En kamera, ett objektiv, en film

Funderingar kring Dogma och ett nytt Dogma-löfte eller två

Jag har funderat lite kring det här med Dogma-fotograferingen. D v s en kamera, ett objektiv, en film. När man, som jag har flera kameror laddade med film så blir det gärna flera Dogma parallellt. Ett äkta Dogma-förfarande borde väl egentligen vara att under en längre  tid, säg ett halvår, bara fotografera med samma utrustning? Utan att göra utflykter med andra kombinationer. Annars går ju effekten av att begränsa sig och tvingas vara lite kreativ med "det man har" förlorad.

Jag inser att det blir omöjligt för mig den närmaste tiden då jag har ungefär 15 kameror med film som borde avslutas. Men om jag verkligen fokuserar på att avsluta dem så kan jag nog hålla mig till ETT Dogma-löfte ett tag.

Eller kan man ha TVÅ Dogma-löften samtidigt, herrar poolvärdar? Om några veckor åker vi till Öland och tanken är att ta med mig två kameror. En med färgfilm och en med svartvitt. Så här ser planen för resan ut.

Färg-Dogmat     Svartvitt-Dogmat

Nikon F6            Nikon F80
50 mm                35 mm
400 ISO              400 ISO

Kamerornas handhavande är mycket likartat och jag är mycket bekväm med dem. Brännvidderna är de jag använder allra mest och när det gäller film kör jag nästan uteslutande med 400 ISO.

Jag envisas med färg trots att jag tycker det är roligare med svartvitt. Jag tycker det är sååå svårt med färg men övning lär ge färdighet.

Ja, det får nog bli ett dubbel-Dogma under sommaren. När jag avslutat filmer i de andra kamerorna får det bli tagelskjorta nåt halvår. Vad det blir då är inte bestämt men just nu känner jag för ett retro-ekipage.

Och så en bild med en annan Nikon (1954) och Nikkor 8,5 cm och 200 ISO.

Eders Hängivne

PS
På några veckor hinner jag ändra mig flera gånger =)

Den nya osakligheten

Eller tillbaka till framtiden.

Den nya sakligheten  var en protest mot den experimentella tidsepoken inom olika konstarter, såsom piktorialism, impressionism, futurism m fl ismer. Här ska målas och fotograferas "sakligt", verklighetstroget och oförställt, realism och sanning var ledord. Skarpt och tydligt skulle det vara. Den nya sakligheten fick fäste i samhället och inspirerade bl a funktionalismen på 30-talet. Och det fastnade obönhörligt hos amatörfotografer i Sveriges fotoklubbar. Möjligen kan Photoshops inträde i världen ha börjat rucka på denna maxim av skärpa och tydlighet. Några amatörer har i alla fall hängivit sig åt makalöst fantastiska bildkreationer där gränsen mellan fotografi och konst inte är så tydlig. Det är uppfriskande men samtidigt skrämmande. Emellertid är de flesta av oss fast i den nya sakligheten som såg dagens ljus 1923. Och den har ett djupt rotat fäste i svenska fotoklubbar och hos amatörer i alla åldrar. Kanske särskilt i den äldre generationen (där jag befinner mig). Skärpa och tydlighet. Realism och sanningstrohet.

Jag tänker ofta på det här när jag klentroget ser på mina egna bildresultat. Vad är det jag håller på med? Men det är lika svårt för en gammal fotograf (jag har hållit på i över 50 år) att lära sig ta nya bilder som det är för en gammal hund att lära sig sitta snyggt. Likväl måste jag försöka bryta mig loss från mitt vanliga dokumentärfotograferande till något annat, nytt och fräschare. Jag har sedan länge slutat att tävla med bilder då jag funnit att bildbedömare har för dålig förmåga att motivera sina bedömningar. (Och då lär man sig ju ingenting). Likaså är jakten på plaketter och hedersomnämnanden en fåfäng jakt på erkännande och en stund i rampljuset. Det tar bara värdefull tid från bildskapandet.

Nej, nu måste det bli andra bullar på nytt recept.

Det här är ju inget nytt för någon utom mig själv. Jag har aldrig gjort det förut. Och det är bara första steget.

Jag kommer förstås att dagligen återfalla i dokumentären om mitt liv. Men jag ska verkligen försöka mig på lite mer experimentell fotografi för mina mörkrumssessioner.

Eders ödmjukt hängivne

PS
Helt avsiktligt avstår jag från tekniska detaljer om bilden. Ni som känner mig kan nog räkna ut en del. Det är bilden som är det intressanta, inte hur den har kommit till. Vad ger den för intryck? Hur tolkar du den?

PPS
Jag har varit medlem i fotoklubbar sedan 1985 men deltagit i deras aktiviteter långt innan dess.

Strategibyte igen

Om att ändra sig

Ombytlig är inte ett signifikativt drag hos mig. Men jag brukar fortsätta att fundera över mina beslut. Efter att jag fattat dem. Så nu har jag ändrat lite i mina tidigare beslut om hur jag ska utvärdera de sex olika svartvita ISO400-filmerna jag införskaffade i höstas.

