Micro- och macrokosmos

När verkligheten inte är tillräckligt spännande

Först måste jag deklarera att det här inlägget inte har ett uns av allvar i sig. Jag har bara skrivlust. Författarens åsikt är inte min, om jag säger så.

I senaste numret av Ny Teknik skriver Kai Anders Sempler i sin krönika om förra århundradets osynliga upptäckter och jag kan bara inte låta bli att fantisera lite om vetenskapens osynliga landvinningar. Eller ska man kalla dem uppfinningar? Jag gör det med utsikten från mitt mittemellankosmos, d v s den synliga verkligheten. Den som kan avbildas, kännas, upplevas och som går att lukta på och t o m lyssna till.

Microkosmos

Allting börjar med grekerna. Det var de som framkastade hypotesen att man inte kunde dela något, vad som helst, hur långt som helst. Till sist måste man stå där med något som inte gick att dela mer. Svarte Petter, liksom. Något odelbart. Man kallade detta odelbara för atom. Efter grekerna har det blivit en sport att uppfinna hypoteser om saker man inte kan se. (Jag har en egen hypotes om detta som jag återkommer till i refrängen).

På 1900-talet började hypotesuppfinnarna verkligen att spinna loss och nu tar man till matematiken för att utröna sakernas tillstånd. Med ett katastrofalt resultat. Ekvationerna går inte ihop!

Här blandar sig en dansk, Niels Bohr, in i leken och föreslår att den odelbara visst går att dela. Den består av protoner som är omsvärmade av ett moln elektroner. För denna osynliga uppfinning får han dessutom Nobelpriset!

Partikelsvärm bakom ett frånstötande skärmgaller

Sen kommer det bara, slag i slag, nya uppfinningar som ska lösa fysikernas ekvationer. Täppa till de svarta hålen i deras världsbild. När jag gick i skolan fanns det bara vita fläckar där människans kunskap fattades något. Vetenskapsmännen har gjort dem svarta. Efter Bohr uppfinner man neutronen och neutrinon. Neutriner måste ha en motpart för få ekvationerna att gå ihop. Då uppfinner en engelsman, Paul Dirac, antipartiklarna och vips fanns positronen. Men det slutar inte här. Protoner och neutroner delas upp i upp-och nerkvarkar. Fantasin flödar. Kvarkarna finns dessutom i tre färger, röd, grön och blå. Anar jag ett samband med fotografi?  Så småningom hittar man ännu fler kvarkar. Har någon sett en charmkvark? Särkvark, myon, myoneutrin, topp- och bottenkvarkar? Tau-partiklar?

Visste du med säkerhet att vår verklighet hålls samman av fotoner och gluoner (ljus och lim, min tolkning)? Ändå går inte ekvationerna ihop! Det fattas ännu en partikel. Higgs-partikeln. Så sent som 2012 förde man denna hypotes (eller uppfinning) i bevis och alla blev lyckliga. MEN, ekvationerna stämmer ändå inte. Partikelfysikerna verkar att ha fastnat i en limesekvation. Du vet, en sån där som aldrig tar slut. Medan Nobelpristagarna på osynliga partiklar radar upp sig är det dags att titta åt andra hållet. 

Macrokosmos

Sol i zenit, Stockholm

Redan de gamla indierna hade klart för sig att jorden snurrade runt solen. Långt senare visste med säkerhet också Copernicus detta. Nu stämde inte hans heliocentriska världsbild så bra med katolska kyrkans geocentriska så han avböjde att förklara för den sittande påven den där retliga tidskillnaden i kalendern vart fjärde år. På 1920-talet upptäckte man dessutom att Vintergatan inte var den enda galaxen i universum! Vår värld krymper raskt. Edwin Hubble påvisade dessutom att det röda ljuset förskjöts något ju längre bort en galax  befann sig. Det skulle indikera att universum expanderade. Det blev mer gott om plats för alla. Men en belgare, Georges Lemâitre, uppfann då hypotesen om det omvända. Han menade att om man räknade galaxernas rörelser baklänges i tiden skulle man finna en enda punkt där allt började. Hypotesen om den stora smällen uppfanns. Och blev genast begabbad av engelsmannen Fred Boyle. Så småningom fick Lemâitre rätt och Boyle fel. Hur nu såna här osynliga uppfinningar kan vara endera. Hypoteserna haglar och berikar vår vardag med mörk materia, supersymmetriska partiklar och mörk energi. Fortfarande vet ingen vad mörk materia eller mörk energi är. Men det är en intressant uppfinning! Alltså, jag tror de här Nobelprisjägarna lurar i oss en massa bullshit. Min världsbild är betydligt intressantare. Jag kan se den, känna på den, lukta på den och höra den. T o m smaka på den. Det ni, herrar vetenskapsmän. Det är något att vara lycklig över.

