Hommage á Olympus OM

Det handlar om ett mer än kvartssekellångt förhållande. Ett kärt förhållande tills digitaltekniken kom in i mitt fotografiska liv. Och underbara kameror.

Det började år 1973. Jag hade sedan fem år en systemkamera, men var inte nöjd med den. Bilderna blev inte tillräckligt, men det berodde inte på kameran, utan på objektiven. På våren det året dök nyheten upp i svenska fototidningar (nyhetsförmedlingen var ju inte så snabb på den tiden, det som sprids sekundsnabbt idag, tog några veckor på sig på den tiden, eller mer, med tidningarnas pressläggningstider inräknad).

Olympus, mest kända som tillverkare av halvformatskameror, presenterade då en liten nätt systemkamera för småbildformatet (som i dag har blivi fullformat!!), Olympus OM-1. Liten och lätt, under halvkilot medan andra systemkameror vägde kring kilot (inklusive min Minolta SRT-101). Kärleken var kanske inte ögonblicklig, men nästan.

Men så var det det där med tiden. Den dök upp i tidningarna, men inte i verkligheten. Broschyrer dök det upp hos fotohandlarna, men inga kameror, inte ens Demo-ex. Sverige är ett litet land i utkanten av världen, i alla fall i japanskt perspektiv. Den sommaren befann jag mig på järnvägsstationen i Kiruna inför en fjällvandring. En japan kliver ur tåget kommer fram till mig, räcker fram sin kamera och undrar om jag kan ta en bild på honom.    En OM-!!! Lyckan var fullständig, jag hade fått hålla i en OM-1 några sekunder. Nu var jag definitivt förälskad.

När hösten kom dök det upp demo-kameror i en del Stockholms-butiker, men inga för försäljning. Men man kunde ju klämma och beställa. Framme i november (om jag minns rätt) kom de första leveranserna och med dem min kamera. Och till den ett 100 mm:s tele. Varför? Objektivbrist. Jag hade bestämt mig för att börja med kombinationen 35 + 100, men 35:an kom inte förrän en bit in på 1974. Så det blev en  kamera, ett objektiv. Vilken film minns jag inte säkert, men tror det var CT-18 och tri-x.

Och detta var bara början. Några år senare köpte jag en svart OM-1, så jag hade två hus och kunde använda dia och svartvitt samtidigt. Inte till vardags så mycket, men på resor och i fjällen, där jag ibland blev irriterad på att ha fel film i kameran, eller vill ta samma motiv både som dia och s/v.

 En OM-1 på vift på Grönland tog denna bild

Nuugaatsiaaq, 1980, OM-1, 85/2.0, Kodachrome

1981 passerade jag Hongkong på vägen mellan Kina och Sumatra, så då blev jag med OM-2. Och när OM-4 kom så var jag tvungen att ha den, med sin eminenta spotmätning. Då blev det enklare att ta sådana här bilder.

Liddubákti, 1988, OM-4, 24 mm

Runt millennieskiftet hade jag en period  på runt fem år där jag inte fotograferade alls (annat är rena familjebilder) och efter det blev jag snabbt digital, och när jag tröttnade på alla OM-prylar jag hade liggande och inte använde, sålde jag rasket. Men på vägen dit hade vi många äventyr och upplevelser tillsammans. Men det kanske kan bli ett annat inlägg...

Om jag saknar dem? Nej, jag har ju minnena kvar. Och de har en stor nackdel, de är inte digitala. Och när jag en gång för alla hade kommit på att jag ville slippa film, var beslutet lätt. Och jag saknar ibland funktionaliteten, enkelheten, lättheten. Kamerorna måste inte vara så avancerade som de är idag. Sex bilder per sekund, vad ska det vara bra för? Sex bilder i minuten är redan det för mycket för det mesta...

Tack för alla år tillsammans

På väg

På väg får bli dagens tema, eftersom det blev på väg-bilder jag lyckades fånga idag på väg till och från jobbet.

På väg är det här trädet. På väg mot höst, vi anar skiftningarna.

På väg mot dagis kan man också vara...

Vänta mamma!

Sådär, nu är det bra igen! 

Lite senare på dagen är folk på väg hem 

Men vart är hon på väg?

Dag 14. Dagens bilder med Canon S70

I morse var det vacker himmel
så det blev bilder idag med.
Det är så skönt när solen lyser...

När jag gick hemifrån var himmeln vackert blå, med fina mönster av moln,

och solen bröt igenom ett träd,

medan det nästan blev en ruta på himlen.

Dagens bilder nummer (det där talet som man hoppar över, för säkerhets skull)

Tankar kring Dogma, enkelhet och landskap

Diskussionerna kring Dogma får mig att fortsätta reflektera. På ett sätt  handlar det om enkelhet, en kamera, ett objektiv (brännvidd), en film. Enkelheten gör att det är lätt att bli ett med utrustningen, att få den att sitta i ryggmärgen. Mycket av diskussionen handlar om gatufoto och dokumentär fotografering, där man också hittar sina förebilder och läromästare.

Jag skulle vilja föra in ett annat perspektiv, nämligen landskaps-
fotografering. Jag hade en lång period (det är länge sedan nu, i ett annat millenium) där jag fotograferade landskap enligt Dogma-tankar, men förstås utan att ha någon aning om det. Det var bara det att jag själv fann att det var ett arbetssätt som passade mig.

