Mitt fotografiska minne

Ögonblick och evigheten

Om bilders livslängd

Jag kan inte låta bli att fundera på det här med bilders betydelse, eller mening om man så vill. Deras livslängd och därmed deras inneboende livskraft. Helt klart är att syftet är olika med olika bilder. Somliga är avsedda att vara dagsländor medan andra är avsedda att bevara något för framtiden, dokumentära som det heter. Somliga bilder  är mest dekorativa medan andra berättar något. En del ska sälja något till mig, vara funktionella, medan andra ska framkalla en känsla hos mig. Men det är mer komplicerat än så, har jag förstått. En del "dagsländor" blir odödliga och en del avsedda för historien glöms bort. Så hur ska jag förhålla mig när jag står där och tänker ta en bild? Är syftet "kort" eller ska jag försöka göra den "odödlig"? Ska jag ta den för att få någon att vilja köpa den? Eller ska jag bara ta den för att det är kul att fotografera. Själva tagandet ger mening åt mitt liv, menar jag. Jag är mycket böjd åt den sista meningen, ska jag erkänna.

Bilders betydelse och livslängd beror också på vilken publik de har. Familjebilder från födelsedagar och semestrar har förstås en mycket snäv publik men lever i generationer p g a deras innehåll. De bilder man laddar upp på en fotokommunitet som FS eller Flickr har en betydligt större publik men jag har en stark känsla av att en bilds livslängd blir kortare ju större publik den har. Den blir som ett bloss, blixtrar till som när en meteorit faller genom atmosfären.

Alla drömmer vi väl mer eller mindre om att få erkännade som fotografer, att få våra bilder älskade och ihågkomna, omhuldade eller omtalade. Att våra bilder tittas på, pratas om och beundras tillsammans med berömda fotografers verk. Eller är det bara jag som drömmer så i svaga ögonblick av verklighetsflykt? =)

From back home

FS, bloggarna och Facebook m fl

En bild som jag har laddat upp på FS har som regel en "livslängd" på några dagar till en vecka. Sedan är den "död". Album som jag inte laddar upp bilder i konstant blir som en krypta fylld med "lik". Därför har jag tagit bort de flesta albumen utom några få som jag vill hålla liv i, om än med livsuppehållande åtgärder =)

Från en stängd "krypta"

Många av de bilder jag tar för FS-bloggen är avsedda just bara för det inlägget och lever som en illustration så länge inlägget blir läst. Även andra bilder med annat ursprungligt syfte använder jag i bloggen antingen som illustration av textinnehåll eller bara som en paus i läsandet att vila ögonen på. Vardagsbloggen är av mer dokumentär karaktär, mer som en offentlig "dagbok" med sporadiska nedslag om vad som sker i min omedelbara närhet. Den skriver jag mest för min egen skull även om jag vet att det finns några få läsare.

Illustration

Läspaus

På Facebook lever bilder ett sekundsnabbt liv och hinner kanske gillas några gånger innan de "försvinner" som "vattendroppar i livets älv". Just Facebook har jag tröttnat lite på när det gäller att dela med sig av fotografier. Det blir aldrig ett riktigt samtal om bilderna där. Det blir det för all del inte någon annanstans på internet heller. Så varför hålla på att ladda upp?

Att prata om bilder

Jag finner ett beydligt större nöje i att titta på bilder på papper, som på utställningar eller i fotoböcker. Gör man det med andra så kan man utbyta åsikter och känslor inför bilder som är berikande. Man kan upptäcka nya aspekter av en bild som någon annan har upplevt. Ett sådant samtal kan förlänga livet på en bild högst väsentligt bara genom att man erinrar sig den på grund av det intressanta samtalet, den goda känslan av gemenskapen man delar medan man pratar om den eller t o m den dåliga känslan man upplevde av en dispyt om den =) Just därför ser jag gärna samma utställning, om möjligt, mer än en gång.

Framför allt inbjuder bilder på papper till ett längre betraktande av varje enskild bild. Det tar lite längre tid att byta bild i verkligheten än i den virtuella världen. Personligen föredrar jag att betrakta bilder och reflektera över dem själv först. Sedan samtalar jag gärna med andra om dem och det är ofta berikande att "se" vad andra har sett hos dem. I höstas gick jag en workshop på Fotografiska som heter "Utveckla ditt fotografiska seende" (med Hanna Goldstein som ledare) där jag just fick uppleva detta hur bilder växer med ett gemensamt samtal om dem. Bilder kan faktiskt bli "större" av att lyssna på andras tolkning och upplevelse. En stor del av workshopen ägnades åt bildanalys. Intressant och MYCKET givande var det att få höra fotografens egen berättelse om bilden. Historien bakom att en bild överhuvudtaget blev tagen kan vara mycket intressant.

Samtalet om den här skulle ni ha hört. Spännande!

