Varför fotograferar folk?

Och varför i Herrans namn fotograferar Jag?

Jag fortsätter att tränga in i fotografins historia för att kanske finna en bra förklaring till varför jag fotograferar. Och andra med för den delen. Man brukar ju säga att när så många gör det kan det ju inte vara fel! Det är en känslig extensiell fråga som fler än jag har mött. Som om man inte kan svara på den är man en ömskansvärd varelse. Jag kan inte förklara varför jag samlade frimärken i ungdomen heller. Men så har jag slutat med det också. Är det dags att sluta fotografera nu också efter 47 år med en kamera?

Min väg har korsats av en liten lätt bok av Robert Adams, Why people photograph. Det enda lätta med denna bok är vikten. Den är tungläst och författaren använder en vokabulär och grammatik som överstiger mina redan goda kunskaper i engelska. Det är för övrigt bokens största värde. Äntligen har jag ett tvingande  tillfälle att öka mina kunskaper i riddarnas och gentlemännens språk. Författaren måste vara världsmästare i långa meningar med åtskilliga bisatser, inflikade förklaringar och slutsatser så när jag väl kommit till punkt är jag både mentalt svett och desorienterad. Svårigheterna får mig osökt att tänka på det tyska språket där läsaren hålls på halster ända till meningens sista ord. Verbet som slutligen förklarar vad som har hänt.

Bilderna i detta inlägg har inget med texten att göra. De är bara tillfälliga dekorationer i Fotosidans läsrum.

      
Norra väggen

Bokens första del innehåller till synes slumpartade ämnen såsom kollegor, arbete, hundar och humor.  Här hittar jag inga ledtrådar till mitt sök. I den andra delen ger han sig in i mikrobiografier om kända och, för mig, okända fotografer. Här kommer ett axplock.

Edward Weston

 16 sidor om en besynnerlig fotograf med förkärlek till nakenstudier och naturbilder (läs stenar). Även om han hade ett sexuellt förhållande med alla sina modeller är hans bilder, enl. författaren, kalla som is. Han är bara intresserad av de former en kropp kan uttrycka. Adams har läst en annan författares biografi över Weston, Maddock, och kritiserar väl egentligen mer hans verk än fotografens vilket får Adams att framstå lite besynnerlig själv. Kanske säger Henri Cartier-Bressons kommentar om Weston mer än något annat: "Världen håller på att falla sönder och Weston tar bilder av stenar!" Men Amerika var längre från krigets realiteter än Frankrike.

Paul Strand

17 sidor om en fotografisk nationalpoet. Jag slås av likheten med den svenske fotografen Sune Jonsson och hans dokumentära skildringar av den svenska glesbygden. Strand älskar Amerika och skildrar livet i New England i underfundigt enkla, raka bilder. Time in New England förefaller vara hans praktverk. Adams har valt att publicera två bilder av Strand, Mr Bennet och en kvadratisk bild på en träkyrkas vita entrégavel. Två bilder! Och ändå säger mig dessa två bilder mer om den Amerikanska landsbygden än alla bilder på Grand Canyon eller "Old Faithful" jag sett. I avsaknad av ett större biografiskt verk om Strand måste Adams göra en egen analys om Strand och hans verk. Det är välgörande att till slut hitta en liten ledtråd till varför Strand fotograferade. Hans fullständiga delaktighet i ett socialt sammanhang och kärleken till människan.

1950 flyr Strand McCarthyismens Amerika (som han anser förstör landet och dess medborgare) för att leva i en by i Frankrike. Okunnig i franska språket blir han en främling och finner sig stå utanför det sociala sammanhang som triggar hans fotograferande. Hans fotograferande dalar där betänkligt.

        
Västra väggen

Laura Gilpin

11 sidor om en kvinnlig motsvarighet till Edward S Curtis. Gilpin fotograferade främst två motiv: Navahoindianskor och deras barn samt storslagna naturscenerier. Gilpin är inte särskilt känd utom i de omgivningar hon verkade, sydvästra Amerika. I Adams beskrivning förstår jag att även här finns samma engagemang i ett socialt sammanhang som Paul Strand hade på sitt håll. Gilpin kritiserades oftast för två saker. Stilen på hennes porträtt var i bästa fall kopior av redan prövade stilar. Vad som skiljer ut dem från andra, menar Adams, är hennes sympatiska seende. Den andra kritiken gällde hennes pictorialistiska bilder. Men som hon hade den ledande amerikanska pictorialisten som lärare kan hon väl ursäktas, tycker jag. Gilpin verkar vara en typ av fotograf man kan fördjupa sig lite till i.

