antingen som illustration av textinnehåll eller bara som en paus i läsandet att vila ögonen på. Vardagsbloggen är av mer dokumentär karaktär, mer som en offentlig "dagbok" med sporadiska nedslag om vad som sker i min omedelbara närhet. Den skriver jag mest för min egen skull även om jag vet att det finns några få läsare.

Illustration

Läspaus

På Facebook lever bilder ett sekundsnabbt liv och hinner kanske gillas några gånger innan de "försvinner" som "vattendroppar i livets älv". Just Facebook har jag tröttnat lite på när det gäller att dela med sig av fotografier. Det blir aldrig ett riktigt samtal om bilderna där. Det blir det för all del inte någon annanstans på internet heller. Så varför hålla på att ladda upp?

Att prata om bilder

Jag finner ett beydligt större nöje i att titta på bilder på papper, som på utställningar eller i fotoböcker. Gör man det med andra så kan man utbyta åsikter och känslor inför bilder som är berikande. Man kan upptäcka nya aspekter av en bild som någon annan har upplevt. Ett sådant samtal kan förlänga livet på en bild högst väsentligt bara genom att man erinrar sig den på grund av det intressanta samtalet, den goda känslan av gemenskapen man delar medan man pratar om den eller t o m den dåliga känslan man upplevde av en dispyt om den =) Just därför ser jag gärna samma utställning, om möjligt, mer än en gång.

Framför allt inbjuder bilder på papper till ett längre betraktande av varje enskild bild. Det tar lite längre tid att byta bild i verkligheten än i den virtuella världen. Personligen föredrar jag att betrakta bilder och reflektera över dem själv först. Sedan samtalar jag gärna med andra om dem och det är ofta berikande att "se" vad andra har sett hos dem. I höstas gick jag en workshop på Fotografiska som heter "Utveckla ditt fotografiska seende" (med Hanna Goldstein som ledare) där jag just fick uppleva detta hur bilder växer med ett gemensamt samtal om dem. Bilder kan faktiskt bli "större" av att lyssna på andras tolkning och upplevelse. En stor del av workshopen ägnades åt bildanalys. Intressant och MYCKET givande var det att få höra fotografens egen berättelse om bilden. Historien bakom att en bild överhuvudtaget blev tagen kan vara mycket intressant.

Samtalet om den här skulle ni ha hört. Spännande!

I min fotoklubb på Midsommargården ska vi prata mycket om bilder i år. Det tror jag är bra. Jag är bara orolig för att gruppen är för stor för att samtalet ska ge något och för att alla ska våga dela samtalet. Många tystnar när gruppen är stor, jag med. Jag hoppas att vi delar upp oss i mindre grupper även om man då "förlorar" de andra gruppernas kommentarer. Jag skulle önska att vi samtalade över pappersbilder men är rädd för att det blir projicerade digitalbilder. Nåja, det blir nog bra.

Jaha, vad blev kontentan av det här då? Jag vet inte... Jag frågar mig fortfarande om det någon idé att ladda upp bilder på internet. Det får kanske räcka med att jag genom bilderna talar om för andra att jag fotograferar som hobby. Och jag fick prata av mig offentligt en stund i alla fall utan att bli avbruten =)

Mellanformataren

PS
Om du bor i Stockholmstrakten är du väldigt välkommen att bli medlem i Midsommargårdens Fotoklubb. Klubben där bilderna står i centrum och vilken utrustning som användes är av sekundärt intresse. Nästa möte är nu på torsdag kl 18.30. Kom gärna och kolla läget. Try before you buy =)

"So-what"-bilder och fotografiska klichéer

Om meningslösa bilder

Andreas Feininger är skarp när det gäller vilka bilder man ska låta bli att ta. Jag kan konstatera att jag har massor av dem. Så i det här inlägget kommer jag att visa såna bilder som Feininger skulle ha ratat eller bara gått förbi. Men innan jag visar några kanske det är bäst att lyssna på hans definition av "so-what"-bilder. Märk väl nu goa kollegor att det här är inte mina ord. Men de gäller mig också.

Men först: "Det kan låta som en paradox men en del motiv är olämpliga för framställning av intressanta bilder just därför att de är bildmässiga. Varför? Därför att alltför många fotografer har upptäckt att vissa vanliga motiv har starka bildmässiga egenskaper och därför fotograferar dem så ofta att man tröttnat på att se dem i bild." Han inser förstås att populariteten hos en del motiv varierar med tiden och därmed ställer han frågan till oss i nutid. Vad är er tids populära motiv?

