Mitt fotografiska minne

DaKiNoLa

På menlösa barns dag i december 1969 föddes en spexargrupp bestående av fyra kompisar som ändå spenderade den mesta tiden tillsammans och tyckte att det kunde vara kul att göra något roligt för andra istället för att bara roa sig själva inom gänget. Pådrivande kraft i gruppen var min gode vän från konfirmationen, Rune, guldsmedsson, som numera är teologie doktor och undervisar blivande Herrens tjänare i kyrkohistoria. Den andra var Lars-Erik, prästson, jag själv, arbetarson och Peter, lärarson. Och alla hade vi en spelevink bakom örat och fantiserade ihop de mest tokiga spektakler och gjorde t o m långfilmer med kända romanfigurer i huvudrollerna. Vi använde också kåserier från Kar De Mumma och Cello och förvandlade dessa till sketcher med någorlunda överensstämmelse med originalen. Rune som var den mest samvetsömme och eftertänksammaste av oss (men långtifrån den lugnaste) skrev till båda berömdheterna och sökte tillstånd att använda deras verk för våra syften (långt i efterskott om sanningen ska sägas) vilket vi naturligtvis fick. Det har Rune bevarade bevis för. Vi kallade gruppen efter de två första initialerna på våra efternamn, DaKiNoLa. Mer än så säger jag inte om de andra. No står för Norén och det var jag, ty på den tiden hade jag ännu inte bytt efternamn. Mer om hur det kom sig får ni veta till hösten...

1970 fyllde vi så ett år och vi skulle fira detta genom att bjuda in andra kompisar till ett 1-årskalas. Ett år hade gått och vi hade spexat musten ur många som skrattat sig kissnödiga och tappat andan vid olika samlingar där den minsta publiken kanske var ett tiotal och den största kanske etthundrafemtio. Så vi bad min pappa, som nu var ordentligt hemmastadd med sin Rolleicord IV att ta både inbjudningskort och tackkort. Studion var inrättad i vårt vardagsrum och Rolleicorden satt fast på ett stativ som det brukar vara hos fotografen. Pappa får ibland ett klurigt uttryck i ansiktet och när vi skulle ta tackkortet sa han ”Det här blir jättebra, kom och titta”, varvid Rune och Peter som stod ytterst gick mot kameran men stannade upp halvvägs då pappa inte kunde hålla sig för skratt. Det behöver inte vara 1 april för att han ska luras. Nå, sessionen gick bra och det blev bilder. Och ur tackkortet har jag hämtat månadens profilbild men här i bloggen får ni se hela härligheten.

Inbjudningskortet


Tackkortet

 

 

Varje likhet med nu levande personer är helt uppriktig och avsiktlig. Om någon händelsevis har hört talas om denna grupp kan jag bara tillägga med samma ord som i reklamen för ett berömt varumärke: "Everything you hear about them is true". Och allt tilldrog sig på filmens gyllene tidsålder.

Inlagt 2009-12-31 23:58 | Läst 13586 ggr. | Permalink

"Noréns pojk växer upp, ser jag :-) Och mer kommer, det ser vi fram mot!"


(visas ej)

Hur många stjärnor ser du här? * * *
Skriv svaret med bokstäver
Noréns pojk växer upp, ser jag :-)

Och mer kommer, det ser vi fram mot!
Svar från N Thomas Meldert 2010-01-01 12:50
Ja än räcker bilderna till. Det blir lite svårare när barnen kommer. Då står jag mest bakom kameran. Men jag ska nog hitta några som räcker hela vägen =)
Ack ja. Varför slutar man med alla hyss när man blir äldre? Apropå din pappas humor. Jag minns från slutet av 50-talet när en kompis skröt om att de minnsann hade färgfilm i sin kamera. Vi trodde naturligtvis inte honom men efter att ha tittat i sökaren fick vi ändra uppfattning:).
Svar från N Thomas Meldert 2010-01-01 12:50
Din kompis var också en lurig en =)
Rune, jaha. Först idag slog det mig att det är en av de lärare jag haft. Jag vet ju att han kommer från Åmål. Ja, världen den är bra liten i alla fall.
Svar från N Thomas Meldert 2010-01-02 19:56
Ja, världen är bra liten. I alla fall på Internet =) Men jag tror att du känner en "annan" Rune än jag. Samma person för all del. Men han är stillsammare nu =)