En kamera, ett objektiv, en film

Funderingar kring Dogma och ett nytt Dogma-löfte eller två

Jag har funderat lite kring det här med Dogma-fotograferingen. D v s en kamera, ett objektiv, en film. När man, som jag har flera kameror laddade med film så blir det gärna flera Dogma parallellt. Ett äkta Dogma-förfarande borde väl egentligen vara att under en längre  tid, säg ett halvår, bara fotografera med samma utrustning? Utan att göra utflykter med andra kombinationer. Annars går ju effekten av att begränsa sig och tvingas vara lite kreativ med "det man har" förlorad.

Jag inser att det blir omöjligt för mig den närmaste tiden då jag har ungefär 15 kameror med film som borde avslutas. Men om jag verkligen fokuserar på att avsluta dem så kan jag nog hålla mig till ETT Dogma-löfte ett tag.

Eller kan man ha TVÅ Dogma-löften samtidigt, herrar poolvärdar? Om några veckor åker vi till Öland och tanken är att ta med mig två kameror. En med färgfilm och en med svartvitt. Så här ser planen för resan ut.

Färg-Dogmat     Svartvitt-Dogmat

Nikon F6            Nikon F80
50 mm                35 mm
400 ISO              400 ISO

Kamerornas handhavande är mycket likartat och jag är mycket bekväm med dem. Brännvidderna är de jag använder allra mest och när det gäller film kör jag nästan uteslutande med 400 ISO.

Jag envisas med färg trots att jag tycker det är roligare med svartvitt. Jag tycker det är sååå svårt med färg men övning lär ge färdighet.

Ja, det får nog bli ett dubbel-Dogma under sommaren. När jag avslutat filmer i de andra kamerorna får det bli tagelskjorta nåt halvår. Vad det blir då är inte bestämt men just nu känner jag för ett retro-ekipage.

Och så en bild med en annan Nikon (1954) och Nikkor 8,5 cm och 200 ISO.

Eders Hängivne

PS
På några veckor hinner jag ändra mig flera gånger =)

Hököga - men ingen indian

Om en lådkamera

Den andra gamla kameran jag fick samtidigt med polacken var en Kodak Six 20 Hawkeye som tillverkats 1938. Bara det året. Inget mer. Som alla Kodaks lådkameror är den enkel och billig. George Eastman ville ju att alla skulle ha råd att fotografera. Och han ville tjäna pengar. Kameran är klädd med präglat papper på något som liknar kartong och har plåt i de vitala inre delarna. Plus en enkel lins förstås. Den tar 620-film som namnet antyder men en 120-rulle funkar om man tar en sidavbitare och klipper ner spolgavlarna till papperet.

Jag laddade den med en Ilford Delta 100 men borde kanske ha kört en Pan F. De här kamerorna har så långa slutartider att det lätt blir överexponerat i solsken.

Det är ingen större idé att ange några tekniska data. Allt är minimalistiskt. Snäppet över hålkamera. om man säger så. En bländare, en tid. That's it.

Den här har nog varit med om en del. Den ena sökarspegeln ligger och skramlar i kamerans främre del, den andra är så oxiderad att man bara kan skönja det man siktar på. Jag valde att sikta med kameran och hoppas på det bästa. Ingen precision precis men det duger.

Och så bilder då från George Eastmans version och vision om amatörfotografi.

När jag ser resultatet undrar jag om inte George Eastmans ambition att tjäna pengar i själva verket motverkade hans vision om amatörfotografi för alla. 

Eders Hängivne

PS
Kameran hamnar i den museala avdelningen i hemmet och kommer på sin höjd att få vara rekvisita om jag någon gång får ändan ur vagnen och kör min egen version av "the Kodak girl".

Historiens vingslag

Om en jubileumskamera

Jag har köpt en hel del kameror på auktionssajterna världen över genom åren. Allt färre nu för tiden än för några år sedan. Nu gör jag mig av med en del istället. Årsnettot har varit negativt några år nu. Och det är bra. Jag har ändå för många kameror som det sitter en rulle i. En fördel är förstås att jag kan välja kamera efter film som passar för tillfället.