Vidare: "Inom fotografin...... finner man två sorters folk, de skapande och de imiterande." ....."Tyvärr uppmanar de flesta fototidskrifter och -böcker i själva verket fotografer till att imitera genom att tala om för läsaren exakt vad han ska göra och hur...  Detta är givetvis nödvändigt så länge det rör sig om ren teknik, men värdelöst utöver detta, ty skaparkraft kan endast sökas och finnas inom en själv."

De värsta fotografiska klichéerna är enl. Feininger: (jag har förkortat beskrivningarna men inte innehållet)

Allt gammaldags: Skäggiga luffare, charmfulla små hörn av en by, bryggor med fiskeredskap, tiggande barn, sovande barn med flugor i ansiktet.

Hörn av en by

Allt falskt: Karaktärsstudier av gamla gubbar, falska munkar draperade i grov segelduk vilka låtsas skriva med falska gåspennor (arrangerade förstås, min anm), knotiga gummor försjunkna i hycklad bön, stilleben med uppslagna böcker och stearinljus, sentimentala "studier" av slum.

Karaktärsstudie av gamla gubbar

Allt näpet: spädbarn och barnungar samt söta bilder av kattor och hundar.

Näpet

So-what-motiv: ...bildmässiga men inte värda att fotograferas eftersom de inte betyder något. Saker helt enkelt. Stilleben och nakenstudier, strukturer och mönster.

Stilleben

Fotografiska klichéer: Förgrundsgrenar som inramar motivet och variationer på detta tema. kattor och soptunnor, poserande nakenmodeller, snötyngda träd och buskar, byvägen som följer en perfekt S-kurva till ingenting av intresse...

Inramande grenar

Snötyngda skyltar

Även om man tydligt anar 50-talets bildkultur och smak så är det inte svårt att dra paralleller i vår egen tid. Ta bara en grabbnäve i dagens bildflod och du får nästan allt han beskriver fast i en modernare form.

När jag reflekterar över allt detta undrar jag om det finns något kvar att fotografera? Minst 99% av mina bilder faller i Feiningers soptunna. Jag behöver ingen ny kamera, jag behöver nya ögon!

Mellanformataren

PS
Eller så fortsätter jag som vanligt. Feininger är död och ser inte vad jag håller på med.

PPS
Allvarligt och ärligt talat. Det känns skönt att bli lite omskakad och se kritiskt på sina egna bilder. Bara man inte tappar lusten för fotografi...

Absolut gehör

Om förmågor som kan vara förbannelser

Jag känner några människor som har absolut gehör. Ni vet, de där som vet precis vilken ton man tar bara genom att höra den. Och skulle man ta tonen lite mellan de riktiga tonerna så hör de det också även om man sjöng helt rent på den tonen. En del kan tycka det är gräsligt att höra en melodi som spelas i "fel" tonart så till den milda grad att de helt berövar sig själva njutningen att höra sången eller melodin. Jag lärde mig tidigt att spela efter noter och än idag kan jag spela ett stycke rakt av med noter framför mig på ett flertal instrument. En del avundas mig den förmågan men jag är mer avundsjuk på de som kan dra en låt bara genom att ha hört den och utan att kunna läsa noter! Det kan inte jag!

Ja! Vi slutade samtidigt!

När jag gick i skolan inspirerade mina föräldrar mig att stava rätt. Jag fick en krona för varje rättstavningsskrivning som hade NOLL fel. Jag samlade på frimärken på den tiden så den moroten fungerade. Ett paket främmande frimärken kostade 2 kronor på EPA. Är det så konstigt att jag längtade efter rättstavningsskrivningar? Men på köpet blev jag världsmästare på att se stavfel! =) En gång läste jag en bok som var så slarvigt korrekturläst och så fylld av stavfel att jag bara gav upp. Jag orkade inte läsa vidare! Nu har jag lyckats övervinna det här handikappet med åren och läser numera obehindrat hur många stavfel och särskrivningar som helst utan att förlora andemeningen. Eller ens fattningen. Jag njuter av berättelsen istället.

