"So-what"-bilder och fotografiska klichéer

Om meningslösa bilder

Andreas Feininger är skarp när det gäller vilka bilder man ska låta bli att ta. Jag kan konstatera att jag har massor av dem. Så i det här inlägget kommer jag att visa såna bilder som Feininger skulle ha ratat eller bara gått förbi. Men innan jag visar några kanske det är bäst att lyssna på hans definition av "so-what"-bilder. Märk väl nu goa kollegor att det här är inte mina ord. Men de gäller mig också.

Men först: "Det kan låta som en paradox men en del motiv är olämpliga för framställning av intressanta bilder just därför att de är bildmässiga. Varför? Därför att alltför många fotografer har upptäckt att vissa vanliga motiv har starka bildmässiga egenskaper och därför fotograferar dem så ofta att man tröttnat på att se dem i bild." Han inser förstås att populariteten hos en del motiv varierar med tiden och därmed ställer han frågan till oss i nutid. Vad är er tids populära motiv?

Vidare: "Inom fotografin...... finner man två sorters folk, de skapande och de imiterande." ....."Tyvärr uppmanar de flesta fototidskrifter och -böcker i själva verket fotografer till att imitera genom att tala om för läsaren exakt vad han ska göra och hur...  Detta är givetvis nödvändigt så länge det rör sig om ren teknik, men värdelöst utöver detta, ty skaparkraft kan endast sökas och finnas inom en själv."

De värsta fotografiska klichéerna är enl. Feininger: (jag har förkortat beskrivningarna men inte innehållet)

Allt gammaldags: Skäggiga luffare, charmfulla små hörn av en by, bryggor med fiskeredskap, tiggande barn, sovande barn med flugor i ansiktet.

Hörn av en by

Allt falskt: Karaktärsstudier av gamla gubbar, falska munkar draperade i grov segelduk vilka låtsas skriva med falska gåspennor (arrangerade förstås, min anm), knotiga gummor försjunkna i hycklad bön, stilleben med uppslagna böcker och stearinljus, sentimentala "studier" av slum.

Karaktärsstudie av gamla gubbar

Allt näpet: spädbarn och barnungar samt söta bilder av kattor och hundar.

Näpet

So-what-motiv: ...bildmässiga men inte värda att fotograferas eftersom de inte betyder något. Saker helt enkelt. Stilleben och nakenstudier, strukturer och mönster.

Stilleben

Fotografiska klichéer: Förgrundsgrenar som inramar motivet och variationer på detta tema. kattor och soptunnor, poserande nakenmodeller, snötyngda träd och buskar, byvägen som följer en perfekt S-kurva till ingenting av intresse...

Inramande grenar

Snötyngda skyltar

Även om man tydligt anar 50-talets bildkultur och smak så är det inte svårt att dra paralleller i vår egen tid. Ta bara en grabbnäve i dagens bildflod och du får nästan allt han beskriver fast i en modernare form.

När jag reflekterar över allt detta undrar jag om det finns något kvar att fotografera? Minst 99% av mina bilder faller i Feiningers soptunna. Jag behöver ingen ny kamera, jag behöver nya ögon!

Mellanformataren

PS
Eller så fortsätter jag som vanligt. Feininger är död och ser inte vad jag håller på med.

PPS
Allvarligt och ärligt talat. Det känns skönt att bli lite omskakad och se kritiskt på sina egna bilder. Bara man inte tappar lusten för fotografi...

2013-01-22 21:34   Anders F. Eriksson

Sicket svammel! (Feiningers texter alltså - inte din.) Visst kan det vara bra att gå sin egen väg inom fotografin, men det beror helt på varför man fotograferar tycker jag. Jag ser inget som helst fel med att imitera eller inspireras av andra, eller att ta bilder av motiv som gjorts hur många som helst gånger förut. Så länge man själv tycker det är kul att fotografera, och kanske visa upp sina bilder för andra tycker jag det mesta är ok :)

Kanske jag tycker som jag tycker för att jag inte tar så "exklusiva" bilder ...