Eftersom jag , när utvärderingen är klar, kommer att köra den film jag anser bäst i min arbetshäst, Zeiss ZM, så vore det ju illa om inte alla sorterna fick gå genom den också. Så nyss beslutade jag mig för att en rulle av varje sort ska få bo i det kamerahuset också. Första rullen satte jag in igår. Det blev en Fomapan 400 som jag kör nominellt på ISO400. Det kan ju även vara intressant att jämföra hur filmerna blir bakom Zeissoptiken mot Zuikooptiken. Jag förväntar mig inga stora skillnader där, men i alla fall. Utvärderingen blir ju ändå väldigt subjektiv. Det här är ju ingen vetenskaplig studie. Jag letar efter karaktär i filmen som passar min bildstil samt att kartlägga olika filmers karaktärer så att jag vet när en film kan passa in på ett specifikt projekt. Huvudsyftet är fortfarande att få fram en alternativ standardfilm till den jag hittills använt, Tmax 400.

Primär fotoapparat

Eders hängivne

PS
Jag har förstås även omvärderat mitt beslut att lämna analogfotografin som jag meddelade den 1 april. Beslutet varade bara den dagen. Nu är jag tillbaka i den kemikaliska fotografins underbara värld igen. 

Tankar om ord

"Man får ju akta sig så att man inte skräpar ner med sina ord", sa Sidner 

När jag var grabb trodde jag att när en människa hade sagt en miljon ord så dog hon. Då var hennes tid på jorden slut. Jag lever fortfarande så min kvot är nog ännu inte fylld. Men så säger jag inte så mycket längre heller. Slutat att sjunga har jag också. Jag skriver mycket istället. Men de orden räknas inte på samma sätt. Det finns nog ingen begränsning för då skulle alla författare dö unga. En del av dem gör så ändå men säkert av andra orsaker. Det gäller inte heller alla dem, som omedvetna om den omgivande världen, SMS:ar frenetisk inne i sin egen bubbla på två ben. En egen liten värld i den stora. Man skräpar ner med sina ord, obekymrade om att orden tar slut en dag.

Dragsön, Slottsbron 1960

Ska man säga något borde man använda de viktiga orden. De som är kärnfulla och säger mest utan att bli för många. Jag tröttnar fort på att lyssna när orden inte säger något, därefter hör jag bara surret från pratet och registrerar inget av vikt. Jag går in i min egen värld och låter tankarna vandra sin egen väg, ta mig till andra platser och lyssna på något annat. Särskilt ofta händer det i kyrkan när jag försöker lyssna på en predikan med många ord som inte säger så mycket. Många idéer tillkommer i sådana bubblor i ordskräpsmiljöer.

En del människor pratar fortare än jag lyssnar. Som om det var en tävling att komma först till punkt. Eller också är det för att hinna säga allt innan jag avbryter. Eller att det jag eventuellt har att säga inte har någon betydelse. Ja, en del älskar att höra sin egen röst. De har aldrig lärt sig att uppskatta tystnaden.

Ofta lyssnar jag till ny, ännu oskapad musik medan jag väntar på att ordskräpet ska ta slut. Du kan inte ana vilka symfonier som skapats innanför mitt skallben mitt under värdelösa ordstormar. Större delen av mitt liv har jag ägnat åt musik. Men en dag tog musiken slut, men jag minns inte vilken dag det var. D v s den musik jag gjorde själv eller tillsammans med andra. Musik är värdefullare än ord, ty den skapar starka känslor. Omedelbart. Nu har jag slutat att lyssna på musik också.

"Ståbas" redan 1960. Långt senare spelade jag på riktigt.

En del musik innehåller ord, en del viktigare än andra. Men det skräpas med orden i musiken också. Så man måste välja att lyssna på den viktiga musiken med bra ord och stänga öronen för den andra. Sjungna ord som är bra har en dubbel ingång i mig. Förstånd och känsla dansar i fullkomlig harmoni när orden och musiken är lika viktiga.

Musik med viktiga ord

Inget sagt ord kan någonsin tas tillbaka. Man kan bara hoppas att ingen har hört de dåliga orden. Och tänka sig för innan man säger något nästa gång.

Eders hängivne

PS
Låt oss, likt ansvarskännande hundägare, plocka upp ordbajset efter oss så att ingen trampar i det.

PPS
Det inledande citatet ur Göran Tunströms "Juloratoriet" blev inspirationen till detta inlägg.

Micro- och macrokosmos

När verkligheten inte är tillräckligt spännande

Först måste jag deklarera att det här inlägget inte har ett uns av allvar i sig. Jag har bara skrivlust. Författarens åsikt är inte min, om jag säger så.