Nå, det var inte det det här skulle handla om. Tidigare i livet när jag bara hade en kamera att fota med hade jag en tid en Olympus µ:mjuZOOM 115. I princip från 1999 och fram till dess att jag började med digitalt 2004. Den var med överallt där jag var. Till Amerika där mina föräldrar och jag hälsade på släkten som jag lyckats återknyta kontakten med via detektivarbete på internet. Till Spanien där jag träffade Hon som kom att bli min fru. Alla båtturer på Vänern blev dokumenterade med den. Jag har använt den då och då under de senare åren också men eftersom jag skaffat några gamla drömkameror som jag helt plötsligt hade råd med så blev det inte så ofta. Jag lånade nyss ut den till äldsta barnbarnet med fräscht batteri och en färsk svartvit film. Baktanken var förstås att locka in henne i den analoga fotovärlden. Och så gick den sönder efter bara ett par bilder. För att inte besvikelsen skulle bli för stor skaffade jag snabbt en annan kompakt point-and-shot med autofokus och auto-allt. Det där manuella får jag nog introducera senare.

Harmsen över att min sista kamera från den tid jag bara hade en hade gått sönder, bjöd jag på och vann en likadan. När jag packade upp paketet var det första jag hittade något helt annat än jag förväntade mig. En Balda Jubilette från deras jubileumsår 1938. Fullt fungerande. T o m sekunden var nästan rätt. Värre var det med T, men det använder jag ju aldrig. Jag måste ju bara testa den så jag satte  in en rulle FP4+ i den . Eftersom den är så liten kan den gott få hänga med lite varstans i någon ficka. Eller vad säger ni?

Balda Jubilette 1938

Eders Hängivne

PS
Jorå, Olympusen var med i paketet också.

Kan något gott komma från Polen?

Om DRUH Syncro från Warszawskie Zakłady Fotooptyczne

Jag har aldrig tidigare hört talas om ett polskt kameramärke så när jag fick veta att en av mina fotovänner hade fått en blev jag förstås nyfiken. Dessutom hade han i sinnet att ge den till mig i tron att jag skulle ha större glädje av den än han. Annars hade den hamnat i ett vitrinskåp i Vimmerby. Värre öden kan ju inte drabba en fungerande kamera! Och då menar jag vitrinskåpet, inte Vimmerby. I början av februari träffades vi och jag fick den tillsammans med en annan ännu äldre kamera. Men nu vill jag presentera den polska kameran DRUH Syncro tillverkad av WZFO. Efterkrigstidens billiga insteg till mellanformatsvärlden. I alla fall i Polen. Den fick ingen vidare spridning utanför landet och ni ska snart få reda på varför.

Kameran tillverkades i Warzawa mellan ca 1956-1960. Den var inte konstruerad i Polen utan en direkt  kopia av östtyska Pouva Start men också lik Yunkor från ryska KMZ. Många nya namn här!

Specifikationer

Film: 120 rullfilm
Bildformat: 6x6 och 4,5x6 (med lös mask)
Objektiv: Bilar 1:8/65 mm. Infällbar medelst skruvgänga. Påsticksfilter. Blixtsynk på framsidan.
Bländare: f8 och f16. Omställbart med en spak på framsidan.
Slutartid: 1/50 och B. Omställbart med en spak på framsidan. M (moment) och B (bulb). Fjäderbelastad rotationsslutare.
Genomsiktsökare, tillbehörssko och dubbla röda fönster för de två formaten. På insidan av locket kan man vrida en skiva som täcker över det fönster som inte används.
Material: Bakelit

Min recension

Kameran är lite svår att öppna även om man gör rätt. Passformen mellan bakstycket och kamerahuset är minst sagt tajt. Mitt exemplar visar sig sakna masken för 6x4,5 men det gör inget. Stående bilder i detta format är inget jag är så förtjust i. På bakstycket finns en ratt där man täcker över det röda fönster som inte ska användas. Den ratten går onödigt trögt. Lika bra det när jag väl lyckats ställa in den för 6x6. Då ramlar den inte fel.