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2013-01-22 21:41

Det är fritt att tycka. Och att fotografera vad man vill. Jag tror Feininger vänder sig till dem som vill få ut lite mer av sitt fotograferande. Berömmelse t ex.

Svara

Anders F. Eriksson 2013-01-22 21:44

Jo, det är nog så. Jag har bara lite svårt för fotografer som är lite nedlåtande mot de som tycker annorlunda ;)

Svara

Norpan 2013-01-23 09:12

Du menar, nedlåtande mot de som INTE tycker annorlunda ;)

Svara

2013-01-22 21:43   Peter-L

Härligt Thomas, du reflekterar med glimten i ögat!!! Och jag undrar hur många bilder den där F tog under sin livstid, två, tre eller fyra?? Jag tycker att tjusningen är att det finns unika (väldigt få) motiv som är härliga om man kan fånga dem. Men det finns också många klassiska motiv, men där tillfället kan göra bilden. Och just där kan jag blir faschinerad ibland.... Personligen kan jag tycka att Chapman och Gamla stan är söndertrasat av foto. Ändå, så finns det unika att finna där... :) Så....
Däremot, så tycker jag att det är värt, att själv reflektera över sina bilder.... satt i relation till betraktaren. För jag förstår ju av egen erfarenhet hur söt en snorunge kan va! Men hur söt är snorungen för andra??? Det vill jag gärna försöka förstå.... :)

Bra och tänkvärt inlägg Thomas!!! //Peter

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2013-01-22 21:54

Du känner mig, Peter. Jag kan inte låta bli att skriva "med glimten i ögat". Jag raljerar gärna över mina egna bilder och oförmågan att ta några riktigt bra. Det stänker kanske på andra när jag gör det men det är ju inte allvarligt menat. Bara en uppmuntran att se på sig själv och sina bilder med kritiska ögon. Boken Älskade Stockholm innehåller just en uppsjö av bilder på af Chapman men bara några få är bra. Ska vi då låta bli? Nej det tyckder jag verkligen inte. Men vi kan försöka ta det motivet på ett annorlunda sätt. Det är väl det alla försöker....

Svara

Peter-L 2013-01-22 21:59

Du är en klok man och din bok "Street" pryder lättillgängligt mitt vardagsrumsbord för mig själv och gäster... Kör så det ryker!! :) //Peter

Svara

2013-01-22 21:45   bahlenberg

Håller med Anders tillfullo!
Och dessutom gillar jag dessa bilder du har tagit.

Mvh Jonas

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2013-01-22 21:52

Tack för ditt vänliga omdöme om mina klichéartade bilder =)

Svara

2013-01-22 21:46   Anders F. Eriksson

Det kanske vore kul med en grupp här på FS med just fotografiska klichéer, och "vanliga" motiv, just för att se hur olika vi nog hanterar sådana när vi fotograferar :)

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2013-01-22 21:57

Tyvärr Anders! Jag kommer inte att bli medlem i den gruppen. I färskt minne har jag de poulära diskhobilderna för några år sedan. Jag är rädd för att bli övermätt på likartade bilder. Jag söker hellre unika...

Svara

Anders F. Eriksson 2013-01-22 23:58

Var nog inte riktigt så jag tänkte, utan mer hur man kan tolka samma kliché, fast det kanske blir svårt ...

Svara

Svar från N Thomas Meldert 2013-01-23 06:24

Det tror jag med. Svårt alltså.

Svara

2013-01-22 22:13   syntax

Feininger lär väl inte bli min husgud precis. Jag tycker att han har fel i sak såpass mycket att det är tveksamt om jag skulle orka med hans bok.

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2013-01-23 06:28

Ja, han gör sig ju inte direkt populär. Inte ens 1955 skulle jag tro. Nåväl, världens fotografer tog uppenbarligen ingen större notis om hans idéer. Vi fortsätter att ta bilder på samma sätt som då; vad vi har lust till m a o =)
Fast jag kan tycka att det är lite uppfriskande att bli lite omskakad ibland.

