Nu börjar mörkrumssäsongen i Vällingby

I somras var det knappt uthärdligt att framkalla film i mitt mörkrum. Än mindre att kopiera bilder. Men nu när hösten har inträtt och temperaturen sjunkit så ska det nog gå bra igen. Jag gör nog ett försök redan till helgen. Jag har mycket kvar att göra till min portfolio och en del nya bilder att kopiera för första gången även om jag inte varit särskilt flitig den här sommaren. Värmen la sordin på fotolusten. Jag ska testa en ny tonare också som jag är nyfiken på. Men det får bli lite senare.

Här kan jag köra max 30x40-papper. Det räcker långt. Vill jag göra större kopior kan jag gå till klubbens mörkrum.

Eders taggade

Ännu en -54

Om Voigtländer Vito II

Jag borde väl sluta att skriva om gamla kameror men det är ju så kul. Jag är ju ingenjör och tycker det är extra kul att se hur olika kameratillverkare hittar på konstruktionslösningar på olika funktioner. En fascinerande hobby bara det. Eller bara en yrkesskada =)

Sist jag var hemma i Åmål fick jag en kamera av min mamma. Hon hade ärvt den av sin kusin, ingenjören Gunnar Hansson som arbetade på ASEA i Västerås och mest höll på med bromsarna på loken. Han skaffade troligen den här kameran, Voigtländer Vito II, strax efter att den kommit ut 1954. Tillverkningen upphörde 1955. På 60-talet köpte han en annan Voigtländer med exponeringsmätare. Den har jag också förärats av min mamma för några år sedan.

Att denna modell är en -54:a vet man eftersom det var det året man introducerade blixtskon på den modellen. Först som ett tillbehör som kunde sättas på och tas av. Senare samma år som fast integrerad med toppkåpan. Min är den förra varianten.

Nu har jag laddat den med en egenrullad HP5+ och den får hänga med i någon ficka när jag befinner mig därute i världen. Den är så liten att den verkligen förtjänar att kallas en pocketkamera.

Eders Hängivne

Fotoboken - den moderna varianten av fotoalbum

Om att göra bilder tillgängliga = Lätta att ta fram och titta på

Jag är ett stort fan av bilder på papper. Förr förvarade man dem i album eller kartonger. Eller i kuvert som man fick från fotolabbet där också negativen fick ligga. Körde man diabilder så satte man dem i ramar och förvarade i magasin. De blev inte så lättillgängliga då man måste ha en projektor och duk och allt måste sättas upp för att kunna se dem.

Album tycker jag är det optimala från den tiden. Numera har fotoboken tagit över och till ett rimligt pris. Pappersbilder i ett album kostar ganska mycket om man tänker efter. Fotoboken kan göras både personlig och snygg. Framför allt är den lika lättillgänglig som ett album och tar dessutom mindre plats i bokhyllan. Albumen blir gärna tjocka med tiden.

Jag har länge tänkt göra årsfotoböcker med de bästa bilderna från det året men har aldrig kommit till skott. Likadant är det med min idé att göra en "Farfars bok" till mina barnbarn. Något att minnas mig med när jag är borta. Nu närmar jag mig ju pensionen och då blir det förvisso tid att göra slag i saken men jag tänker nog börja tidigare. Det lär nog ta sin tid.

Jag har gjort en enda fotobok så här långt. Jag var nöjd med den men ska nog välja annat papper nästa gång.

http://www.blurb.com/b/2913448-street

Eders Hängivne

PS
Och snart drar jag igång mörkrummet igen. Vintern är den bästa tiden för silverarbetet.

Balsamvinäger utan bäst-före-datum

Om en riktigt långsam process

Efter Ferraribesöket som jag skrev om i tidigare inlägg åkte vi en liten bit till en tillverkare av balsamvinäger. Ett familjeföretag med riktigt gamla anor. I en oansenlig liten fabrik tillverkas en av världens bästa balsamvinäger. Här talar man om årgångar, precis som med viner. Precis som med viner produceras balsamvinäger av druvor som hälls i kar och pressas till en "must". Denna must hälls sedan i tunnor av noga utvalt trä där de genom en oxidationsprocess förvandlas till balsamvinäger. Träet i tunnorna är ek, kastanj, mullbär,körsbär och en. Varje träslag bidrar till balsamvinägern med sin speciella karaktär. Tunnorna är inte fulla och de har hål som täcks över med en duk för att inga insekter ska komma in. Till balsamvinäger används endast två olika druvor. Genom en speciell teknik blandas olika tunnors innehåll i väl bestämda proportioner en gång varje år och toppas med en dos från föregående år.