Filmladdningen är nästa svårighet. Det finns bara styrning för filmspolen i frammatningsratten! Ingen alls på motsatta sidan eller på laddsidan. Den fjäder som ska spjärna emot på laddsidan så att rullen inte rullar upp sig har närapå motsatt effekt. Den är så hård att man måste ha ett tunt verktyg att hålla tillbaka den med när man lägger i rullen. När man väl lyckats få dit rullen och ska dra papperet över till mottagarspolen MÅSTE man hålla emot med ett finger annars sprätter filmen obönhörligt ur kamerahuset. Det var här jag nästan fick en nära-döden-upplevelse. Det var i alla fall nära ögat att få en 120-rulle att sprätta upp i ögat. Naturligtvis blir det svårare att ladda mottagarspolen med ett finger upptaget med att pressa ner laddspolen. Men det gick. Eftersom mottagarsspolen bara har styrning på ratten så måste man hålla ner den också med ett finger. Nu har jag vänsterhandens tumme på laddspolen och pekfingret på mottagarspolen och drar hårt i papperet för nå fram till och trä in i mottagarspolen. Min tunga arbetar lika febrilt som den gör på Janne Schaffer när han lirar på sin gitarr. Sedan drar jag fram till dess att startpilarna syns. Nu ska locket på medan tummen ligger kvar på laddspolen. Det gick bra, jag klämde tummen lite. Passformen var förstås lika tajt som när jag öppnade kameran men med lite milt våld kom den på plats.

Det röda fönstret på bakstycket är verkligen mörkrött. Trots att skyddspapperet är vit med kolsvart text så är det svårt att se vad som händer där bakom. Vid första försöket lyckades jag se med hjälp av lupp och min starka arbetslampa att jag hade hamnat på nr 6. Det dög förstås inte. Jag gick in i mörkrummet och började om. Den här gången gick det bättre. Nu stannade jag på ruta 1 och funderade på hur jag skulle hamna rätt när jag var ute i fält. Man vill ju inte åka hem mellan varje ruta.

Nå, det löste sig (det var Sunny 16-väder) och jag hade till slut tagit alla 12 rutor på filmen som var en Ilford Delta 100.

Och så naturligtvis bilder tagna med denna enkla kamera.

Fikaställe på Munsö. I mina ögon den bästa bilden. Bländare 8

Livet på landet. Postlådor och anslagstavla. Bländare 16.

Menhammars stuteri. Bländare 16

Häst i hage vid Asknäs gård. Bländare 16.

Charmigt, eller hur? Men knappast värt allt besvär.

Både ni och jag förstår varför den polska kameraindustrin rann ut i Östersjön. Polackerna visste nog redan att det fanns finfina kameror i Öst-Tyskland.

Eders Hängivne

PS
Den andra kameran är en Kodak Brownie Six-20 "Hawkeye" från 1938. Men den tar jag en annan gång

One Twenty

Om en gammal bil

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg for jag till Nifsta gård och bilträffen där. Varje torsdag mellan 16-20 ungefär. Igår var det nog rekord på flera sätt. Rekordfint väder för i år och rekordmånga bilar på utställningsåkern. Min Cheva är för ung och oansenlig så jag ställde mig på "vanlig-bils-parkeringen". Kollegan Peter var där med hustru och sin Ford Mercury -47:a. Det fanns inte en suck att få en bild på den inklämd bland andra och svärmande betraktare. Men jag ska fotografera den stand-alone vid något tillfälle i sommar så den fick vänta.

Jag hade Rolleiflexen med mig med HP5+ i buken och två i reserv. Det tog trekvart, sen var filmen slut. Jag fotade med reservkameran, Olympus Pen F med nyladdad film. Det fina med den kameran är att filmen aldrig tar slut. Nu har jag tänkt att använda den till lite annat så jag tog bara nio bilder med den. Efter en timme och en kvart åkte jag hem för att framkalla. Idag skannade jag bilderna och var väl så där halvnöjd. Bilarna stod så tätt att det var svårt att hitta bra vinklar. Och om man hittade nåt läge så blev det till att vänta in en lucka i folkvimlet. En bil gick det särskilt bra med så den får ni se. Packard Coupé 1941.

Fartsymbol

Jag gillar bulliga bilar. Det var så de såg ut när jag var barn. Europeiska bilar var lite efter amerikanerna med kantigare former. Amerikanerna var bulliga före 50-talet.

Ja, nu har jag i alla fall värmt upp lite. Jag kunde konstatera att Alf Johanssons råd om att köra HP5+ på 640 ISO och sedan framkalla nominellt nog är väl så bra. Samtliga bilder blev något överexponerade. Nästa gång gör jag så.

Eders Hängivne

PS
Ingen frågade om det går att få tag på film!