"So-what"-bilder och fotografiska klichéer
Om meningslösa bilder
Andreas Feininger är skarp när det gäller vilka bilder man ska låta bli att ta. Jag kan konstatera att jag har massor av dem. Så i det här inlägget kommer jag att visa såna bilder som Feininger skulle ha ratat eller bara gått förbi. Men innan jag visar några kanske det är bäst att lyssna på hans definition av "so-what"-bilder. Märk väl nu goa kollegor att det här är inte mina ord. Men de gäller mig också.
Men först: "Det kan låta som en paradox men en del motiv är olämpliga för framställning av intressanta bilder just därför att de är bildmässiga. Varför? Därför att alltför många fotografer har upptäckt att vissa vanliga motiv har starka bildmässiga egenskaper och därför fotograferar dem så ofta att man tröttnat på att se dem i bild." Han inser förstås att populariteten hos en del motiv varierar med tiden och därmed ställer han frågan till oss i nutid. Vad är er tids populära motiv?
Vidare: "Inom fotografin...... finner man två sorters folk, de skapande och de imiterande." ....."Tyvärr uppmanar de flesta fototidskrifter och -böcker i själva verket fotografer till att imitera genom att tala om för läsaren exakt vad han ska göra och hur... Detta är givetvis nödvändigt så länge det rör sig om ren teknik, men värdelöst utöver detta, ty skaparkraft kan endast sökas och finnas inom en själv."
De värsta fotografiska klichéerna är enl. Feininger: (jag har förkortat beskrivningarna men inte innehållet)
Allt gammaldags: Skäggiga luffare, charmfulla små hörn av en by, bryggor med fiskeredskap, tiggande barn, sovande barn med flugor i ansiktet.
Hörn av en by
Allt falskt: Karaktärsstudier av gamla gubbar, falska munkar draperade i grov segelduk vilka låtsas skriva med falska gåspennor (arrangerade förstås, min anm), knotiga gummor försjunkna i hycklad bön, stilleben med uppslagna böcker och stearinljus, sentimentala "studier" av slum.
Karaktärsstudie av gamla gubbar
Allt näpet: spädbarn och barnungar samt söta bilder av kattor och hundar.
Näpet
So-what-motiv: ...bildmässiga men inte värda att fotograferas eftersom de inte betyder något. Saker helt enkelt. Stilleben och nakenstudier, strukturer och mönster.
Stilleben
Fotografiska klichéer: Förgrundsgrenar som inramar motivet och variationer på detta tema. kattor och soptunnor, poserande nakenmodeller, snötyngda träd och buskar, byvägen som följer en perfekt S-kurva till ingenting av intresse...
Inramande grenar
Snötyngda skyltar
Även om man tydligt anar 50-talets bildkultur och smak så är det inte svårt att dra paralleller i vår egen tid. Ta bara en grabbnäve i dagens bildflod och du får nästan allt han beskriver fast i en modernare form.
När jag reflekterar över allt detta undrar jag om det finns något kvar att fotografera? Minst 99% av mina bilder faller i Feiningers soptunna. Jag behöver ingen ny kamera, jag behöver nya ögon!
Mellanformataren
PS
Eller så fortsätter jag som vanligt. Feininger är död och ser inte vad jag håller på med.
PPS
Allvarligt och ärligt talat. Det känns skönt att bli lite omskakad och se kritiskt på sina egna bilder. Bara man inte tappar lusten för fotografi...
Kanske jag tycker som jag tycker för att jag inte tar så "exklusiva" bilder ...
Däremot, så tycker jag att det är värt, att själv reflektera över sina bilder.... satt i relation till betraktaren. För jag förstår ju av egen erfarenhet hur söt en snorunge kan va! Men hur söt är snorungen för andra??? Det vill jag gärna försöka förstå.... :)
Bra och tänkvärt inlägg Thomas!!! //Peter
Och dessutom gillar jag dessa bilder du har tagit.
Mvh Jonas
Fast jag kan tycka att det är lite uppfriskande att bli lite omskakad ibland.
http://www.vbm.se/fotoarkivet1/fotografer/svante-lundgren.html
Själv har jag aldrig hört talas om Feininger, men jag tror jag måste läsa något av honom. Det händer att jag tar klichébilder ibland... Bilden måste tas, men jag hatar det alltid efteråt. Ibland får man kanske svälja stoltheten när man inser att andra gillar bilden så mycket. Det har hänt att jag printat bilder jag inte gillar till kompisar.