Glosögd förstaklassare ht -61

På 70-talet fanns det en tidning som hette Radio & Television där det ofta var mycket snack om olika förstärkares egenskaper och specifikationer. Begreppet "guldöron" myntades i den vevan och somliga hävdade att det minsann gick att urskilja huruvida slutstegen hade tantal- eller elektrolytkondensatorer, eller om det var en rör- eller MOSFET-slutsteg, om genomföringskondensatorerna hade polyester eller polykarbonat som dielektrikum. Jag tvivlade redan då på att de kunde säga vad de lyssnat på för musik under de blindtest som tidningen utförde för att kunna konstatera om guldöronen hade rätt.

Silveröron på Kattholmen

Fotografin är inte förskonad från sina egna absolutister. De renläriga objetivnördarna som inte kan se en bild utan att se alla fel på objektivet som använts. Distorsionernas, upplösningarnas och de akromatiska abberationernas obehärskade stigfinnare. De som lusläser en bild efter krökta linjer, pixel för pixel eller korn för korn men sedan inte kan säga vad den föreställer. Arma stackare! Det är nåt sjukt när en upplösningstavla eller MTF-kurva är mer intressant än ett riktigt levande motiv av något intressant. Jag skulle vilja kalla dem för bildblinda marodörer. De förstör sin egen upplevelse av bilderna med sitt missriktade fokus. Och de förstör andras upplevelser av samma bild när de tvingas höra deras besvärjelser och analyser.

Upplösningstavla                                                   "Riktig" bild

Det är naturligtvis så att det finns en oerhört stor erövrad kompetens inom olika områden i livet. Men när kunnandet blir för stort verkar det beröva oss glädjen och njutningen i livet.

Mellanformataren

PS
Det här är min oförfalskade åsikt. I det perfekta landet Sverige har vi åsikts- och yttrandefrihet och behöver således inte skämmas för det eller gå i fängelse utan att passera Gå. Den dagen regeringen beslutar begränsa dessa rättigheter är det dags att ta upp emigranternas mantel och bege sig till andra förlovade länder.

PPS
Nu har jag nog retat upp tillräckligt många purister så innan kommentarsfältet fylls med beska ord och sanningar ber jag alla att först ta det här med glimten i objektivet. Jag blinkar med centralslutaren i Rolleiflexen.

DS

Kan, behöver eller måste gatufoto utvecklas?

Eller är det för evigt oföränderligt?

Det är lika bra att säga det genast: Jag gillar gatufoto. Jag gillar det ständigt pågående skådespelet i staden, att fånga ögonblick i dess liv. Sporten är att hålla på och aldrig ge sig. Ibland lyckas man få till en bra bild, ibland inte. Zlatan gör inte mål på alla passningar han får heller. Men han slutar aldrig att försöka. Det gör inte en gatufotograf heller.

Jag har avsiktligt hållit mig borta ifrån gatufototyckandet här på FS ett tag då jag insett att alla har rätt i vad de tycker att gatufoto är i någon mån. Alla har funnit sitt lilla korn av ämnet, så att säga. Inte heller nu ska jag säga vad gatufoto är eller inte är. Men jag tänkte bara dela med mig av en reflektion.

Reflektion

I grund och botten betraktar jag, som de flesta, gatufotografi som en slags dokumentär fotografi. Allt sedan gatufotografin etablerade sig för grovt 100 år sedan har den dokumentära aspekten inte lämnat genren. Annat är det med det samhälle som dokumenterats. Det har förändrats ordentligt genom åren. Utvecklats, för att använda ett ord som låter mer positivt. Inte bara samhället har utvecklats. Människorna har också utvecklats på många olika sätt.  Mode, umgänge, värderingar mm. Vi har upplevt många krig och en teknisk utveckling som överskuggar all tidigare utveckling i mänsklighetens historia. Allt inom ramen för ett århundrade. Världen såg helt annorlunda ut i början av det än den gör idag. De klassiska mästarna i genren levde och verkade under "sin" era av händelseförloppet och vi har "vår" era att dokumentera under andra villkor än de hade. Det är bara att gilla läget. Även om jag kanske är väldigt förtjust i 50-talet kan jag inte ta bilder på det idag. I varje fall inte utan en ordentlig ansträngning från mig själv och omgivningen =)