Balsamvinäger tillverkas av tusentals familjer i trakten men endast för privat bruk. Några få tillverkare är certifierade och dessa utsätts för en minutiös granskning av en kommission. Om den blir godkänd får den säljas, annars inte. Meloria står det på den här familjens flaskor.

Medan halva konferensen var hos Ferrari, delades vår halva in i två grupper. Den ena gruppen besökte fabriken som låg bredvid huset. Den andra gick in för att provsmaka. Balsamvinäger kan användas till allt. Glass, sallader, pizza, frukt, ost, snittar mm.

Vardagsrummet i familjens hem

Värdfamiljen

Sen var det dags för min grupp att se fabriken. Jag misstänker att den riktiga fabriken ligger någon annanstans. Det här liknade mest ett museum.

Det fanns ett mindre rum för de yngre tunnorna. Ovan ses det större rummet med de äldsta tunnorna. Den äldsta var bortåt 250 år, långt innan ens fabriken hade startats.

Fabrikschefens son berättar om processen

Den här tunnan startades 1950. Ursäkta den dåliga bildkvalitén men ni ser väl vad det föreställer.

Halva konferensen utanför familjeföretagets villa

Eders Hängivne

PS
Jag köpte med mig en flaska 12-årig balsamvinäger. 100 ml för 30€. Som hittat!

Enzo Ferrari Maranello

Provkör innan du köper

Som jag sa i mitt förra inlägg så har jag varit på konferens i helgen. På lördag förmiddag åkte vi söderut från Parma till Modena och besökte först Ferrarimuseet i Maranello. Det är det besöket det här inlägget ska handla om. Vi hade en guidad tur att passa klockan 10 men var där i god tid innan. Medan vi väntade besökte vi en intilliggande bilhandlare som sålde Ferrari. Man fick provköra om man ville men jag är säker på att det fanns en del krav på den som ville. Ingen av oss provkörde i alla fall. Vi hade för lite tid före museibesöket. Här kommer lite att dregla över. Ta fram haklappen.

Röda bilar till salu

Och en grön Lamborghini. Jag funderar på om det var bilhandlarens tjänstebil. Han kom i den och hade en låda med nycklar till alla bilar.

I entrén till museet hängde nuvarande F1-modell. Den här modellen skulle tävla i Belgien på söndagen.

Enzo Ferraris arbetsrum. Inte mycket att skryta med i dagens industriklimat. Men det var ju bilarna han kostade på.

1954. Den första Ferrarin med plastkaross. Jag frågade varför bilen var högerstyrd. Alla tävlingsbilar från den tiden var högerstyrda , dels beroende på arvet från britterna, dels för att tävlingsbanorna var runda.

En sån här byggde jag som plastmodell i tonåren. Fast min var förstås röd. Ferrari Berlinetta.

Designmodell

Superfastmotorn. V12

Superfastbilen. 0-100 km/h på 2,9 sekunder

Gjutgodset till superfastmotorn. Ett komplicerat verktyg och än värre bearbetning.

Min favorit i museet. Ferrari F12 TDF. Tillverkad i 799 exemplar med ett startpris på 310.184€. Även denna med superfastmotorn och gör 0-100 km/h på 2,9 sekunder. TDF står för Tour de France.

Och så till racingavdelningen

Klassisk sportvagn

Och en modernare

Alla F1 fullblodsmodeller i samma rum.

Ferraris Hall of Fame. Alla Ferraris champions genom åren. Det är bara bråkdelen av prissamlingen som syns här.

Den första

Eders Hängivne

PS
Nästa inlägg blir något helt annat. Från superfast till superslow.