Vart tar sökarna vägen...

...och då menar jag förstås sökarna i kamerorna och inte någon annan form av sökare.

Det var först helt nyligen jag blev uppmärksam på denna flagranta brist hos många kompaktkameror. Min dotter funderar på att skaffa sig en ny liten kamera. Den gamla börjar bli sliten, sprickor i plasten m.m. Men hon har kravet att det skall ha sökare! Hoppsan, där minskade urvalet betydligt. Bara några få modeller kvar att välja på, speciellt som hon är så kräsen att hon vill ha manuella inställningsmöjligheter också.

Varför gör dom på detta viset?

Kostnadsskäl? För inte är det väl för att det är bättre? Eller är jag för konservativ (och så min dotter). Jag vill inte stå med raka armar när jag fotograferar. Eller ska man använda stativ och svart skynke, som på den "gamla goda tiden". Eller är det så att det är bra med bara en skärm och att jag inte har förstått det?

Någon som vet?

Dotter som använder sökare

 Norn. Sommaren 2007.

Varför finns det så få bilder på persienner?

Det finns massor av  bilder på rosor och vackra utsikter, men det är sällan man ser en bild på en persienn, men ändå är persienner vanligare i vårt vardagsliv, för många av oss. Är det diskriminering, eller är de bara tråkiga?

Det var en fråga som dök upp när jag satt vid datorn, bredvid fönstret, vred på huvudet och såg persiennerna. Dom har form, dom bildar mönster, dom skiftar med ljuset och dom filtrerar mer eller mindre av det som finns utanför, beroende hur de är ställda.

Persienner bildar ju också ett slags gränsyta, mellan det som finns innanför och utanför. Ibland vill bara avskärma ljus men ibland avskärmar vi även världarna från varandra. Yta eller gränsyta, det kan kvitta, jag tycker ytor är intressanta motiv. Så varför inte persienner.

Under några minuter, idag, mitt på dagen, tog jag därför några persiennbilder. Se det som bilder, se det som reflektioner, se det som lek, se det som bara skit om du vill det.

De kan bilda ett möster

Ljuset kan variera

Vi kan släppa in mer av världen utanför

Eller så kan vi fokusera på det därutanför.

Att det finns så få persiennbilder kan ju bero på att vi inte vill visa hur smutsiga fönstren är...

 Vid min dator, idag lördagen 30 augusti 2008

Canon 40D, 70-200, mest på längre brännvidder

Bländare 4 för att inte få onödigt skärpedjup

Är det verkligen sådant man ska använda ett fint tele till?

Vansinniga idéer
och tokiga projekt
kan det vara riktigt klokt de?

Jag skulle aldrig ha börjat blogga, det väcker bara en massa nya tankar och idéer, ting och saker jag vill skriva om, eller göra. När jag skriver föds nya tankar och när jag läser andras blogginlägg föds nya tankar. Det är som ett gift som växer i kroppen och tar över och tränger fram även när jag gör annat. Finns det något motgift? Kommer jag att bli farlig för omgivningen när jag måste stilla mina begär?

Nja, riktigt så illa är det väl inte, men ibland undrar jag om jag är riktigt klok. Å andra sidan vet jag inte om jag vill vara riktigt klok, det verkar tråkigt. Fast egentligen är jag en ganska klok människa. Hur nu det går ihop.

Vansinniga idéer, var det. Som bara detta att jag har fått för mig att lägga ut en dagsfärsk bild varje dag på bloggen. Är det klokt det? Vet inte. Bryr mig inte. Men roligt är det. Än så länge. Men är väldigt nyfiken på hur länge det håller. När tar idéerna slut, när tar motiven slut, när tar ljuset slut (höstmörkret är ju på väg), när tar tiden slut, när tar...

Som ni kanske sett blir det inte bara en bild jag lägger ut, utan flera. Det är egenligen för att göra det enklare för mig. Då slipper jag välja ut just en bild. Och så blir det gärna en liten berättelse, med flera bilder. Ständigt dessa berättelser som dyker upp i skallen. Den är alldeles för ivrig på att associera och hitta nya formuleringar som måste ut, och då är det bäst att skriva ner dem, så att jag är av med dem, så att de inte ligger kvar och gnager.