Hästdragen kärra 2011

Jag är förstås fascinerad av de gamlas bilder, inget behöver väl sägas mer om den saken. De inspirerar men jag inser att jag inte kan ta samma typ av bilder som de. "Deras" samhälle existerar inte idag. Jag måste ta bilder på ett annat sätt, hitta en annan stil. Att kopiera dem är dödfött. Alla dagens gatufotografer måste hitta sitt eget nya, färska grepp som kan bli klassiskt om ett halvsekel eller så. Därför är det också omöjligt att säga vad som är bra eller dåligt gatufoto idag. En varudeklaration för gatufotografi ter sig lite löjlig att försöka sätta på pränt. Det enda jag kan erkänna är att en del av dagens "gatufoto" begriper jag mig inte på medan annat är mer lätttillgängligt som gatufoto betraktat. Bildspråket har ändrats och det är kanske nödvändigt att utövarna i varje tid presentrar sin egen stil och talar sitt eget språk.

Jag tvingas nog till slut att vidga begreppet gatufoto till en tätortsdokumentär som är evigt pågående. Så länge det finns, av människor bebodda, tätorter att beskriva livet i. Och att den förändras i samma takt som samhället och dess fotograferande innevånare. Inte håller konstnärerna fast vid en gammal stil. De vill sätta sin egen signatur på sina verk. Utveckla konsten. Det borde vara lika fritt för gatufotografen att bygga sitt eget varumärke. Att utveckla gatufotografin. Och liksom konstnärerna som ville utveckla konsten, utsättas för spott och spe från förstå-sig-påiga äldre kollegor.

Så nu gör jag min grej och struntar i vad andra tycker =)

Väntrummen har blivit flera.

Landsvägsfoto lämnar jag sorglöst över till landskapsfotograferna =)

Mellanformataren

Skärpa vs känsla - eller båda

Om oskärpans betydelse för en bild

Som vanligt ska det jag skriver inte tas på fullaste allvar. Livet är fullt av andra allvarligheter och fotografi för amatörer är till för att roa oss när vi inte arbetar för brödfödan för att finansiera vår hobby.

Skärpa är ett överskattat mått på en bilds kvalitet. Skärpa är som en avledande manöver. Den kan få oss att missa meningen med en bild eller helt missa den känsla den vill förmedla. Den inbjuder oss att betrakta bilden rent tekniskt istället för att inbjuda till en upplevelse, en njutning för vår konstnärliga hjärnhalva. Rätt använd kan skärpan leda ögat till det väsentliga i en bild och låta motivet framträda ur sitt sammanhang utan att sammanhanget förloras. Då behöver inte ens motivet vara krispigt knivskarpt. Man urskiljer det ändå. Här nedan några exempel ur min egen produktion.

Jag ville lyfta fram motorcykeln som står ledigt parkerad på gatan. Skärpenördar kan säkert säga att inte ens den är skarp (trots att  det teoretiskt sett är skarpt på någon detalj). Den tillräckliga skärpan och den, av det korta skärpedjupet, diffuserade bakgrunden lyfter fram det jag vill visa utan att man förlorar intrycket av miljön, känslan av sammanhanget.

För att göra det ännu tydligare visar jag här ett naturfotografi med närmare studie av barken på ett träd på Liljeholmstorget.

Inte ens här är nog barken särskilt skarp. Men den framhävs ändå av den tillräckliga skärpan och resten av dess sammanhang förstärker känslan av det står i en stad.

Ett mer svårdefinierat fall av skärpa som kräver lite mer av betraktarens fantasi kommer här:

Eller som vi fick som uppgift på en kurs jag gick; att fotografera det osynliga motivet.

Här är det nog svårt för en vanlig betraktare att inse att fokus ligger på ett vertikalt lager av luftmolekyler ca 3 meter framför kameran. Det oskarpa sammanhanget förmedlar i alla fall en känsla av att vi är kvar i staden och luften är inte  lika skitig som en del vill få oss att tro. Man ser ju vad som händer!

I en del sällsynta fall kan man säga att skärpan är helt irrelevant. Som i nedanstående bild.

Här är det besynnerligt nog bakgrunden som är skarp och motivet som är oskarpt och ändå fattar man grejen, eller hur? Här har jag f ö försökt göra ett plagiatkombinat av Vivian  Maier och Mike Disfarmer. Jag tycker jag lyckades riktigt bra!

Till sist måste jag, med skärpa, påtala att jag bara retas lite =)

Mellanformataren