Det är jäkligt svårt, men att fotografera är sällan enkelt om man verkligen vill göra något som är lite unikt.
Nakenbilderna jag tar är rätt klyshiga och inspirerade från andra fotografer, men jag försöker göra något med dem. Ibland är det svårt att definera.
Jag tycker i alla fall att mannen hade helt rätt och jag reagerar rätt starkt över tips som:
1. "Köp fotoböcker och bli inspirerad."
2. "Börja med att kopiera en fotograf du gillar."
3. "Du måste ha blixt, softbox, reflektor och 1000mm-objektiv för att ta ett porträtt."
Osv.
Kul inlägg.
Jag har ett annat inlägg i bakhuvudet om bilders mening och syfte men tankarna har inte klarnat ännu. Det dröjer nog innan det kommer ut i bloggen. Jag måste igenom dimmorna först =)
Hans budskap känns klockrent, men jag tvivlar på att han själv levde som han lärde, men det betyder ju inte att han inte får ha en åsikt om hur en bra bild ska tas osv.
Däremot om man fotograferar som hobby, avkoppling och fritidsintresse för att det är kul - då ska man nog strunta i Feininger.
Feininger var säkert både och.
Det är också en väldig skillnad på amatörfotografer och amatörfotografer. Minst ambitiösa är de som har en kamera och knäpper lite på fest och till vardags.. kanske på semestern. De fotograferar minnen och de kanske struntar i kvalitén.
På delad högsta ambitionsnivå kommer de som strävar efter att sälja sina bilder som reklam eller till artiklar i tidningar och de som vill bli upptäckta som konstnärer...och sälja sina bilder efter sin död :)
Nu var ju inte det vad jag skrev :-)
Det är självklart inget fel med det. Man kan absolut hålla på med något enbart för nöjes skull som en rolig hobby och fritidssysselsättning. Och i det läget kan man strunta helt i vad Feininger skriver.
Om man däremot vill komma längre - ja då har Feininger faktiskt helt rätt.
Sedan tror jag mycket på det Dawid skriver ovan.
Sedan har vi detta med "jasså-motiv". Näpna bebisar t ex. Det verkar som om sådana bilder är oerhört uppskattade i familjekretsen, bland moderns väninnor etc. Själv tycker jag att de är stentråkiga. Men det betyder ju inte att en bild av ett barn måste vara tråkig. I synnerhet bilder på lite äldre barn är ofta i mina ögon spännande och intressanta. Och jag har till och med sett bilder som varit totalt sett bra, även om där funnits ett näpet spädbarn med i bilden. Fast det är ovanligt, det måste tillstås.
Man kan gå igenom alla möjliga motivkategorier och fundera över dem. Men att en motivkategori är poppis betyder ju inte automatiskt att alla bilder som hämtats från den kategorin är intetsägande. De exempel du visar här ovan är bra illustrationer till vad de olika kategorierna innebär, men de är trots detta trevliga bilder, inte alls meningslösa i mina ögon. Jag vet inte vad Feininger skulle tycka om dem förstås. Men, som du säger, han är död :-) Det är mitt intryck att innan han tackade och drog lyckades han bli duktigt blaserad. Somliga blir ju det, och det får de väl lov att bli. Men vi som har roligt har inte blivit så där blaserade. Tänk bara på hur just barnet ser på världen. Ser den som frisk och ny (i alla fall om det är ett lyckligt barn). När jag promenerade i stan och på Djurgården med mina småttingar i förskoleåldern lärde de mig faktiskt att se på ett nytt sätt.
Feininger menade förstås att man ska undvika en del motiv bara av den anledningen att de redan fanns i såna mängder att en till inte skulle tillföra något. För den trängre kretsen i en familj tex har hans åsikt inget berättigande. Där är familjens tillväxt och utveckling av starkt dokumentärt intresse och bilder SKA tas, oavsett det kvalitativa utfallet. Men att sedan ladda upp dem på FS i mängder får bara en uttröttande effekt, tycker jag. Vi undrar ibland varför ingen kommenterar våra bilder. Sanningen ligger nog nära Feiningers åsikter. Ingen orkar bry sig. Feininger vänder sig förstås till fotografer som vill åstadkomma ett intryck på en större publik. Internet fanns ju inte på den tiden och den massiva bildfloden som vi ser idag skulle han nog kanske dö av att titta på =) I hans värld fanns tidskrifter, fotoutställningar och fototävlingar och i ljuset av det kan jag förstå hans åsikter.