Tusende bloggen

Om gräset på andra sidan vintern

Det är väl inte så konstigt att fotograferandet går i stå i dessa pandemitider. Jag är i första hand en utomhusfotograf och finner mig sällan  med kameran redo för bildtagning inomhus. Vårt hem är inte mycket att visa och stilleben är inte heller min grej.

Men snart går jag ur idet om pandemin, politiker och folkhälsomyndigheten tillåter. Då jä...

Det här är den tusende bloggposten. Den första publicerade jag den 29 juli 2008. De sista hundra har det varit trögt att författa. Lust och inspiration har fattats mig. Och något att skriva om. Och bilder till det. En del återanvänder bilder i all oändlighet men det försöker jag låta bli. Jag vill ta nya.

Här skriver jag mina bloggposter.

Eders Hängivne

Ny penna - bättre historier

Om bildseende

Inte riktigt på allvar men inte utan poäng.

Strängt taget räcker det med att byta kamera typ vart sjunde år. Såvida den inte går sönder förstås. Under den tiden händer det ganska mycket med deras tekniska utveckling och det känns nog mycket roligare att byta när steget blir stort. Det är onödigt att betala dyrt för några extra features ett par gånger om året. Jag överdriver förstås. Men många tycks alltid hungra efter nästa modell och tittar djupt i kristallkulan efter nyheter (=letar febrilt på ryktessajterna om kommande modeller) trots att de just köpt en ny.

Och varje gång man byter tror man att det ska bli bättre bilder.

Nikon D80 (preset Old polar)

Jag har samma problem. Fast jag går åt andra hållet och har köpt (har i princip slutat) den ena klassiska analoga kameran efter den andra. Enda fördelen med det är att det inte kostar så mycket att köpa en till. Nackdelen är väl att garderoben blir full. Det finns inte plats för mer. Det finns fler nackdelar men det ska jag inte prata om.

Grejen är ju egentligen att det är helt fel tänkt. Det som ska uppgraderas är det egna bildseendet. Var kan man köpa det nånstans? Tipsa mig gärna. Alla mina fungerande kameror duger bra vare sig de är digitala eller analoga, moderna eller gamla. Men när ska jag börja duga?

Nikon F6

Nyligen gick jag igenom alla mina svartvita negativ som jag tagit från 2008 och framåt (väldigt många) och letade efter bilder som jag tycker är bra nog att kopiera i mörkrummet och bilda en portfolio. Det blev en hel del men procentuellt sett var det magert. Ensiffrigt, kanske tvåsiffrigt om man räknar med en decimal. Jaja, det blir ju billigare ju färre det är. Man få vara glad för det lilla.

Till råga på allt elände har jag lagt märke till att jag tar sämre bilder nu när jag har många kameror än när jag hade få. Varför blev det så?

Rolleiflex 3,5B

Eders hängivne

PS
Du missade väl inte poängen, va? Uppgradera ditt bildseende istället för att köpa en kamera till. Gå en kurs. Skaffa fotoböcker med bilder tagna av mästarna eller titta på bilder på Fotosidan mm mm

Ögonblick och evigheten

Om bilders livslängd

Jag kan inte låta bli att fundera på det här med bilders betydelse, eller mening om man så vill. Deras livslängd och därmed deras inneboende livskraft. Helt klart är att syftet är olika med olika bilder. Somliga är avsedda att vara dagsländor medan andra är avsedda att bevara något för framtiden, dokumentära som det heter. Somliga bilder  är mest dekorativa medan andra berättar något. En del ska sälja något till mig, vara funktionella, medan andra ska framkalla en känsla hos mig. Men det är mer komplicerat än så, har jag förstått. En del "dagsländor" blir odödliga och en del avsedda för historien glöms bort. Så hur ska jag förhålla mig när jag står där och tänker ta en bild? Är syftet "kort" eller ska jag försöka göra den "odödlig"? Ska jag ta den för att få någon att vilja köpa den? Eller ska jag bara ta den för att det är kul att fotografera. Själva tagandet ger mening åt mitt liv, menar jag. Jag är mycket böjd åt den sista meningen, ska jag erkänna.

Bilders betydelse och livslängd beror också på vilken publik de har. Familjebilder från födelsedagar och semestrar har förstås en mycket snäv publik men lever i generationer p g a deras innehåll. De bilder man laddar upp på en fotokommunitet som FS eller Flickr har en betydligt större publik men jag har en stark känsla av att en bilds livslängd blir kortare ju större publik den har. Den blir som ett bloss, blixtrar till som när en meteorit faller genom atmosfären.

