Herr Paul Franke

Om en affärsmans intresse för optik och vad det kan leda till

Paul Franke på 40-talet

Paul Franke föddes 1888 i en välbärgad familj i Mühlhausen/Thüringen. Ända sedan barndomen var han mycket förtjust i teleskop. Efter skoltiden (1903) gick han i lära som apotekare men fortsatte 1906 som anställd på Fotohaus Carl Tucht i Düsseldorf. Från 1909 arbetade han som obetald volontär hos kameratillverkaren Voigtländer i Braunschweig där han efter ett år började som försäljare av fotoutrustning både inrikes och utrikes. Här lärde han känna Reinhold Heidecke. 1912 tog han anställning som försäljare på Spezialfabrik Géhard som tillverkade kikarsikten. Redan 1916 blev han chef för försäljningsavdelningen där. När USA gick in i första världskriget 1917 förlorade Géhard sin största exportmarknad och Paul blev arbetslös. Efter det abrupta slutet hos Géhard startade han en fotohandel vid Kurfürstendamm i Berlin, Franke & Co. Där sålde han bl a mikroskop, kikare och teleskop. Efterfrågan på kameror växte och för att kunna tillhandahålla även det i sitt sortiment besökte han sin gamla arbetsgivare Voigtländerverken hösten 1918. Han träffade förstås sin tidigare arbetskamrat Heidecke som nu blivit produktionschef. Han uppdaterade sig på den senaste utvecklingen inom kamerateknik och fick kännedom om ett enastående objektiv, Carl Zeiss Tessar f/6,3 med 100 mm brännvidd. I gengäld informerade han om sin erfarenhet av fotohandel. Eftersom Reinhold hade problem med att få Voigtländer att ta sig an hans idé om den dubbelögda kameran och hade problem med att finansiera den själv uppstod idén om att starta tillverkningen tillsammans. Det dröjde dock några år till innan det blev verklighet.

Franke var en mycket utåtriktad och belevad person och var förstås en utmärkt försäljare och affärsman. När han blev varse de problem Heidecke hade med finansieringen av sin kameraidé undersökte han möjligheten att finansiera tillverkningen av den tillsammans med Heidecke. Han övervägde noga att flytta till Braunschweig, som han tyckte mycket om. Han var beredd att satsa 75.000 DM i affärsidén och undersökte ytterligare finansiering. Han insisterade på att de skulle börja tillverka stereokameror för att snabbt komma igång och Heidecke var med på noterna. Då skulle det finnas tid och pengar att färdigutveckla den tvåögda kameran.

Den 1 januari 1920 registrerades så Franke & Heidecke och började en lång och framgångsrik affärsverksamhet. Men först 1928 kom den första Rolleiflexen som tillverkades i 12 exemplar. Året efter tillverkades 3881 kameror och senare går det av bara farten. Franke sålde bra. Fabriken gick på knäna och man byggde en ny fabrik dit man flyttade 1932.

Där börjar sagan om Rollei

Min Rolleiflex Original från 1929 som jag sålde i ett sinnessvagt ögonblick. Det gick att fotografera med den, jag körde både svartvitt och färg i den.

Eders Hängivne

PS
Källor: Tyska Wikipedia och Rollei T.L.R. The History av Ian Parker

Ännu en -54

Om Voigtländer Vito II

Jag borde väl sluta att skriva om gamla kameror men det är ju så kul. Jag är ju ingenjör och tycker det är extra kul att se hur olika kameratillverkare hittar på konstruktionslösningar på olika funktioner. En fascinerande hobby bara det. Eller bara en yrkesskada =)

Sist jag var hemma i Åmål fick jag en kamera av min mamma. Hon hade ärvt den av sin kusin, ingenjören Gunnar Hansson som arbetade på ASEA i Västerås och mest höll på med bromsarna på loken. Han skaffade troligen den här kameran, Voigtländer Vito II, strax efter att den kommit ut 1954. Tillverkningen upphörde 1955. På 60-talet köpte han en annan Voigtländer med exponeringsmätare. Den har jag också förärats av min mamma för några år sedan.