I min fotoklubb på Midsommargården ska vi prata mycket om bilder i år. Det tror jag är bra. Jag är bara orolig för att gruppen är för stor för att samtalet ska ge något och för att alla ska våga dela samtalet. Många tystnar när gruppen är stor, jag med. Jag hoppas att vi delar upp oss i mindre grupper även om man då "förlorar" de andra gruppernas kommentarer. Jag skulle önska att vi samtalade över pappersbilder men är rädd för att det blir projicerade digitalbilder. Nåja, det blir nog bra.

Jaha, vad blev kontentan av det här då? Jag vet inte... Jag frågar mig fortfarande om det någon idé att ladda upp bilder på internet. Det får kanske räcka med att jag genom bilderna talar om för andra att jag fotograferar som hobby. Och jag fick prata av mig offentligt en stund i alla fall utan att bli avbruten =)

Mellanformataren

PS
Om du bor i Stockholmstrakten är du väldigt välkommen att bli medlem i Midsommargårdens Fotoklubb. Klubben där bilderna står i centrum och vilken utrustning som användes är av sekundärt intresse. Nästa möte är nu på torsdag kl 18.30. Kom gärna och kolla läget. Try before you buy =)

Inlagt 2013-01-27 16:09 | Läst 9894 ggr. | Permalink


(visas ej)

Nämn en färg i den svenska flaggan?
Det var mycket på en gång Thomas - läsvärt och begrundansvärt. Även jag börjar fundera om det är värt mödan att pytsa ut material i cyberspace. Vad har man egentligen för det?
Det riktiga mötet och det riktiga meningsutbytet leder ju ändå med hästlängder.
Svar från N Thomas Meldert 2013-01-28 06:48
Då är vi överens, Peter. Men fortsätt gärna med dina DVB:er. Högst njutbara även i cyberspace =)
Många apekter och synpunkter på fotande du kommer med. Å alla är rätt och har sitt berättigade. För många, många år sedan kanske jag jagade bilder som jag ville visa och att andra skulle gilla och gärna säga det. I dag upplever jag det bara skönt att gå omkring i skogen och leta motiv. Kameran gör det roligare. Min dotter var med och fotade flugblomster en sommar och jag undrade om bilderna blev bra. Spelar inte så stor roll, det är så roligt att leta och att man hittar dom. Det är väl så jag känner det.
Instämmer med dig att en pappersbild är den mest långlivade bilden. När jag blir riktigt nostalgisk tar jag fram böcker av Svante Lundgren och Sixten Jonsson, bilder som har 60 år på nacken och tål fortfarande att betraktas.
När det gäller diabildsvisningar av kända naturfotografer ser jag också dom flera gånger. Man kan bli mäkta imponerad första gången. Nästa gång ser man den där sneda horisonten eller grässtrådet som en störande ljuspunkt i bilden. Kontentan av din blogg blev att jag blev nyfiken och läste den. Det var väl det du hade hoppats.
Jag gjorde det med nöje.
Sten
Svar från N Thomas Meldert 2013-01-27 18:34
Det är väl som med fiskarens olika stadier. Prylstatdiet övergår i jaktstadiet och slutar i att bara njuta av att stå där och kasta ut i vattnet utan att bry sig om det blir nåt eller inte =) Eller som du bara gå omkring i skogen och leta lite. Blir det nåt så blir det nåt. Det är egentligen en ganska skön inställning som bara hobbyfotografer kan hålla sig med.
Roligt att du tittade in i min blogg. Välkommen åter!
Snabbheten i dagens medier står ofta i ett motsatsförhållande till eftertanke och fördjupning tror jag. Jakten på bekräftelse (från sådana vi inte känner) är nog större än någonsin. Jag tror att det funkar till en del som ett drogberoende med alla dessa tummar och korta bekräftelser, man vill ha mer och mer och glädjeruset blir kortare och kortare. Detta är baksidan.

Men det positiva är ju att man når ut med sina bilder över huvud taget, vilket man inte gjorde så lätt förr. Tidigare var det på sin höjd några likasinnade på fotoklubben eller liknande som såg varandras bilder. Och om man som mig aldrig var någon fotoklubbsmänniska så såg man i stort sett bara själv sina bilder. Detta att se en massa bilder av andra och att få respons på sina egna tyckte jag utvecklade mitt fotograferande till en början. Men jag tror att det funkar upp till en viss nivå. Jag tror också att det handlar ganska mycket om vart en sajt som fs till exempel har sitt fokus. Som det är nu tycker jag att såväl fs som fotomagasinen blir mer och mer styrda mot prylar, vilket kan vara kul om det främst är detta som intresserar, men ganska trist om man i huvudsak är intresserad av bilder.