Sedan följer ett antal andra fotografer på färre och färre sidor. Judith Joy Ross (3 sidor och en bild), Susan Meiselas (3 sidor och en bild), Michael Schmidt, Berlin  (5 sidor och en bild), Ansel Adams (6 sidor utan en enda bild), Dorothea Lange (4 sidor utan en enda bild) och till sist Eugene Atget (7 sidor och hoppsan, en bild). Ansel Adams passion för att bevara värdefulla miljöer kan väl anses som ett motiv för att fotografera även om hans bilder inte på något signifikant sätt anses ha bidragit till det. Passion för någon vällovlig sak som motivering alltså. Ännu en ledtråd.

       
Södra väggen

 Bilderna i boken är för övrigt vältaligt fåtaliga. Som om författaren inte är särskilt intresserad av att låta oss se fotografernas bilder. Fastän han har tillgång till alla bilder som han pratar om får jag inte se mer än en handfull. De få som finns ger ett blandat intryck. Mest tycker jag nog om Paul Strands och någon enstaka av Weston. Laura Gilpins enda indianporträtt är också mycket tilltalande.  

Bokens tredje del uppehåller sig kring utvecklingen i västra Amerika under tvåhundra år! I bästa fall finner jag här en motivation för dokumentärfotografi. Författaren är tillräckligt gammal för att ha upplevt den storslagna amerikanska naturens exploatering och förstöring. Det är också Adams största intresse att dokumentera det. Här finns mer än ett stänk av nostalgi. Men räcker det för en amatörfotograf att ta till sig? Det verkar mer som ett livsverk för någon som har tid och pengar. Jag orkar inte läsa allt men uppfattar i alla fall att det andra århundradet avser framtiden där Adams tror det finns hopp. Riktigt vad han menar orkar jag inte destillera fram.

      
Östra väggen

 Boken avslutas så med ett kryptiskt påstående som sannerligen inte ger mig svaret på min fråga om varför folk fotograferar. Med bestörtning läser jag:

"I bästa och mest tursamma fall tar vi bilder beroende på vad som finns framför kameran, för att hedra det som är större och intressantare än vi är" !!!

Jag frestas att citera en av kapten Haddocks haranger som jag minns dem från ungdomens läsning av TinTin men jag sparar vokabulären till ett bättre tillfälle.

I bästa fall har jag förstått att en del kända fotografer fotograferade Pro Memoria. För att minnas. Jag drar, helt avsiktligt, staketet nära för att markera att det måste finnas mer på andra sidan att veta och förstå om fotografers drivkrafter bakom trycket på utlösaren. Mitt sök fortsätter....

Mellanformataren 

2011-07-04 21:20   Joakim K E Johansson

Detta var ett både intressant och välformulerade blogginlägg Thomas. Jag tycker det är kul hur du funderar och försöker gå på djupet i ämnet.

Mina egna reflektioner är att man ibland kan hitta väldigt enkla och banala svar på frågor som verkar komplicerade! ;-)

Fast i ärlighetens namn - varför fotograferar jag? Tja, varför pratar jag? Foto är väl en slags kommunikation. Förmodligen vill jag säga/visa något för omgivningen och antagligen då något om mig själv.

Men vad??????? :-)

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2011-07-04 21:36

Kul att någon annan än jag funderar lite på det här. Det är ingen lätt sak att förutsättningslöst ifrågasätta sig själv och varför man håller på med saker. Vad som driver en framåt i livet och så =) En del tycker nog bara att nåt ska man väl hålla på med på sin fritid medan andra vill ha mål och mening med allt.
Jag har dock kommit lite längre i mina funderingar än blogginlägget antyder. Men än är jag inte redo för fortsättningen....

Svara

2011-07-04 23:21   präntare

Kanske handlar det om att i bästa fall, uttrycka en känsla av oss själva och vårt liv här och nu. Att förmedla ett uttryck som andra känner igen sig i, att lämna spår till eftervärlden att förmedla vår samtid. Varför målar och tecknar vissa människor som har begåvning därför. Varför utrycker sig somliga i skrift i romanform eller i poesi eller annat. Tja någon på fotosidan har någon sagt, jag fotograferar därför lever jag. Jag tror att det i grunden kanske handlar om att vi vill lära oss och andra nogåt. Människor har så långt vi vet lämnat spår efter sig, tänker då på grottmålningarna. Men det finns också människor som inte ägnar sitt liv åt fotografi eller måleri och inte eller uttrycker sig i skrift men som sätter sina märken ändå.
Med vänlig hälsning