Den utrustning jag tänker på är Olympus OM-4, 24 mm objektiv och Velvia. Och helst inget stativ, men ibland blev jag tvungen. Valet av objektiv var kanske lite oortodoxt för landskap, men det beror på att jag hade funnit en stil som passade mig, med stort fokus på förgrunden, en stil som jag först utvecklade i fjällen, men sedan överförde till det platta jordbrukslandskapet där vi bodde, mellan Sala och Västerås. Vidvinkeln gjorde ju också att det var enkelt att få stort skärpedjup med måttliga bländare, och därigenom frigjorde jag mig från stativet.

Att använda 24:an på det viset medför en stor risk att man ger bilderna och landskapet ett förvrängt vidvinkelperspektiv. Det var inte det jag var ute efter, utan jag ville fånga helheten, fånga in både förgrund och det stora perspektivet samtidigt. För att lyckas krävs det då att man lär ögat att se på ett nytt sätt, för att få det rätta perspektivet. Och det var också därför jag begränsade mig till den enkla utrustningen.

Men jag kände det inte som en begränsning, utan som en frihet. Friheten att slippa tänka på val av objektiv, utan istället gå omkring i landskapet och se motiv och bilder. När jag var ute och fotograferade var målet minst lika mycket själva fotograferandet som den färdiga bilden. Men egentligen var det ingen skillnad, de tu var ett. Och själva fotografrandet var ett förhållningssätt som innefattade betydligt mer än valet av kamera/film/objektiv. Det innefattade seendet, men också kroppens agerande t.ex. för att få vinklar, stadga för kameran, uthållighet (det gällde ju att vänta in rätt ögonblick, när ljusfläcken låg rätt, stråna inte vajade etc.).

Och det är detta med förhållningssätt allt handlar om, tycker jag. Ett förhållningssätt som ger enkelhet och underlättar fotograferandet, även om det först kanske känns begränsande. Karate-Kid (hoppas ni har sett filmen så ni förstår liknelsen) fick lära sig karate genom att måla plank. Kändes surt då, men gav annat i framtiden. Enkelheten, begränsningen kan vara en väg, en skön väg att vandra. 

Planerat fotograferande vs ögonblicksbilder
Ett inlägg från John Eriksson som saknar blogg

Jag hjälper John med föjande inlägg, saxat från Dogma 07-poolens klotterplank:

"Mot bakgrund av den senaste Dogma-debatten skulle jag vilja dryfta ytterligare en aspekt av fotograferande, nämligen Dogma och dess förhållning till planerat fotograferande och ögonblicksbilder. Jag gör det här i Dogmagruppen eftersom jag inte har någon blogg.

Så som jag tolkar Dogma som fotografisk disciplin lämpar det sig bäst för gatufoto, reportage och generella ”ögonblicksbilder”. Inget fel i det. Men jag tror att folk ibland kan känna att just den typen av fotograferande framhålls av vissa som en finare, högre och mer äkta form av fotograferande än något annat – lite fotosnobbism om man så vill.

Personligen gillar jag Dogma och tanken på att köra in sig på en utrustning och på så vis befria sitt bildseende från utrustningen. Detta är nästan som frågan om hur man definierar frihet; är man mer fri av att alltid ha en uppsjö av valmöjligheter eller är det större frihet att alltid leva efter en konstant princip och därmed ”slippa” att ständigt behöva fatta nya beslut? Typ.

Men trots att jag gillar Dogma-disciplinen och den typen av bilder så måste jag erkänna att de bilder som jag har tagit och är mest nöjd med är de bilder när fotograferandet har varit ytterst planerat i förväg – jag vet hur motivet ser ut, vilken slags bild jag vill ta och väntar tills ljuset faller från rätt håll eller liknande. Jag har utan tvekan fokuserat på bilden och haft ett kreativt bildsinne i dessa situationer, men frågan är hur väl det stämmer överens med Dogma?

Johan E skriver såhär i ett av sina senare blogg-inlägg:
”Som bågskytten som upprepar sina rörelser till perfektion. Som helt fokuserar på målet, inte på bågen, inte på pilen. När det "avgörande ögonblicket" infinner sig släpper han pilen - som träffar sitt mål. Övning, koncentration, intuition, och en smula begåvning ;-)”

För att fortsätta liknelsen om bågskytten: I mina öron låter det som att Johan beskriver bågskytten som tränar och lär känna sin utrustning så väl att han är helt ”befriad” från den och kan koncentrera sig helt och hållet på målet (bilden) när han går ut i skogen och skjuter småvilt. Och detta är väl ungefär så som gatufoto fungerar, i sina bästa stunder.

När det gäller de bilder jag är mest nöjd med har jag inte ”gått ut i skogen och skjutit småvilt”, utan snarare kommit förberedd till tävlingsbanan för att skjuta på en måltavla som jag vet hur den ser ut och försöka göra det med ett så lyckat resultat som möjligt. Jag vet alltid vilken utrustning jag har att jobba med när jag i förväg ”ser” bilden som jag vill ta, och anpassar den självklart för att få det resultat jag vill uppnå.

Båda angreppssätten tycker jag fokuserar på bilden i högsta grad, och kräver i någon mån att man vet vad ens utrustning kan prestera. Men ryms båda sätten inom Dogma?

Om någon med en blogg vill lyfta in detta i ett mer offentligt ljus, knock yourself out – saxa bäst ni vill."