Fotoboken - den moderna varianten av fotoalbum

Om att göra bilder tillgängliga = Lätta att ta fram och titta på

Jag är ett stort fan av bilder på papper. Förr förvarade man dem i album eller kartonger. Eller i kuvert som man fick från fotolabbet där också negativen fick ligga. Körde man diabilder så satte man dem i ramar och förvarade i magasin. De blev inte så lättillgängliga då man måste ha en projektor och duk och allt måste sättas upp för att kunna se dem.

Album tycker jag är det optimala från den tiden. Numera har fotoboken tagit över och till ett rimligt pris. Pappersbilder i ett album kostar ganska mycket om man tänker efter. Fotoboken kan göras både personlig och snygg. Framför allt är den lika lättillgänglig som ett album och tar dessutom mindre plats i bokhyllan. Albumen blir gärna tjocka med tiden.

Jag har länge tänkt göra årsfotoböcker med de bästa bilderna från det året men har aldrig kommit till skott. Likadant är det med min idé att göra en "Farfars bok" till mina barnbarn. Något att minnas mig med när jag är borta. Nu närmar jag mig ju pensionen och då blir det förvisso tid att göra slag i saken men jag tänker nog börja tidigare. Det lär nog ta sin tid.

Jag har gjort en enda fotobok så här långt. Jag var nöjd med den men ska nog välja annat papper nästa gång.

http://www.blurb.com/b/2913448-street

Eders Hängivne

PS
Och snart drar jag igång mörkrummet igen. Vintern är den bästa tiden för silverarbetet.

Den nya osakligheten

Eller tillbaka till framtiden.

Den nya sakligheten  var en protest mot den experimentella tidsepoken inom olika konstarter, såsom piktorialism, impressionism, futurism m fl ismer. Här ska målas och fotograferas "sakligt", verklighetstroget och oförställt, realism och sanning var ledord. Skarpt och tydligt skulle det vara. Den nya sakligheten fick fäste i samhället och inspirerade bl a funktionalismen på 30-talet. Och det fastnade obönhörligt hos amatörfotografer i Sveriges fotoklubbar. Möjligen kan Photoshops inträde i världen ha börjat rucka på denna maxim av skärpa och tydlighet. Några amatörer har i alla fall hängivit sig åt makalöst fantastiska bildkreationer där gränsen mellan fotografi och konst inte är så tydlig. Det är uppfriskande men samtidigt skrämmande. Emellertid är de flesta av oss fast i den nya sakligheten som såg dagens ljus 1923. Och den har ett djupt rotat fäste i svenska fotoklubbar och hos amatörer i alla åldrar. Kanske särskilt i den äldre generationen (där jag befinner mig). Skärpa och tydlighet. Realism och sanningstrohet.

Jag tänker ofta på det här när jag klentroget ser på mina egna bildresultat. Vad är det jag håller på med? Men det är lika svårt för en gammal fotograf (jag har hållit på i över 50 år) att lära sig ta nya bilder som det är för en gammal hund att lära sig sitta snyggt. Likväl måste jag försöka bryta mig loss från mitt vanliga dokumentärfotograferande till något annat, nytt och fräschare. Jag har sedan länge slutat att tävla med bilder då jag funnit att bildbedömare har för dålig förmåga att motivera sina bedömningar. (Och då lär man sig ju ingenting). Likaså är jakten på plaketter och hedersomnämnanden en fåfäng jakt på erkännande och en stund i rampljuset. Det tar bara värdefull tid från bildskapandet.

Nej, nu måste det bli andra bullar på nytt recept.

Det här är ju inget nytt för någon utom mig själv. Jag har aldrig gjort det förut. Och det är bara första steget.

Jag kommer förstås att dagligen återfalla i dokumentären om mitt liv. Men jag ska verkligen försöka mig på lite mer experimentell fotografi för mina mörkrumssessioner.

Eders ödmjukt hängivne

PS
Helt avsiktligt avstår jag från tekniska detaljer om bilden. Ni som känner mig kan nog räkna ut en del. Det är bilden som är det intressanta, inte hur den har kommit till. Vad ger den för intryck? Hur tolkar du den?