Svara

syntax 2013-01-23 12:44

Vi är helt enkelt dåligt överens, Feininger och jag. I länken till Västerbottens museum nedan finns ytterligare en länknig till min gamla favorit och läromästare Svante Lundgerns bilder. Det är uppenbart att sådana bilder inte skall tas enligt Feininger. Om man vänder på saken och säger att om man alltså inte gör som Feininger säger - då blir man berömd och hamnar på museum.

http://www.vbm.se/fotoarkivet1/fotografer/svante-lundgren.html

Svara

2013-01-22 22:14   Klas

Jag tror att Feininger var bättre fotograf än kritiker. Det kan inte vara särskilt kreativt att tänka i så kategoriska banor som de du citerar. En del av det du skriver tycker jag mig känna igen från andra sammanhang, kan ju vara möjligt att han uttrycker sina tankar mer verserat på andra håll. Det slacket i kopplet vill jag ge honom. Samtidigt ska hans tankar ses mot samtidens historiska fond. I Sverige börjar vid denna tid ett gäng fotografer - som senare blev stommen i Tio - resonera kring det de kallade Rosenlunderiet, efter ett ålderdomshem i Sthlm. Och de tongångarna låter väldigt mycket Feiningers. Betänk ett kulturellt Europa efter WW II. Krigets fasor öppnade upp för kritisk bildjournalistik med syften som bl a säkerställa att fler krig aldrig mer genomförs på denna kontinent. Vackra stilleben och snötyngda trän ansåg han väl inte vara så ändamålsenliga för detta. Därav detta lite enögda perspektiv du citerar ur. Rosenlunderiet å andra sidan kan säkert sägas omfatta de där barnen och knotiga gummorna, S-fomade vägar genom landskapsbilden och annat du tar upp. / Deerhunter

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2013-01-23 06:37

Måhända var han en bättre fotograf, vad vet jag. Jag har inte sett många bilder med hans signum. Helt klart, som jag säger, ska man se detta i ljuset av 50-talets bildspråk. I Sverige utvecklades "Rosenlunderiet" under många decennier ivrigt påhejat av STF:s årsböcker. Varje tid har sina opponenter, där Tio Fotografer var en av dem. Jag tycker mig inte se någon tydlig sådan opposition idag även om det finns gott om fotografer som står ut med sin bildkonst.

Svara

2013-01-23 09:21   Norpan

Helt klockrent. Äntligen någon som tycker precis som jag :)

Själv har jag aldrig hört talas om Feininger, men jag tror jag måste läsa något av honom. Det händer att jag tar klichébilder ibland... Bilden måste tas, men jag hatar det alltid efteråt. Ibland får man kanske svälja stoltheten när man inser att andra gillar bilden så mycket. Det har hänt att jag printat bilder jag inte gillar till kompisar.

Det är jäkligt svårt, men att fotografera är sällan enkelt om man verkligen vill göra något som är lite unikt.

Nakenbilderna jag tar är rätt klyshiga och inspirerade från andra fotografer, men jag försöker göra något med dem. Ibland är det svårt att definera.

Jag tycker i alla fall att mannen hade helt rätt och jag reagerar rätt starkt över tips som:

1. "Köp fotoböcker och bli inspirerad."
2. "Börja med att kopiera en fotograf du gillar."
3. "Du måste ha blixt, softbox, reflektor och 1000mm-objektiv för att ta ett porträtt."

Osv.

Kul inlägg.

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2013-01-23 09:34

Jag både håller med Feininger, och inte. När han är färdig med oss finns det nästan ingenting kvar att fotografera =) Slutar man fotografera då, eller? Man ska nog ta det med en nypa salt men det är i alla fall värt att reflektera över dagens bildproduktion, bildfloden och de egna bilderna. I all välmening tror jag Feininger vill få oss att skapa egna fina bilder, bilder med mening, budskap och berättelser. Allt annat kan tjäna som dekorationer.
Jag har ett annat inlägg i bakhuvudet om bilders mening och syfte men tankarna har inte klarnat ännu. Det dröjer nog innan det kommer ut i bloggen. Jag måste igenom dimmorna först =)

Svara

Norpan 2013-01-23 10:10

Jo, jag håller med dig helt klart, men om jag så att säga fick tala helt öppet och inte ta hänsyn till att jag själv tar klyshiga bilder så skulle jag nog säga precis som Feininger.