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2011-07-05 07:51

Du har nog rätt i att det fråga om att uttrycka sig själv. Det är nog så att vi alla söker bekräftelse i någon form och då är det ju bra om vi gör något som andra kan ha glädje av och uppmärksamma. Men jag tror att drivkraften ligger djupare än så. Jag anar att vi söker mening i tillvaron, mening med det egna livet. Varför finns jag? Om jag målar, skriver eller fotograferar spelar nog ingen roll egentligen. Jag anar ett släktskap med Skaparen. "och han gjorde människan till sin egen avbild". Är det skaparlusten vi har fått i arv?

Svara

2011-07-04 23:28   Kurt Nord

Jag är inne på att det rör sig om någon sorts primärbehov som skall tillfredsställas. Jag hörde någonstans begreppet Homo Ludens (den lekande människan) som alternativ artbeteckning för oss männsikor. D.v.s att lekandet och i förlängningen skapandet av "onyttigheter" skulle vara en väsentlig del av vårt väsen. Jag tror att en del av drivkrafterna kan sökas där :)

Varför renoverar vi annars gamla bilar, springer maraton, lagar komplicerade maträtter, renoverar hus, samlar gamla kameror etc, etc...

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2011-07-05 07:58

"Den lekande människan" tycker jag var en bra beskrivning. Sysslolöshet är en förbannelse (det vet jag bestämt efter att ha varit arbetslös i perioder) Som svar till föregående kommentar föreslog jag att vi har fått skaparlusten i oss. Kanske har vi ett primitivt behov av att alltid vara verksamma, att uträtta något. Nyttigt eller onyttigt. En del fastnar vid att renovera en gammal bil, en del samlar på frimärken osv. En del blir politiker =)

Svara

2011-07-05 01:07   Arianna

Den där boken måste jag nästan läsa, bara för att känna på språket! Som före detta teknisk översättare finner jag ett nästan sjukligt nöje i att läsa krångliga meningar. De tyska kunde dessutom ibland vara så beskaffade att en enda mening sträckte sig över 2 till 3 A4-ark och sedan - tadaaa! - var själva slutklämmen med det finita verbet borttappat. Det är då man suckar om man är en Verklig Dam, och svärjer om man inte är det.

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2011-07-05 08:03

Då är den här boken för dig. Garanterat =) Men titeln är tyvärr missledande. Här finns ingen längre utläggning om varför folk fotograferar. Men excellerande i amerikansk meningsbyggnad är den en lärobok i. Absolut! Det fina med tyskan är att tyskarna har hittat genvägar i sin grammatik så, så länge man inte läser en författares bok är det riktigt begripligt =)

Svara

2011-07-05 18:38   EGW

Det här var ett riktigt höjdarinlägg. Det besvarar förstås inte alls rubrikens fråga, men det behövs ju inte heller. Som du säger dyker frågan upp med jämna mellanrum, och man kan med rätta fråga sig: "Varför undrar folk varför de fotograferar?" :-)

Självklart har jag själv ibland begrundat om jag skulle skriva en bloggpost i genren "Varför...". Det vimlar ju av potentiella Varför. I väntan på att komma loss med detta ser jag förväntansfullt fram mot din nästa bloggpost i genren!

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2011-07-05 18:44

Det var titeln som fick mig att köpa boken. Jag inbillade mig att jag kanske skulle få en uttömmande redogörelse om ämnet. Men ack vad jag bedrog mig =)

Svara

2011-07-05 18:52   EGW

Jag gillar absolut att du illustrerat din bloggpost med foton, även om sambandet med texten är lösligt. Jag skulle gilla ännu mer om fotona inte var i form av frimärken. Det är så tröttsamt att behöva klicka upp till visningsbar storlek. Önskar att jag som läsare kunde stänga av frimärksvisningen och se bilderna direkt i det stora formatet, men det går ju inte. Det går tyvärr inte ens att bläddra i det förstorade formatet, vilket annars är ett tekniskt problem de borde kunna lösa på FS.

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2011-07-05 18:58

Jag vill alltid ha med foton i min blogg. Inlägget var så långt att jag tyckte det blev VÄLDIGT långt med fullstora bilder också. Det var då jag fick idén om läsrummet =) Det blev en miniutställning. Men hav tröst, frimärksbilder är inte vanligt hos mig.

Svara