PPS
Jag har varit medlem i fotoklubbar sedan 1985 men deltagit i deras aktiviteter långt innan dess.

Fem år med bloggen

Om uthållighet

Jag trodde väl inte att jag skulle hålla på så länge. Några tidigare försök på andra platser dog ut ganska snabbt. Men nu har det gått fem år och jag hittar ständigt något att skriva om så jag fortsätter väl ett tag till, eller vad säger ni? Läsarskaran var större i början men har glesnat med tiden. Jag vet inte vad det beror på. Kanske har jag bytt stil och blivit ointressant. Men det spelar ingen roll. Jag skriver för min egen skull. Det blir en slags historik och jag gillar ju historia. Fem år av mitt fotografiska liv är alltså nu ganska väldokumenterat. (Om inte  Fotosidan lägger ner).

Idag liksom när jag startade blogga fyller jag år och firar dagen med en ganska färsk bild.

En klängväxt till den envetne analogisten. Körsbärsgården, Sundre, Gotland.

Eders hängivne

PS

Jag var i Säter i helgen och fotograferade natur. Digitalt. Häpp.

"So-what"-bilder och fotografiska klichéer

Om meningslösa bilder

Andreas Feininger är skarp när det gäller vilka bilder man ska låta bli att ta. Jag kan konstatera att jag har massor av dem. Så i det här inlägget kommer jag att visa såna bilder som Feininger skulle ha ratat eller bara gått förbi. Men innan jag visar några kanske det är bäst att lyssna på hans definition av "so-what"-bilder. Märk väl nu goa kollegor att det här är inte mina ord. Men de gäller mig också.

Men först: "Det kan låta som en paradox men en del motiv är olämpliga för framställning av intressanta bilder just därför att de är bildmässiga. Varför? Därför att alltför många fotografer har upptäckt att vissa vanliga motiv har starka bildmässiga egenskaper och därför fotograferar dem så ofta att man tröttnat på att se dem i bild." Han inser förstås att populariteten hos en del motiv varierar med tiden och därmed ställer han frågan till oss i nutid. Vad är er tids populära motiv?

Vidare: "Inom fotografin...... finner man två sorters folk, de skapande och de imiterande." ....."Tyvärr uppmanar de flesta fototidskrifter och -böcker i själva verket fotografer till att imitera genom att tala om för läsaren exakt vad han ska göra och hur...  Detta är givetvis nödvändigt så länge det rör sig om ren teknik, men värdelöst utöver detta, ty skaparkraft kan endast sökas och finnas inom en själv."

De värsta fotografiska klichéerna är enl. Feininger: (jag har förkortat beskrivningarna men inte innehållet)

Allt gammaldags: Skäggiga luffare, charmfulla små hörn av en by, bryggor med fiskeredskap, tiggande barn, sovande barn med flugor i ansiktet.

Hörn av en by

Allt falskt: Karaktärsstudier av gamla gubbar, falska munkar draperade i grov segelduk vilka låtsas skriva med falska gåspennor (arrangerade förstås, min anm), knotiga gummor försjunkna i hycklad bön, stilleben med uppslagna böcker och stearinljus, sentimentala "studier" av slum.

Karaktärsstudie av gamla gubbar

Allt näpet: spädbarn och barnungar samt söta bilder av kattor och hundar.

Näpet

So-what-motiv: ...bildmässiga men inte värda att fotograferas eftersom de inte betyder något. Saker helt enkelt. Stilleben och nakenstudier, strukturer och mönster.

Stilleben

Fotografiska klichéer: Förgrundsgrenar som inramar motivet och variationer på detta tema. kattor och soptunnor, poserande nakenmodeller, snötyngda träd och buskar, byvägen som följer en perfekt S-kurva till ingenting av intresse...

Inramande grenar

Snötyngda skyltar

Även om man tydligt anar 50-talets bildkultur och smak så är det inte svårt att dra paralleller i vår egen tid. Ta bara en grabbnäve i dagens bildflod och du får nästan allt han beskriver fast i en modernare form.

När jag reflekterar över allt detta undrar jag om det finns något kvar att fotografera? Minst 99% av mina bilder faller i Feiningers soptunna. Jag behöver ingen ny kamera, jag behöver nya ögon!

