Slottsträdgården på Ulriksdal

Om att ta igen sig

Varje sommar åker vi till Ulriksdals slott och till slottsträdgården. Den här gången hade vi sällskap av min styvdotter som gärna vill se allt igen varje sommar hon besöker oss. Jag klagar inte. Det brukar bli trevliga utflykter även om det mestadels är välkända platser. Kvinnor får aldrig nog av blomstren och på Ulrikdsdal finns det mängder, speciellt i handelsträdgården. Självplockfältet går inte av för hackor, inte ens en torr sommar som den som var i år. Det finns gott om utspridda stolar och jag hittade några i en skuggig berså intill ett litet trädgårdskontor där jag kunde vila mina trötta och ovilliga ben. Blomstren är ju inte mitt favoritmotiv direkt. Men jag tar det jag får.

Eders Hängivne Analogfotograf

PS
Olympus µZOOM:115 med Kodak Color Plus 200. Framkallad hemma enligt sous vide-metoden.

En fältmarskalk och hans rustning

Om Herman Wrangel

Man kan läsa om honom på Wikipedia. Det var hans son, Carl Gustav Wrangel, som började bygga Skoklosters slott, ett av norra Europas främsta barockslott och Sveriges i särklass största privatpalats. Slottet var inte färdigbyggt när han dog. Men han ordnade det så att hans far, fältmarskalk, riksråd och generalguvernör i Livland, fick sitt gravmonument i Skokloster kyrka.

En tysk stuckatör har gjort monumentet. Förmodligen även väggarna som är prydda med 3-dimensionella krigsscener.

Sin rustning fick han dock inte med sig till himmelriket. Där står den och saknar sin herre.

Som jag minns det åker vi en tur till Skokloster varje sommar, ibland även på vintern, sedan vi flyttade till Stockholm. Jag har tagit åtskilliga bilder vid Skokloster slott och kyrka.

Eders Hängivne historiestuderande

PS
Bilderna tagna med en Chinon Genesis II och Kodak Color Plus 200

Kompakter

De ultimata kamerorna

Vi ser det i den digitala världen, kamerorna blir mindre och bättre. Det har t o m gått så långt att kompaktkameramarknaden viker sig för mobiltelefonerna som har blivit tillräckligt bra för att konkurrera om segmentet kompakter. För oss som envisas med att använda film är det dock svårt att få något som konkurrerar med en mobiltelefon i smidighet. Det skulle väl vara Minox 35-serien då. Jag hade en 35GT en gång men konstaterade snart att mina händer var för stora för att hantera en så liten kamera. Men den gav överraskande bra bilder med sina tvåbladiga bländare och slutare. Och den passade i vilken ficka som helst, trots fullformatet!

Nu har det slumpat sig så att de flesta kompakter jag kommit över på ett eller annat sätt är av märket Olympus, som i de flesta fall har alldeles utmärkt optik.

Olymps 35RD. Denna är inne på sin andra reparation. Slutaren har varit lynnig och nu har också avtrycket fastnat. Kompakt men ingen pocketkamera

Olympus 35SP. En riktigt bra kamera. Men jag håller nog 35RD för bättre. Kompakt men ingen pocket.

Olympus XA. Den första i serien XA-modeller och den enda med mätsökare. Snudd på för liten för mina händer men nästan lika kompakt som Minox 35-modellerna. Får ledigt plats i en bakficka. En riktig pocketkamera.

Min µZOOM har varit med om mycket. Under flera år den enda kamera jag hade. Zoomen var ju flexibel men tyvärr inte i klass med de fasta brännvidderna.  Kompakt men för tjock för att platsa i en byxficka. En jackficka går utmärkt.

Konica C35. Min första fru tog med sig en i boet och vi använde den flitigt när det var bekvämast med en mindre kamera. Den var med om mycket och blev illa pyntad, som man säger i de västra provinserna. När vi skildes åt skaffade jag en likadan av nostalgiska skäl. Kompakt men ingen pocket

Tidigare har jag kommit över t ex Vitessa N som även den har en förnämlig optik.

Med objektivet bakom lyckta dörrar passar den i en större ficka. Och med sin speciella frammatningsmekanisk kan man lätt uppnå en fotograferingshastighet av 1 bild/sekund. Vad det nu ska vara bra för. En riktig pocketkamera.

Slänger med en halvformatare också. Det är ju fortfarande 135-film men man tar bara halva vanliga formatet. Filmen tar aldrig slut. Kompakt är den, därför hänger den med här. Bra optik. Men den är ingen pocketkamera.

Jag har och har haft flera kompakter men dessa är de jag använder mest om jag ska ha en kompakt med mig. Jag har nyligen presenterat några riktigt gamla kompakter som tillika är riktiga pocketkameror.

Eders Hängivne fullformatsfotograf

P 82546

Om familjens första bil

Pappa tog först körkort och mamma strax därefter. Vi åkte först några långresor i farfar Göstas ljusblåa Austin A30. Två vuxna och fyra barn. Vi turades om att ha lillsyrran i knät. Det var inte populärt men vad står man inte ut med för att få åka bil? Från Åmål till Oskarshamn var nog den längsta resan med den bilen på svenska vägar á la 60-tal. Motorvägar var ett okänt begrepp och tur var väl det. A30:n gick inte så fort.