Att denna modell är en -54:a vet man eftersom det var det året man introducerade blixtskon på den modellen. Först som ett tillbehör som kunde sättas på och tas av. Senare samma år som fast integrerad med toppkåpan. Min är den förra varianten.

Nu har jag laddat den med en egenrullad HP5+ och den får hänga med i någon ficka när jag befinner mig därute i världen. Den är så liten att den verkligen förtjänar att kallas en pocketkamera.

Eders Hängivne

Modern kompaktkamera från 50-talet

Om Vitessa N

Jag är ju förtjust i kameror från 50-talet då man inte fick så mycket hjälp med att ta bilder utan själv måste förstå de tekniska sambanden mellan slutare, bländare och filmkänslighet. Det var vid den här tiden som det började dyka upp exponeringsmätare som var inbyggda i kamerorna. Men de var just bara det, inbyggda. En handhållen exponeringsmätare var betydligt mer användbar. Men utvecklingen tog sina första steg mot enklare fotografering. På 60-talet blev det riktigt enkelt för gemene man att fotografera med alla "Electric Eye" Point-and-shot-kameror. Då försvann det roliga för de som kunde lite mer. Några decennier senare hade analoga kameror nästan allt som vi är vana vid idag. Förutom varierbar ISO för varje bild.

Jag har en, för 50-talet, ganska avancerad kompakt från Voigtländer. En Vitessa N som introducerades 1954. Lite senare kom Vitessa L som hade en inbyggd exponeringsmätare. Ännu lite senare kom Vitessa T med objektivet fast monterat utanpå ladugårdsdörrarna istället för dolt bakom dem. Vitessa N och L hade en pyttekort bälg bakom objektivet som Vitessa T inte längre behövde. Kameran fanns i olika utföranden med olika ljusstarka objektiv. Min har den ljussvagaste Color-Skopar 3,5/50. Jag skulle tro att det är av Tessartyp. De bilder jag hittills tagit har haft mycket bra skärpa så jag räknar med att det blir lika bra när jag nu kör en färgrulle i den. Det återstår att se hur den hanterar färg.

Den långa pinnen drar fram film och spänner slutaren. Den korta tar bilden. Med lite övning kan man ta en bild/sekund. Vad det nu ska vara bra för? Då tar det ju bara dryga halvminuten att ta slut på en rulle =)

Eders Hängivne

PS
Det här är stafettkamera 13 och har en rulle Kodak Color Plus 200 bakom linserna.

Retrokameratips - Voigtländer Vitessa N

Ännu en -54 i Vällingby

För nån vecka sen vann jag denna Voigtländer Vitessa N på Tradera. När den väl kom hem i torsdags så vidtog en noggrann kontroll av skick och funktion. Kontrollen utföll till full belåtenhet. Allt utom självutlösaren fungerar klanderfritt.

Därefter vidtog artbestämning och tillverkningsår med hjälp av olika Voigtländersajter samt camerapedia. Här konstaterar jag att objektivet är en Skopar 3,5/50. EV-värden kopplar ihop bländare och tider medelst en spak som här syns till vänster under objektivet. EV 3-18, imponerande omfång. Notera stödbenet på ena dörren. Den kraftigt uppstickande pinnen har en dubbel funktion. Den spänner slutaren och drar fram film. Något otympligt kan det tyckas vid första anblicken men jag kan försäkra att vid fotografering känns det fullständigt naturligt att använda båda pekfingrarna. Man använder ju höger tumme för skärpeinställning (se nedan) så vänsterhanden är ju fri. Ergonomiskt vältänkt redan på 50-talet alltså.

Blixtuttag av nyare typ i vänster dörr. Voigtländerloggan i bold stil. Fast tillbehörssko (cold shoe). Det här visar sig vara en Vitessa N från 1954. Ett ovanligt vackert och välhållet exemplar som nog inte har fått köra många rullar. Men nu ska det bli andra bullar, om man säger så. Det sitter redan en Tmax 400 i huset och nu är det bara att söka fototillfällen.

