Ännu en -54
Om Voigtländer Vito II
Jag borde väl sluta att skriva om gamla kameror men det är ju så kul. Jag är ju ingenjör och tycker det är extra kul att se hur olika kameratillverkare hittar på konstruktionslösningar på olika funktioner. En fascinerande hobby bara det. Eller bara en yrkesskada =)
Sist jag var hemma i Åmål fick jag en kamera av min mamma. Hon hade ärvt den av sin kusin, ingenjören Gunnar Hansson som arbetade på ASEA i Västerås och mest höll på med bromsarna på loken. Han skaffade troligen den här kameran, Voigtländer Vito II, strax efter att den kommit ut 1954. Tillverkningen upphörde 1955. På 60-talet köpte han en annan Voigtländer med exponeringsmätare. Den har jag också förärats av min mamma för några år sedan.
Att denna modell är en -54:a vet man eftersom det var det året man introducerade blixtskon på den modellen. Först som ett tillbehör som kunde sättas på och tas av. Senare samma år som fast integrerad med toppkåpan. Min är den förra varianten.
Nu har jag laddat den med en egenrullad HP5+ och den får hänga med i någon ficka när jag befinner mig därute i världen. Den är så liten att den verkligen förtjänar att kallas en pocketkamera.
Eders Hängivne
En egendomlig detalj på min var att det var filmens perforering som spände slutaren (tandhjulet drevs av filmen i stället för tvärtom; filmen drogs med uppsamlingsspolen), så den var omöjlig att ens prova slutaren på utan film (ja, det fanns ju knep...). Vet inte om den här har samma system; ser nästan ut som det finns en separat spännarm för slutaren? Vanligt på den tidens bälgkameror.
Uppsamlingsspolen är drivande och matar fram filmen, men har ett glidlager så att den när ett visst motstånd övervinns kan glida bakåt (vilket den ju även gör vid returspolningen). Den tandade axeln mäter bildavstånden i en bromsande verkan. Ju mer film som kommer på spolen, dess mer måste glidlagret släppa efter när den tandade axeln bromsar in bildavstånden.
Att jag känner till dessa saker beror på att jag inte bara har intresserat mig för gamla kameror, jag har även under många år reparerat sådana. Den ovan nämnda funktionen är känslig. Om upptagningsspolen glidlager går för trögt, så uppstår spänningar i filmen som orsakar en lätt poppnig så att filmplanhållningen går åt helsike.
I Voigtländer Vito B och en del andra, som Zeiss Contina och Contessa har vi ett helt annat system där upptagningsspolen inte vid frammatning har någon bakglidande funktion – utan det lilla tandade hjulet, eller de två tandade hjulen, mäter bildavståndet utan bromsfunktion (samtidigt som en del annat utförs). Det är ett bra system som inte ger några spänningar i filmen, men vid snabbare frammatning tenderar det att fallera – och sådana system försvann med snabbframmatningsarmen.
Det man (som den optimist man är) kan testa är att föra reglaget Fram och tillbaka över V-X-M. kanske den lossnar. Det trolig är dock att det är reparatören som gäller