Alla drömmer vi väl mer eller mindre om att få erkännade som fotografer, att få våra bilder älskade och ihågkomna, omhuldade eller omtalade. Att våra bilder tittas på, pratas om och beundras tillsammans med berömda fotografers verk. Eller är det bara jag som drömmer så i svaga ögonblick av verklighetsflykt? =)

From back home

FS, bloggarna och Facebook m fl

En bild som jag har laddat upp på FS har som regel en "livslängd" på några dagar till en vecka. Sedan är den "död". Album som jag inte laddar upp bilder i konstant blir som en krypta fylld med "lik". Därför har jag tagit bort de flesta albumen utom några få som jag vill hålla liv i, om än med livsuppehållande åtgärder =)

Från en stängd "krypta"

Många av de bilder jag tar för FS-bloggen är avsedda just bara för det inlägget och lever som en illustration så länge inlägget blir läst. Även andra bilder med annat ursprungligt syfte använder jag i bloggen antingen som illustration av textinnehåll eller bara som en paus i läsandet att vila ögonen på. Vardagsbloggen är av mer dokumentär karaktär, mer som en offentlig "dagbok" med sporadiska nedslag om vad som sker i min omedelbara närhet. Den skriver jag mest för min egen skull även om jag vet att det finns några få läsare.

Illustration

Läspaus

På Facebook lever bilder ett sekundsnabbt liv och hinner kanske gillas några gånger innan de "försvinner" som "vattendroppar i livets älv". Just Facebook har jag tröttnat lite på när det gäller att dela med sig av fotografier. Det blir aldrig ett riktigt samtal om bilderna där. Det blir det för all del inte någon annanstans på internet heller. Så varför hålla på att ladda upp?

Att prata om bilder

Jag finner ett beydligt större nöje i att titta på bilder på papper, som på utställningar eller i fotoböcker. Gör man det med andra så kan man utbyta åsikter och känslor inför bilder som är berikande. Man kan upptäcka nya aspekter av en bild som någon annan har upplevt. Ett sådant samtal kan förlänga livet på en bild högst väsentligt bara genom att man erinrar sig den på grund av det intressanta samtalet, den goda känslan av gemenskapen man delar medan man pratar om den eller t o m den dåliga känslan man upplevde av en dispyt om den =) Just därför ser jag gärna samma utställning, om möjligt, mer än en gång.

Framför allt inbjuder bilder på papper till ett längre betraktande av varje enskild bild. Det tar lite längre tid att byta bild i verkligheten än i den virtuella världen. Personligen föredrar jag att betrakta bilder och reflektera över dem själv först. Sedan samtalar jag gärna med andra om dem och det är ofta berikande att "se" vad andra har sett hos dem. I höstas gick jag en workshop på Fotografiska som heter "Utveckla ditt fotografiska seende" (med Hanna Goldstein som ledare) där jag just fick uppleva detta hur bilder växer med ett gemensamt samtal om dem. Bilder kan faktiskt bli "större" av att lyssna på andras tolkning och upplevelse. En stor del av workshopen ägnades åt bildanalys. Intressant och MYCKET givande var det att få höra fotografens egen berättelse om bilden. Historien bakom att en bild överhuvudtaget blev tagen kan vara mycket intressant.

Samtalet om den här skulle ni ha hört. Spännande!

I min fotoklubb på Midsommargården ska vi prata mycket om bilder i år. Det tror jag är bra. Jag är bara orolig för att gruppen är för stor för att samtalet ska ge något och för att alla ska våga dela samtalet. Många tystnar när gruppen är stor, jag med. Jag hoppas att vi delar upp oss i mindre grupper även om man då "förlorar" de andra gruppernas kommentarer. Jag skulle önska att vi samtalade över pappersbilder men är rädd för att det blir projicerade digitalbilder. Nåja, det blir nog bra.

Jaha, vad blev kontentan av det här då? Jag vet inte... Jag frågar mig fortfarande om det någon idé att ladda upp bilder på internet. Det får kanske räcka med att jag genom bilderna talar om för andra att jag fotograferar som hobby. Och jag fick prata av mig offentligt en stund i alla fall utan att bli avbruten =)

Mellanformataren

PS
Om du bor i Stockholmstrakten är du väldigt välkommen att bli medlem i Midsommargårdens Fotoklubb. Klubben där bilderna står i centrum och vilken utrustning som användes är av sekundärt intresse. Nästa möte är nu på torsdag kl 18.30. Kom gärna och kolla läget. Try before you buy =)

Out of focus

Kan en utvecklingsingenjör utvecklas?