Hans budskap känns klockrent, men jag tvivlar på att han själv levde som han lärde, men det betyder ju inte att han inte får ha en åsikt om hur en bra bild ska tas osv.

Svara

2013-01-23 11:18   Joakim K E Johansson

Feininger har såklart helt rätt. I alla fall för de fotografer som har några slags ambitioner.

Däremot om man fotograferar som hobby, avkoppling och fritidsintresse för att det är kul - då ska man nog strunta i Feininger.

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2013-01-23 11:33

Skulle vi amatörer ha lägre ambitioner? Jag tror inte det. Många har ambitionen att ha det som yrke. Jag avundas dem inte. Att ha fotografi som hobby är det enda rätta. Och då kan man göra vad man vill med Feiningers tankar. Själv tar jag åt mig lite av dem. Kanske jag tar bättre bilder sedan...

Svara

Norpan 2013-01-23 11:54

Jag säger inte att det ena utesluter det andra, men rent generellt är det skillnad på yrkesfotografer och "konstfotografer".

Feininger var säkert både och.

Det är också en väldig skillnad på amatörfotografer och amatörfotografer. Minst ambitiösa är de som har en kamera och knäpper lite på fest och till vardags.. kanske på semestern. De fotograferar minnen och de kanske struntar i kvalitén.

På delad högsta ambitionsnivå kommer de som strävar efter att sälja sina bilder som reklam eller till artiklar i tidningar och de som vill bli upptäckta som konstnärer...och sälja sina bilder efter sin död :)

Svara

Joakim K E Johansson 2013-01-23 12:06

"Skulle vi amatörer ha lägre ambitioner?"

Nu var ju inte det vad jag skrev :-)

Svara

Svar från N Thomas Meldert 2013-01-23 12:47

Nej inte precis. Du skrev "för de fotografer som har några slags ambitioner". Jag tolkade fel. De flesta fotografer har ambitioner t o m de som bara knäpper bildminnen har någon form av ambition. Så gäller Feiningers ord även dem?

Svara

Joakim K E Johansson 2013-01-23 13:29

Allt beror såklart vad man lägger i ordet ambitioner. Jag tror ganska många mest fotograferar för att det är kul eller för att dokumentera för sin egen och familjens skull. Man har alltså inga ambitioner att utveckla sig konstnärligt, hitta sin egen fotografiska stil, ställa ut, producera böcker, göra bestående avtryck, bli omtalad, och så vidare.

Det är självklart inget fel med det. Man kan absolut hålla på med något enbart för nöjes skull som en rolig hobby och fritidssysselsättning. Och i det läget kan man strunta helt i vad Feininger skriver.

Om man däremot vill komma längre - ja då har Feininger faktiskt helt rätt.

Sedan tror jag mycket på det Dawid skriver ovan.

Svara

2013-01-23 23:52   EGW

Food for thought, som man säger här. När min förra fru gick på konsthögskolan för många år sedan, så sa dom där att man som konstnär måste göra alla dom dåliga bilderna man bär på för att kunna göra dom bra. Eller något ditåt. Kanske samma sak med oss fotografer? Jag menar, det är väl egentligen rätt naturligt att producera en massa skräp. Sedan vet man ju aldrig vad som är skräp och vad som är en bra bild så där direkt. Ofta visar det sig efter en tid att en bild man inte trodde på faktiskt står sig i längden. Kanske inte som utställningsbild, men i det egna fotoalbumet.

Sedan har vi detta med "jasså-motiv". Näpna bebisar t ex. Det verkar som om sådana bilder är oerhört uppskattade i familjekretsen, bland moderns väninnor etc. Själv tycker jag att de är stentråkiga. Men det betyder ju inte att en bild av ett barn måste vara tråkig. I synnerhet bilder på lite äldre barn är ofta i mina ögon spännande och intressanta. Och jag har till och med sett bilder som varit totalt sett bra, även om där funnits ett näpet spädbarn med i bilden. Fast det är ovanligt, det måste tillstås.