Mellanformataren

PS
Eller så fortsätter jag som vanligt. Feininger är död och ser inte vad jag håller på med.

PPS
Allvarligt och ärligt talat. Det känns skönt att bli lite omskakad och se kritiskt på sina egna bilder. Bara man inte tappar lusten för fotografi...

Mina bokfynd - 3

Skapande fotografering

Det är dags för ett guldfynd, i mina ögon. En bok som sannolikt kommer att förändra min fotografering för all framtid. En bok som inte kan läsas från pärm till pärm i all hast utan måste tas in i portioner och smältas långsamt, assimileras i min kropp och förvandla ögon och avtryckarfinger till ett radarpar i skapande symbios. Inte alla kommer att vara överens med mig i mitt omdöme om boken. Men för den som kommit i stå, som jag, med sin fotografering, kan den bli en värdefull energikälla.

Skapande fotografering av Andreas Feininger
Originalets titel: The Creative Photographer

Jag bjöd på den på Tradera men gav upp när priset steg högre än vad man kunde köpa den för på Bokbörsen. Den finns säkert också på bokantikvariat lite varstans. Om den finns kvar på något bibliotek är den med all sannolikhet magasinerad.

Originalet utgavs 1955 och den svenska utgåvan kom 1958. Boken var den avslutande boken i en serie av tre om fotografi som också användes som läroböcker i ämnet. Trots sin ålder känns den ovanligt fräsch och aktuell.

Andreas Feininger (1906-1999) var född i Paris, växte upp i Tyskland där han utbildade sig till arkitekt men gav upp arkitekturen och flyttade till Sverige 1936 där han fokuserade på fotografi.  Strax före andra världskriget emigrerade han till USA. I New York etablerade han sig som frilansfotograf. Han blev berömd för sina fotografier av New Yorks arkitektur och blev en välkänd fotograf på LIFE magazine.

Boken är indelad i fem delar och till dags dato har jag läst den första delen. Om resten av boken är lika spännande som den här delen så kommer jag att vara överlycklig av att äga ett exemplar av en så gammal men ändå fräsch bok när jag är färdig med den. Boken öppnar ett fönster mot 50-talets tankevärld om fotografi som känns fräsch ännu idag. Låt vara att tekniken har gjort fantastiska landvinningar. De flesta av hans resonemang kan lätt appliceras på moderna bilder, oavsett teknik.

De fem delarna

1. Inställningen till fotografin
2. Motivet
3. Fotografen
4. Bilden
5. Bildberättelsen

Jag väljer att återge ett par exempel ur avsnittet "Bra, dåligt eller likgiltigt" ur första delen som en aptitretare.

"Trots att det är tydligt att det inte finns några bestämda regler som avgör om bilderna  är bra eller dåliga, är det dock möjligt att - i mer eller mindre allmänna ordalag - isolera och bestämma vissa grundegenskaper som alltid finns hos bra bilder och som saknas hos dåliga."

...

"Människor som tillfrågas brukar vanligen inte kunna förklara varför de tycker om eller ogillar en viss bild, men när de ser en bra bild märker de att den är bra - vanligen omedvetet och utan att vara uppmärksamma på detaljer - därför att bilden har några eller alla av följande egenskaper:

Hejdande förmåga
Slagkraft
Mening
Grafiska egenskaper"

Han utvecklar förstås därefter varje egenskap och det var i avsnittet om den hejdande förmågan jag fann anledning till ett tidigare blogginlägg.

Den här boken är som pärlan i åkern (om du känner till den historien från bibeln). Jag menar inte att du ska sälja allt du äger för att köpa den men du kan i alla fall vänta med något annat fotografirelaterat inköp tills du läst den. Om du törs läsa den, vill säga =)

Mellanformataren

PS
Det finns några exemplar av varierande kondition på Bokbörsen.

PPS
Jag bävar inför delen om Fotografen. Jag har förstås tjuvkikat lite. En riktig thriller. Eller vad sägs om: "Inser han (fotografen) inte att bilden är slutmålet, att motivet är skälet varför han tar bilden och att kameran endast är ett hjälpmedel blir han aldrig en bra fotograf." Något för oss prylsjuka att bita i.