Vad mer finns på denna kamera? Det är en mätsökare där skärpan ställs in med ratten på baksidan. När dubbelbilden i sökare smälter ihop till en så har man satt skärpan där man vill ha den. En snabbkoll på olika objekt nära och fjärran ger vid handen att den är helt ok.

Hopfälld är den mycket kompakt och slinker lätt ner i en ficka.

Redo för tagning är den inte mycket tjockare än hopfälld. Notera skärpedjupsskalan till höger, direktkopplad till skärpeinställningsratten på baksidan.

Undersidan till sist. Ett fantastisk exempel på funktionalistisk design. Återspolningsveven till vänster i bild. Låsmekanismen för bakstycket bredvid den. En rejäl sak som fungerar utmärkt och är ur vägen när man inte behöver den. Hela kamerahuset tas av och man har fri tillgång till kamerans hela innandöme. Den lilla knappen för frikoppling av återspolningen därnäst. En detalj som funnits länge på kameror. Längst till höger stativfästet.

 En liten grej som jag noterat är att räkneverket nollställs inne i kamerahuset när man laddar film. Jag skulle gärna ha sett att man kunde nollställa när filmen var framdragen till första rutan. Men som vanligt kan man inte få allt man vill. Däremot får man allt man behöver för att fotografera i denna trevliga kamera. Inget lullull, alltså. Den är vackert designad och extremt skön att hålla i med sina rundade former. Föredömligt enkel design ger ett gediget intryck. Här har man tänkt till.

Till kameran följde en kameraväska av typen never-ready. Också den i fint skick, men den lägger jag undan. Jag vill ju ha kameran redo för användning när jag går ut att fotografera.

Mellanformataren

PS
Den här modellen är inte så vanlig på auktionssajterna så får du syn på en och vill ha den, lägg ett fett bud strax före auktionens slut.

Storleken har ingen betydelse - jag vet för jag har tre barn

Om hur man gör mycket med lite

Korta brännvidder måste ha uppfunnits av ekonomer eller snåljåpar. Man behöver bara ta en bild så har man fått med allt, typ. Inget slöseri med film här inte. Digitalfotografer sprutar väl på av gammal vana ändå medan filmfotografen lugnt lutar sig tillbaka och småler åt sitt fynd efter att ha tagit EN bild. Det ultimata turistobjektivet skulle man kunna säga. Hela Stockholm ryms nog på en rulle. Och tar man en bild i varje kompassriktning så har man fångat hela Gamla stan i fyra bilder. Sedan kan man åka hem. Eller fota något annat.

Med en 15 mm:s pannkaka kan man trycka in ganska mycket i bilden. Här sitter jag i en hörnsoffa i ett rum på kanske 12 m^{2­ ­}och får med det mesta som händer.

Ok, det blir lite av omvänt tele. Ni vet, när man tittar i en kikare från fel ände. Det som är långt bort kommer ännu längre bort. Men det som är nära blir större!

Min 15 mm:are är en Voigtländer Super-Wide Heliar, asfärisk till och med och mätsökaren är inte kopplad. Men det är helt onödigt egentligen. Skärpedjupet vid bländare 8 omfattar nästan hela HELA objektivets omfång! Så jag kör nästan full glugg för det mesta och ställer in på 2 m. Vem behöver autofokus? Om jag kunde sälja den jag har i min D80 skulle jag göra just det. Sälja den alltså. Autofokus finns f ö inte på min ZM-kamera. Lite hantverk ska det vara.

Man får mera rymd i bilderna också. Rymdbolagets fikarum fick mera space med 15 mm framför filmen.

Grannhusen som står obehagligt nära får min privata sfär att vidgas, känns det som.

Bekvämlighetszonen utökas. Man kanske skulle skaffa ett par 15 mm glasögon? Men då riskerar man kanske att få lappsjuka.

Så här ser mitt korta ekipage ut. Den extra sökaren är nödvändig då den ordinarie sökaren stoppar vid 28 mm.

Tog bilden med D80. Nåt ska jag ju ha den till!