Man kan gå igenom alla möjliga motivkategorier och fundera över dem. Men att en motivkategori är poppis betyder ju inte automatiskt att alla bilder som hämtats från den kategorin är intetsägande. De exempel du visar här ovan är bra illustrationer till vad de olika kategorierna innebär, men de är trots detta trevliga bilder, inte alls meningslösa i mina ögon. Jag vet inte vad Feininger skulle tycka om dem förstås. Men, som du säger, han är död :-) Det är mitt intryck att innan han tackade och drog lyckades han bli duktigt blaserad. Somliga blir ju det, och det får de väl lov att bli. Men vi som har roligt har inte blivit så där blaserade. Tänk bara på hur just barnet ser på världen. Ser den som frisk och ny (i alla fall om det är ett lyckligt barn). När jag promenerade i stan och på Djurgården med mina småttingar i förskoleåldern lärde de mig faktiskt att se på ett nytt sätt.

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2013-01-24 06:53

HCB menade att de första 10.00 bilderna man tar är mest skräp. Sedan händer det nåt. Jag har passerat 10.000 för länge sedan men inte hände det nåt speciellt då =) En del skräpbilder överlever och blir mer värdefulla och älskade med tiden. Och en del bilder man gillade direkt tappar man intresse för med tiden
Feininger menade förstås att man ska undvika en del motiv bara av den anledningen att de redan fanns i såna mängder att en till inte skulle tillföra något. För den trängre kretsen i en familj tex har hans åsikt inget berättigande. Där är familjens tillväxt och utveckling av starkt dokumentärt intresse och bilder SKA tas, oavsett det kvalitativa utfallet. Men att sedan ladda upp dem på FS i mängder får bara en uttröttande effekt, tycker jag. Vi undrar ibland varför ingen kommenterar våra bilder. Sanningen ligger nog nära Feiningers åsikter. Ingen orkar bry sig. Feininger vänder sig förstås till fotografer som vill åstadkomma ett intryck på en större publik. Internet fanns ju inte på den tiden och den massiva bildfloden som vi ser idag skulle han nog kanske dö av att titta på =) I hans värld fanns tidskrifter, fotoutställningar och fototävlingar och i ljuset av det kan jag förstå hans åsikter.

Svara

EGW 2013-01-24 18:42

Frågan om bildkommentarer på FS har varit uppe till diskussion i många sammanhang. Fast den diskussionen leder på något sätt aldrig någonstans. Jag har en känsla av att det är ett feltänk i själva idén med FS. På ett sätt. Men en del fotografer får faktiskt sina bilder rikligt kommenterade. En annan sak är gnällkommentarerna. En del personer luftar sina personliga frustrationer genom att racka ned på folks bilder. Det har resulterat i att några tappat lusten att publicera bilder på FS. Nåväl, själv publicerar jag väldigt få bilder på FS. Och numer tittar jag inte så ofta på bilder på FS heller. Men ibland är det kul. Dock har jag svårt att se att de slag av bildkommentarer vi rör oss med har något större värde när det gäller utveckling av fotograferna. Vilket ju annars är FS uttalade syfte. Kanske är den ansatsen en del av feltänket?

Svara

Svar från N Thomas Meldert 2013-01-26 21:21

Jag tror allt beror på att vi svenskar är så himla lättstötta och tar så fruktansvärt illa upp om någon ogillar en bild vi tagit. Och bara p g a att vi undermedvetet vet detta tassar vi fram i finstrumporna, dunkar varandra i ryggen och stryker alla medhårs. Det enda sätt vi törs visa vårt misstycke på är att låta bli att kommentera. Möjligen tycker vi inte att det är värt ansträngningen. Själv tar jag det som ett bevis på att min bild är ointressant. Det är ett betyg så gott som något =) Av en del kommentarer kan man dra slutsatsen att somliga bara samlar på kommentarer i något slags "ge-flest-kommentarer-tävling". Topplistorna stimulerar till många meningslösa kommentarer bara för att hamna högt i någon lista!

Svara

EGW 2013-01-27 01:36

Det där tycker jag skulle vara en intressant frågeställning för ett forskningsprojekt i beteendevetenskap.

Svara