Jag är förgiftad. Märker ni det?

Så var det det här med tokiga idéer. Jag har en hel rad med rubriker och ämnen som jag vill blogga om, en hel lång lista. Och så får jag en massa fotoprojektidéer också. Usch, jag som hatar projekt. Projekt låter så planerat och så måste, och det finns det nog av ändå. Måste hitta ett bättre ord. Fast projekt kanske är lite friare i den konstnärliga världen. Idé är bättre, och plötsligt utlöses idéerna i handling, bara så där alltså. Ja, det känns bättre.

Nu märker jag att den här texten har dragit iväg någon helt annanstans än vad jag hade väntat mig. Orden föder nya ord och såäven  idéerna, och för mig iväg i en oväntad riktning. Det är en riktigt spännande upplevelse, ni skulle vara med och känna hur det känns. (Nu lutar jag mig bakåt, blundar och känner hur skönt det känns.)

Slut på pausen. Välbehaget har spridit sig i kroppen, och samtidigt letade sig en solstrimma in genom fönstret och lyste på mig.

Ytor. Ett av mina tokiga projekt (för närvarande vilande)

Husvägg på Söder. Canon 40D, 50/1.4

Kista Science Tower. Ett annat tokigt projekt (ej påbörjat, men jag har en del bilder). Men den idén tar oss ända till Japan, till tidigare århundraden, så det får vi ta en annan gång.

Kista. Canon S70.

Sådär, nu fick jag med några bilder också, så det blev ett fotoblogginlägg. Nu ska jag äta frukost.

Smöret är härsket och mjölken är sur
tyck synd om mig nu, tyck synd om mig nu...

Strofen ovan tagen fritt ur minnet, men det var så det kändes i morse. Orden kommer från tidigt 70-tal. Var det inte Fläsket Brinner som sjöng?

Nu var inte smöret härsket i morse, men mjölken till gröten var sur, så jag gjorde ingen gröt, och eftersom jag inte gick och handlade igårkväll fanns det ingen fil heller.  Så jag travade iväg till jobbet och plockade på mig en frukostmacka i cafeterian.

På vägen hängde ett strilande regn i luften, men det bröt alldrig ut, mer som vertikalt fallande dimma. Men ett paraply kan vara trevligt ändå. En dålig bild, men den är tagen idag ;) Ibland har jag ingen urskiljningsförmåga alls.

Elin (E.T.) hittade snyggt dagg i gräset, jag fick nöja mig med det som fastnat i asfalten...

Sista biten hamnade jag mitt i tjurrusningen från pendeltåget, bak två udda par.

 Dag XVI, Canon S LXX

Trevlig helg på er!

Det hade regnat i morse...

När jag gick hemifrån i morse hade det regnat och motiven med asfalt var nästan svarvita från början. Regnet hände i luften, skulle det komma mera?

Här såg det ut som att någon hade flytt hals över huvud, eller var det bara rast?

I gångtunneln kunde jag inte låta bli mönstret av rinnande vatten.

Sådär skulle man kanske göra. Ha en anteckningsbok redo i fickan och skriva upp idéerna när de dyker upp. En författare i vardande?

En stund senare började jag känna regnstänken och funderade på om jag skulle gräva i ryggsäcken efter regnjackan. Men jag tvekade lite, i det eviga valet mellan att bli blöt och kall (av regnet) eller blöt och varm (av svett). Jag bestämde mig för att det inte var så allvarligt. Det skulle jag inte ha gjort. Vredgad över min bristande respekt för vädergudarna öppnade de alla slussar och vräkte ner vatten över mig. Snabbt fick jag på mig jackan. Det hjälpte, ett par minuter senare hade det gått över.

Tittade man åt andra hållet kunde man redan se den blå himlen spegla sig i asfalten (jodå, asfalt KAN vara blå!).

Tittar men neråt, kan man hitta mycket i vattenpölarna.

Snart är jag framme, där borta ska jag gå in. Men bilden visar jag för att den har lite regnväderstämning. (Jodå, det är en regndroppe på linsen.)

Femtonde dagen med Canon S70