I senaste numret av Ny Teknik skriver Kai Anders Sempler i sin krönika om förra århundradets osynliga upptäckter och jag kan bara inte låta bli att fantisera lite om vetenskapens osynliga landvinningar. Eller ska man kalla dem uppfinningar? Jag gör det med utsikten från mitt mittemellankosmos, d v s den synliga verkligheten. Den som kan avbildas, kännas, upplevas och som går att lukta på och t o m lyssna till.

Microkosmos

Allting börjar med grekerna. Det var de som framkastade hypotesen att man inte kunde dela något, vad som helst, hur långt som helst. Till sist måste man stå där med något som inte gick att dela mer. Svarte Petter, liksom. Något odelbart. Man kallade detta odelbara för atom. Efter grekerna har det blivit en sport att uppfinna hypoteser om saker man inte kan se. (Jag har en egen hypotes om detta som jag återkommer till i refrängen).

På 1900-talet började hypotesuppfinnarna verkligen att spinna loss och nu tar man till matematiken för att utröna sakernas tillstånd. Med ett katastrofalt resultat. Ekvationerna går inte ihop!

Här blandar sig en dansk, Niels Bohr, in i leken och föreslår att den odelbara visst går att dela. Den består av protoner som är omsvärmade av ett moln elektroner. För denna osynliga uppfinning får han dessutom Nobelpriset!

Partikelsvärm bakom ett frånstötande skärmgaller

Sen kommer det bara, slag i slag, nya uppfinningar som ska lösa fysikernas ekvationer. Täppa till de svarta hålen i deras världsbild. När jag gick i skolan fanns det bara vita fläckar där människans kunskap fattades något. Vetenskapsmännen har gjort dem svarta. Efter Bohr uppfinner man neutronen och neutrinon. Neutriner måste ha en motpart för få ekvationerna att gå ihop. Då uppfinner en engelsman, Paul Dirac, antipartiklarna och vips fanns positronen. Men det slutar inte här. Protoner och neutroner delas upp i upp-och nerkvarkar. Fantasin flödar. Kvarkarna finns dessutom i tre färger, röd, grön och blå. Anar jag ett samband med fotografi?  Så småningom hittar man ännu fler kvarkar. Har någon sett en charmkvark? Särkvark, myon, myoneutrin, topp- och bottenkvarkar? Tau-partiklar?

Visste du med säkerhet att vår verklighet hålls samman av fotoner och gluoner (ljus och lim, min tolkning)? Ändå går inte ekvationerna ihop! Det fattas ännu en partikel. Higgs-partikeln. Så sent som 2012 förde man denna hypotes (eller uppfinning) i bevis och alla blev lyckliga. MEN, ekvationerna stämmer ändå inte. Partikelfysikerna verkar att ha fastnat i en limesekvation. Du vet, en sån där som aldrig tar slut. Medan Nobelpristagarna på osynliga partiklar radar upp sig är det dags att titta åt andra hållet. 

Macrokosmos

Sol i zenit, Stockholm

Redan de gamla indierna hade klart för sig att jorden snurrade runt solen. Långt senare visste med säkerhet också Copernicus detta. Nu stämde inte hans heliocentriska världsbild så bra med katolska kyrkans geocentriska så han avböjde att förklara för den sittande påven den där retliga tidskillnaden i kalendern vart fjärde år. På 1920-talet upptäckte man dessutom att Vintergatan inte var den enda galaxen i universum! Vår värld krymper raskt. Edwin Hubble påvisade dessutom att det röda ljuset förskjöts något ju längre bort en galax  befann sig. Det skulle indikera att universum expanderade. Det blev mer gott om plats för alla. Men en belgare, Georges Lemâitre, uppfann då hypotesen om det omvända. Han menade att om man räknade galaxernas rörelser baklänges i tiden skulle man finna en enda punkt där allt började. Hypotesen om den stora smällen uppfanns. Och blev genast begabbad av engelsmannen Fred Boyle. Så småningom fick Lemâitre rätt och Boyle fel. Hur nu såna här osynliga uppfinningar kan vara endera. Hypoteserna haglar och berikar vår vardag med mörk materia, supersymmetriska partiklar och mörk energi. Fortfarande vet ingen vad mörk materia eller mörk energi är. Men det är en intressant uppfinning! Alltså, jag tror de här Nobelprisjägarna lurar i oss en massa bullshit. Min världsbild är betydligt intressantare. Jag kan se den, känna på den, lukta på den och höra den. T o m smaka på den. Det ni, herrar vetenskapsmän. Det är något att vara lycklig över.

Små solar med rödförkjutningar som doftar sommar.

Eders Hängivne

PS
Jag har länge hållit fast vid min hypotes att vetenskapsmän har en inneboende förmåga att hitta vad de letar efter. Med tiden blir alla uppfunna hypoteser sanningar och hamnar i läroböcker. När man upptäcker att något är fel skriver man nya läroböcker. Det är lite som den moderna ryska historien. Konstruerad sanning med bäst-före-datum.