Nu kommer givetvis någon påpeka att fs verkligen försöker ballansera bild och prylar, men en sajt blir ju det som medlemmarna gör den till, och om en övervägande del (vad det verkar när man ser intresset från någon tråd om en ny kameramodell till exempel) främst är intresserade av detta kommer det i sig själv dra till sig likasinnade osv.

Hur som helst, bilder skall man nog helst titta på i lugn och ro, och redan där finns ett problem med nätet, hela mediet är stressigt.
Svar från N Thomas Meldert 2013-01-28 06:58
Kommuniteterna på nätet är nog som du säger, en drog. Det är så lättillgängligt överallt och när som helst. Visst, man når ut med sina bilder. I teorin så kan ju hela världen se den bild jag laddade upp nyss. I verkligheten är det en helt annan sak att upptäcka den. För det första måste jag ha ett stort nätverk av "vänner" eller "följare" som får reda på att jag laddat upp den. Men även där kan det fela ganska rejält. Jag har drygt 400 vänner på Facebook, 85 följer mig på FS och några träffar på mina bilder av en olyckshändelse. Trots det måste jag nästan "marknadsföra" en bild eller blogginlägg för att få träffar. Ärligt talat, jag tror att nästan lika många tittar på mina bilder på fotoklubbens utställning under tre veckor.
Samtal om fotografi fungerar tyvärr inte på FS. Det närmaste man skulle kunna komma är i så fall en chatt men där tycker jag nog att ett samtal "in real life" vinner på knock-out.
Det är väl klart att du ska plåta och ta bilder för att Du, tycker det är kul!!
Livslängden ligger hos betraktaren och personligen, så tycker jag att det kan va trevligt att komma tillbaka till äldre bilder ibland. Så kanske handlar det inte om livslängd, utan mer uppmärksamhet.
Och med internet, så blir det full fart på uppmärksamheten. Fart och mängd blir avgörande för uppmärksamheten, inte inte livslängden, tror jag. Kanske är det tvärtom.

Jag tycker också att det är trevligt att se foto på papper.... Men om vi frågar oss själva, vad hindrar oss att stanna upp vid en bild på skärm? Att stanna upp, titta, begrunda och tänka.... !? För mig är svaret volym, snarare än livslängd...

Men oavsett och viktiast av allt... att plåta för att det är kul... att man själv gillar...

Eller?? //Peter :)
Svar från N Thomas Meldert 2013-01-28 07:06
Missförstå mig inte, Peter. Jag kommer inte att sluta fotografera. Jag har det i blodet och generna =)
Visst handlar det om uppmärksamhet, men på nätet handlar det ännu mycket mer om att få en bild upptäckt. Utvald i floden. Det är ofta som att fiska, rena turen om det nappar. Vet man var man ska leta är det ändå ingen garanti för napp. Det är fortfarande mycket vatten att leta i =) Även om jag är en nappvillig fisk så är det få som upptäcker var jag finns =)
Intressanta funderingar!
Tror det är viktigt att stanna upp och att fundera då och då!
Det är nog också en brisvara i dag, att våga stanna upp och fundera...
Men man väljer själv!
Hur som helst Thomas, din fundering gav mig en del funderingar!
Tack för det!
/Bengan
Svar från N Thomas Meldert 2013-01-28 07:19
Att reflektera kan ibland bli som en svårbotad sjukdom. Ibland önskar jag att det livet vore lite enklare. Fast då är det kanske inte värt att leva längre =) Det är lite kul när det är svårt också, när man förlorar fäste och orientering. På en av Strömholms många vita lappar står det att "Det är de som går vilse som hittar de nya vägarna". Resan blir i alla fall intressantare!
En sådan där Ikophot har jag haft :-D

Somliga tycker det är viktigt att prata om bilder. De duktigaste på det i vår fotoklubb är i själva verket gamla bildlärare. Men mig ger det inte så mycket att prata om bilderna. Jag tittar och har en omedelbar upplevelse. Den kan förstås förändras lite genom ett samtal, men inte mycket.

För mig personligen ligger bildens betydelse i min omedelbara upplevelse av den. Det gäller både mina egna bilder och andras. Vad spelar sedan detta för roll? Det går säkert att fundera över den saken tills jag inte känner något alls längre.

I fotobloggen är förstås bilden viktig. Det har inte så stor betydelse om värdet av den är dokumentär, dekorativ eller något annat. Det måste finnas bilder i en fotoblogg. Men be mig inte att förklara varför.
Svar från N Thomas Meldert 2013-01-28 07:25
Ikophoten är nog, vid sidan av kameror, den mest använda fotoprylen jag har =D
Det är kanske så att vi har olika behov i olika perioder av vårt liv när det gäller bildsamtal. Tills för ett par år sedan hade jag inget behov alls. Nu tycker jag det är givande. Den workshop jag deltog i gav mig en rejäl kick i den riktningen. Jag ser dock en fara i att man samtalar sönder en bild. Man ska nog, som när man äter mat, sluta när det smakar som bäst.