Fyra år med Bilder & Kåserier får vara nog. Nu går jag in i en ny fas och döper om bloggen för att markera en ny era i mitt fotograferande och bloggande. Årets inriktning står i min profil  men kommer nog att vara längre än så. 

Mitt nya fokus blir att hitta nya uttryck i mina bilder, att gå in i en ny utvecklingsfas och ta bilder som aldrig förr. Ja, alltså, annorlunda, inte många fler. Det här är ju inget nytt. Alla har väl gått i stå nån gång i fotograferandet och vill bryta sig loss och göra något nytt, hitta nya vägar. Fast det kommer väl att ta ett tag innan blir varm i kläderna. Gamla hundar och det där...  Försökte anmäla mig till en workshop på Fotografiska om att utveckla sitt bildseende men den blev fullbokad medan jag åt frukost. Det måste vara ett väldans sug efter utveckling. Jag står som reserv i alla fall...

Det har varit lite trögt med fotograferandet hittills i år men det lossnar väl någon gång. Jag inser stillsamt att det är normalt att det går i vågor och att det bara är att acceptera. En kamera bär jag alltid med mig. Det har blivit en omistlig vana. Jag tar inte alltid några bilder men det känns bra att veta att jag kan om jag vill. Inriktar mig nu mer och mer på att publicera bilder i fotoböcker och hänga bilder på utställningar  istället för på webben. Det känns som om webben hindrar mig från att verkligen ta tag i det där med utställningar. Det är för lätt med webben. Utställningar kräver lite mer, erbjuder mer motstånd men också större tillfredsställelse. Jag gillar ju bilder på papper mer än på en skärm. Och så är ju utställningar nåt som inte alla gör.

Jag har ett par jätteprojekt i bokform på gång också men de är av mer privat natur och inte ens mina egna bilder. Jag har tillgång till mina föräldrars negativ från ett drygt halvsekels fotografering. Det ska bli böcker för kommande generationer. I tanken har jag också en utställning men det blir en långt senare historia.

Utställningar ska det bli mer av. Tidigare år har jag bara deltagit i klubbens höstutställningar. I år har det redan blivit två andra. Åmåls Fotofest i våras och Gnestaplanket (fria) igår. Nästa vecka blir det preliminärt en repris på Gnestaplanket på Åmåls bibliotek. Jag har varit flitig i internationella fototävlingar de senaste åren men funderar nu på att dra ner rejält. Deltar jag så blir det nog bara med svartvitt. Och sannolikt bara tävlingar för pappersbilder. Men de börjar bli sällsynta. Har inte bestämt något definivt. Jag får se hur jag känner för alla de erbjudanden om deltagande jag får från världens alla hörn. Det verkar som om mailadressen fortplantar sig därute bland arrangörerna.

Det är redan för mycket snack så nu får det bli några bilder också. Tagna i år.

Fokus Träd: Ek i vetefält. Kärsö. Digital

Fokus Teknik: Porträtt av ett ånglok. Åmål.

Fokus Gatufoto: Under kastanjen. Brända tomten, Gamla stan.

Fokus Porträtt (i miljö): Bönestund vid mobilen. Gröna linjen, Stockholm

Fokus Dokumentär: Det händer mycket i min hemstad nu. Försöker fota hotade miljöer varje gång jag är hemma. I Stockholm med för den delen. Slussen är ju ett objekt i förändring och områdena runt citybanan. Där finns hur mycket som helst att dokumentera. Men nu vill jag göra det lite annorlunda om jag kan.

Fokus Kommentarer till samtiden:  Den gamla seden att skita tillsammans är inte ny. Dasset har bara bytt namn till Facebook. Digital
 Jag har inte slutat fotografera i färg, om nu någon trodde det. 

Som ett tjockt täcke över allt annat ligger vardagsfotograferingen där jag lägger ut bilder från mina vardagar. (Inget jobbfoto just nu bara p g a fotoförbud)  De bilderna hamnar i min vardagsblogg "Local ventures" tillsammans med en kort dagsnotering. Den är svartvit förstås och på engelska så att alla mina vänner och släktingar förstår.

Som alltid
Eders Mellanformataren