Små solar med rödförkjutningar som doftar sommar.

Eders Hängivne

PS
Jag har länge hållit fast vid min hypotes att vetenskapsmän har en inneboende förmåga att hitta vad de letar efter. Med tiden blir alla uppfunna hypoteser sanningar och hamnar i läroböcker. När man upptäcker att något är fel skriver man nya läroböcker. Det är lite som den moderna ryska historien. Konstruerad sanning med bäst-före-datum.

Bra-att-ha-bilder

Om att samla snapshots

Jag har en  ovana (som du förstår har jag flera) att samla till synes meningslösa bilder. Syftet är att använda dem som illustrationer i sammanhang där det passar. Man kan aldrig så noga veta när behovet dyker upp men har man en blogg är sannolikheten ganska stor att man rätt som det är får användning av någon gammal bild. Här kommer några smakprov ur min bildbank.

Mellanformataren och snapsjägaren

PS
Det här ska naturligtvis inte tas som kritik mot alla dem som tar snapshots.

Varför fotograferar folk?

Och varför i Herrans namn fotograferar Jag?

Jag fortsätter att tränga in i fotografins historia för att kanske finna en bra förklaring till varför jag fotograferar. Och andra med för den delen. Man brukar ju säga att när så många gör det kan det ju inte vara fel! Det är en känslig extensiell fråga som fler än jag har mött. Som om man inte kan svara på den är man en ömskansvärd varelse. Jag kan inte förklara varför jag samlade frimärken i ungdomen heller. Men så har jag slutat med det också. Är det dags att sluta fotografera nu också efter 47 år med en kamera?

Min väg har korsats av en liten lätt bok av Robert Adams, Why people photograph. Det enda lätta med denna bok är vikten. Den är tungläst och författaren använder en vokabulär och grammatik som överstiger mina redan goda kunskaper i engelska. Det är för övrigt bokens största värde. Äntligen har jag ett tvingande  tillfälle att öka mina kunskaper i riddarnas och gentlemännens språk. Författaren måste vara världsmästare i långa meningar med åtskilliga bisatser, inflikade förklaringar och slutsatser så när jag väl kommit till punkt är jag både mentalt svett och desorienterad. Svårigheterna får mig osökt att tänka på det tyska språket där läsaren hålls på halster ända till meningens sista ord. Verbet som slutligen förklarar vad som har hänt.

Bilderna i detta inlägg har inget med texten att göra. De är bara tillfälliga dekorationer i Fotosidans läsrum.

      
Norra väggen

Bokens första del innehåller till synes slumpartade ämnen såsom kollegor, arbete, hundar och humor.  Här hittar jag inga ledtrådar till mitt sök. I den andra delen ger han sig in i mikrobiografier om kända och, för mig, okända fotografer. Här kommer ett axplock.

Edward Weston

 16 sidor om en besynnerlig fotograf med förkärlek till nakenstudier och naturbilder (läs stenar). Även om han hade ett sexuellt förhållande med alla sina modeller är hans bilder, enl. författaren, kalla som is. Han är bara intresserad av de former en kropp kan uttrycka. Adams har läst en annan författares biografi över Weston, Maddock, och kritiserar väl egentligen mer hans verk än fotografens vilket får Adams att framstå lite besynnerlig själv. Kanske säger Henri Cartier-Bressons kommentar om Weston mer än något annat: "Världen håller på att falla sönder och Weston tar bilder av stenar!" Men Amerika var längre från krigets realiteter än Frankrike.

Paul Strand

17 sidor om en fotografisk nationalpoet. Jag slås av likheten med den svenske fotografen Sune Jonsson och hans dokumentära skildringar av den svenska glesbygden. Strand älskar Amerika och skildrar livet i New England i underfundigt enkla, raka bilder. Time in New England förefaller vara hans praktverk. Adams har valt att publicera två bilder av Strand, Mr Bennet och en kvadratisk bild på en träkyrkas vita entrégavel. Två bilder! Och ändå säger mig dessa två bilder mer om den Amerikanska landsbygden än alla bilder på Grand Canyon eller "Old Faithful" jag sett. I avsaknad av ett större biografiskt verk om Strand måste Adams göra en egen analys om Strand och hans verk. Det är välgörande att till slut hitta en liten ledtråd till varför Strand fotograferade. Hans fullständiga delaktighet i ett socialt sammanhang och kärleken till människan.