Osäker på var det är men jag gissar i trakten av Edsleskog ett par mil väster om Åmål. Pappa tog bilden med sin Nettar.

Framme i Oskarshamn efter en låååång resa.

Till slut köptes den första egna bilen. En mörkblå Volvo PV 444 med delad framruta och hel bakruta. Årsmodell 1957, tror jag. Registreringsnummer P 82546. Det där numret kommer jag aldrig att glömma.

Stolta ägare! =) Bilden är nog tagen av morbor Oscar eftersom negativet är 6x9 och hans dotter står där till höger.

Och naturligtvis åkte vi mycket. Ofta till Slottsbron där pappas föräldrar bodde. Där insöp vi skitlukten från pappersmassafabriken i Grums om vinden låg på men kompenserade med nybakade bullar och mjölk. Utflykter av alla de slag, till spetsen på Värmlandsnäs, Läckö slott, Håverud, Halden m fl. Familjerallyn på Dalslandsvägarna. You name it. Bilen var Frihet och Äventyr. Kronan på allt resande var en resa till Norge. Och så åkte vi lite bekvämare till Oskarshamn igen. Men syrran satt fortfarande i knät på än den ene, än den andre. Här kommer lite resebilder.

Rastplats på väg till Norge. Mamma och Pappa turades om att köra på alla våra resor. Modernt på den tiden. (Nettar eller Rolleicord)

Pappa lagade mat ibland. Bilden tagen med en Holga eller Diana av någon bror.

Det viktigaste är  med. Kameraväska, stativ, kikaren och spritköket. Jag skulle tro att ABU-röken ligger där någonstans också.

Längst ut på Värmlandsnäs

Vinterlandskap i närheten av Slottsbron. Pappa hade ordnat med förnämlig värme i baksätet genom att montera in egenhändigt tillverkade kopparelement som kopplades med slang till kylarvattnet. Ibland var det för varmt, om man säger så.

Eders Hängivne

PS
Vi hade den några år men riktigt när eller varför vi gjorde oss av med den minns jag inte. Men det blev fler bilar. Nästa blev en svart Ford Anglia -58 som mamma köpte för 50 kr. Men det är en annan historia.

Matlagningsprocess i mörkrummet

Att framkalla färgfilm med sous vide-metoden

De flesta tänker nog att framkallning av färgfilm är mycket svårt. Tvärtom är det enklare än svartvitt. Framkallningsprocessen är standardiserad och ganska snabb och erbjuder lägre risk för att göra fel. Alltid samma temperatur. Alltid samma tider i de olika baden ( med en mindre förlängning beroende på hur många rullar som kemin har kört tidigare). En liter kemi räcker till 12-16 filmer och kostar i nuläget knappt 300 kr (Tetenals C-41 kit). Förmodligen räcker det till flera men jag vill inte chansa med fler filmer efter all möda man lagt ner på att fotografera varje rulle. Jag vill inte förlora några bilder p g a dålig kemi.

Det här behöver du

• 1 st Sous vide. Googla och du hittar massor med inköpsställen
• 1 st plastbalja som ska rymma sous vide, 2 enliters flaskor och en framkallningsdosa samtidigt. Tänk på att vattnet ska täcka flaskorna upp till halsen
• 3 st 1-liters bruna glasflaskor (Photax)
• 1 st Framkallningsdosa (t ex Paterson)
• 1 st tidtagare. Finns i mobilen eller använd äggklocka eller något annat som visar tid ( minuter + sekunder)
• 1 st 1-liters Färgframkallningskit C-41 eller E-6 (t ex Tetenal)

Sous vide monterad på en plastbalja från Clas Ohlson

Tetenals C-41 kit

1-litersflaskor till kemin

Så här gör du

• Ladda dosan med film
• Blanda kemin i glasflaskorna enligt instruktion i framkallningskitet
• Ställ ner framkallningsdosan, framkallningsflaskan och blekfixflaskan i baljan
• Sätt fast Sous vide (doppvärmaren) på baljans kant
• Ställ in en temperatur på 38,5°C. Då blir kemin ganska exakt 38°C i flaskorna
• Låt stå och  kontrollera att temperaturen i framkallningsflaskan har nått 38°C
• När temperaturen i framkallaren är rätt är det bara att köra igång som vanligt
• Häll i framkallaren och starta din tidtagare. Tider står i manualen som finns i kitet
• Agitering: Antingen tar du upp dosan och agiterar som vanligt ett par gånger eller så använder du agiteringspinnen och snurrar spolarna i dosan med den. Agiterar du med pinnen behöver du inte sätta på dosans lock
• Häll tillbaka framkallaren i framkallningsflaskan. Tratt rekommenderas
• Häll i blekfixet och starta din tidtagare igen. Agitera som ovan. Tid enligt manualen
• Häll tillbaka blekfixet i sin flaska
• Skölj under rinnande vatten
• Öppna dosans mellanlock och häll i stabilisatorn
• Lyft spiralerna i i centrumpinnen under någon minut. Lyft upp och låt stabben rinna av.
• Ta ur filmerna på vanligt sätt och häng upp på tork.

Eders Hängivne

PS
Du kan laga mat med din sous vide också. Den är avsedd för att tillaga vacuumförpackad mat i kastrull. Det kommer jag dock aldrig att göra.