1950 flyr Strand McCarthyismens Amerika (som han anser förstör landet och dess medborgare) för att leva i en by i Frankrike. Okunnig i franska språket blir han en främling och finner sig stå utanför det sociala sammanhang som triggar hans fotograferande. Hans fotograferande dalar där betänkligt.

        
Västra väggen

Laura Gilpin

11 sidor om en kvinnlig motsvarighet till Edward S Curtis. Gilpin fotograferade främst två motiv: Navahoindianskor och deras barn samt storslagna naturscenerier. Gilpin är inte särskilt känd utom i de omgivningar hon verkade, sydvästra Amerika. I Adams beskrivning förstår jag att även här finns samma engagemang i ett socialt sammanhang som Paul Strand hade på sitt håll. Gilpin kritiserades oftast för två saker. Stilen på hennes porträtt var i bästa fall kopior av redan prövade stilar. Vad som skiljer ut dem från andra, menar Adams, är hennes sympatiska seende. Den andra kritiken gällde hennes pictorialistiska bilder. Men som hon hade den ledande amerikanska pictorialisten som lärare kan hon väl ursäktas, tycker jag. Gilpin verkar vara en typ av fotograf man kan fördjupa sig lite till i.

Sedan följer ett antal andra fotografer på färre och färre sidor. Judith Joy Ross (3 sidor och en bild), Susan Meiselas (3 sidor och en bild), Michael Schmidt, Berlin  (5 sidor och en bild), Ansel Adams (6 sidor utan en enda bild), Dorothea Lange (4 sidor utan en enda bild) och till sist Eugene Atget (7 sidor och hoppsan, en bild). Ansel Adams passion för att bevara värdefulla miljöer kan väl anses som ett motiv för att fotografera även om hans bilder inte på något signifikant sätt anses ha bidragit till det. Passion för någon vällovlig sak som motivering alltså. Ännu en ledtråd.

       
Södra väggen

 Bilderna i boken är för övrigt vältaligt fåtaliga. Som om författaren inte är särskilt intresserad av att låta oss se fotografernas bilder. Fastän han har tillgång till alla bilder som han pratar om får jag inte se mer än en handfull. De få som finns ger ett blandat intryck. Mest tycker jag nog om Paul Strands och någon enstaka av Weston. Laura Gilpins enda indianporträtt är också mycket tilltalande.  

Bokens tredje del uppehåller sig kring utvecklingen i västra Amerika under tvåhundra år! I bästa fall finner jag här en motivation för dokumentärfotografi. Författaren är tillräckligt gammal för att ha upplevt den storslagna amerikanska naturens exploatering och förstöring. Det är också Adams största intresse att dokumentera det. Här finns mer än ett stänk av nostalgi. Men räcker det för en amatörfotograf att ta till sig? Det verkar mer som ett livsverk för någon som har tid och pengar. Jag orkar inte läsa allt men uppfattar i alla fall att det andra århundradet avser framtiden där Adams tror det finns hopp. Riktigt vad han menar orkar jag inte destillera fram.

      
Östra väggen

 Boken avslutas så med ett kryptiskt påstående som sannerligen inte ger mig svaret på min fråga om varför folk fotograferar. Med bestörtning läser jag:

"I bästa och mest tursamma fall tar vi bilder beroende på vad som finns framför kameran, för att hedra det som är större och intressantare än vi är" !!!

Jag frestas att citera en av kapten Haddocks haranger som jag minns dem från ungdomens läsning av TinTin men jag sparar vokabulären till ett bättre tillfälle.

I bästa fall har jag förstått att en del kända fotografer fotograferade Pro Memoria. För att minnas. Jag drar, helt avsiktligt, staketet nära för att markera att det måste finnas mer på andra sidan att veta och förstå om fotografers drivkrafter bakom trycket på utlösaren. Mitt sök fortsätter....

Mellanformataren 

Temporary art

Det offentliga rummets tysta megafoner

Jag var redan på väg åt andra hållet. Detta konstverk är redan "kompletterat" med annat.

Vedergällningens princip. Jag trodde vi lärde oss något nytt av Jesus. Men alla känner honom nog inte.

Nära tröskeln

"Your first 10,000 photographs are your worst"

Henri Cartier-Bresson

När det gäller mitt analoga fotograferande har jag snart kommit fram till Cartier–Bressons tröskel. Fattas några hundra...

I närheten av Kungsträdgårdens T-banestation

När det gäller det digitala fotograferandet har jag en bra bit kvar. Med tanke på den digitala massproduktionen av skräpbilder kanske Cartier–Bressons citat skulle moderniseras till 100.000 bilder. Då har jag ännu längre kvar...

Fårskalle och herdestav