Ny penna - bättre historier

Om bildseende

Inte riktigt på allvar men inte utan poäng.

Strängt taget räcker det med att byta kamera typ vart sjunde år. Såvida den inte går sönder förstås. Under den tiden händer det ganska mycket med deras tekniska utveckling och det känns nog mycket roligare att byta när steget blir stort. Det är onödigt att betala dyrt för några extra features ett par gånger om året. Jag överdriver förstås. Men många tycks alltid hungra efter nästa modell och tittar djupt i kristallkulan efter nyheter (=letar febrilt på ryktessajterna om kommande modeller) trots att de just köpt en ny.

Och varje gång man byter tror man att det ska bli bättre bilder.

Nikon D80 (preset Old polar)

Jag har samma problem. Fast jag går åt andra hållet och har köpt (har i princip slutat) den ena klassiska analoga kameran efter den andra. Enda fördelen med det är att det inte kostar så mycket att köpa en till. Nackdelen är väl att garderoben blir full. Det finns inte plats för mer. Det finns fler nackdelar men det ska jag inte prata om.

Grejen är ju egentligen att det är helt fel tänkt. Det som ska uppgraderas är det egna bildseendet. Var kan man köpa det nånstans? Tipsa mig gärna. Alla mina fungerande kameror duger bra vare sig de är digitala eller analoga, moderna eller gamla. Men när ska jag börja duga?

Nikon F6

Nyligen gick jag igenom alla mina svartvita negativ som jag tagit från 2008 och framåt (väldigt många) och letade efter bilder som jag tycker är bra nog att kopiera i mörkrummet och bilda en portfolio. Det blev en hel del men procentuellt sett var det magert. Ensiffrigt, kanske tvåsiffrigt om man räknar med en decimal. Jaja, det blir ju billigare ju färre det är. Man få vara glad för det lilla.

Till råga på allt elände har jag lagt märke till att jag tar sämre bilder nu när jag har många kameror än när jag hade få. Varför blev det så?

Rolleiflex 3,5B

Eders hängivne

PS
Du missade väl inte poängen, va? Uppgradera ditt bildseende istället för att köpa en kamera till. Gå en kurs. Skaffa fotoböcker med bilder tagna av mästarna eller titta på bilder på Fotosidan mm mm

Absolut gehör

Om förmågor som kan vara förbannelser

Jag känner några människor som har absolut gehör. Ni vet, de där som vet precis vilken ton man tar bara genom att höra den. Och skulle man ta tonen lite mellan de riktiga tonerna så hör de det också även om man sjöng helt rent på den tonen. En del kan tycka det är gräsligt att höra en melodi som spelas i "fel" tonart så till den milda grad att de helt berövar sig själva njutningen att höra sången eller melodin. Jag lärde mig tidigt att spela efter noter och än idag kan jag spela ett stycke rakt av med noter framför mig på ett flertal instrument. En del avundas mig den förmågan men jag är mer avundsjuk på de som kan dra en låt bara genom att ha hört den och utan att kunna läsa noter! Det kan inte jag!

Ja! Vi slutade samtidigt!

När jag gick i skolan inspirerade mina föräldrar mig att stava rätt. Jag fick en krona för varje rättstavningsskrivning som hade NOLL fel. Jag samlade på frimärken på den tiden så den moroten fungerade. Ett paket främmande frimärken kostade 2 kronor på EPA. Är det så konstigt att jag längtade efter rättstavningsskrivningar? Men på köpet blev jag världsmästare på att se stavfel! =) En gång läste jag en bok som var så slarvigt korrekturläst och så fylld av stavfel att jag bara gav upp. Jag orkade inte läsa vidare! Nu har jag lyckats övervinna det här handikappet med åren och läser numera obehindrat hur många stavfel och särskrivningar som helst utan att förlora andemeningen. Eller ens fattningen. Jag njuter av berättelsen istället.

Glosögd förstaklassare ht -61

På 70-talet fanns det en tidning som hette Radio & Television där det ofta var mycket snack om olika förstärkares egenskaper och specifikationer. Begreppet "guldöron" myntades i den vevan och somliga hävdade att det minsann gick att urskilja huruvida slutstegen hade tantal- eller elektrolytkondensatorer, eller om det var en rör- eller MOSFET-slutsteg, om genomföringskondensatorerna hade polyester eller polykarbonat som dielektrikum. Jag tvivlade redan då på att de kunde säga vad de lyssnat på för musik under de blindtest som tidningen utförde för att kunna konstatera om guldöronen hade rätt.

Silveröron på Kattholmen

Fotografin är inte förskonad från sina egna absolutister. De renläriga objetivnördarna som inte kan se en bild utan att se alla fel på objektivet som använts. Distorsionernas, upplösningarnas och de akromatiska abberationernas obehärskade stigfinnare. De som lusläser en bild efter krökta linjer, pixel för pixel eller korn för korn men sedan inte kan säga vad den föreställer. Arma stackare! Det är nåt sjukt när en upplösningstavla eller MTF-kurva är mer intressant än ett riktigt levande motiv av något intressant. Jag skulle vilja kalla dem för bildblinda marodörer. De förstör sin egen upplevelse av bilderna med sitt missriktade fokus. Och de förstör andras upplevelser av samma bild när de tvingas höra deras besvärjelser och analyser.

Upplösningstavla                                                   "Riktig" bild

Det är naturligtvis så att det finns en oerhört stor erövrad kompetens inom olika områden i livet. Men när kunnandet blir för stort verkar det beröva oss glädjen och njutningen i livet.

Mellanformataren

PS
Det här är min oförfalskade åsikt. I det perfekta landet Sverige har vi åsikts- och yttrandefrihet och behöver således inte skämmas för det eller gå i fängelse utan att passera Gå. Den dagen regeringen beslutar begränsa dessa rättigheter är det dags att ta upp emigranternas mantel och bege sig till andra förlovade länder.

PPS
Nu har jag nog retat upp tillräckligt många purister så innan kommentarsfältet fylls med beska ord och sanningar ber jag alla att först ta det här med glimten i objektivet. Jag blinkar med centralslutaren i Rolleiflexen.

DS

Dinosauriernas återkomst

Om att dinosaurierna förökar sig

Varning: Det här inlägget är bara på skoj. Det finns inte en enda allvarlig bokstav.

Idag fick jag ett nyhetsmail från en fototidning (som jag inte prenumererar på) med huvudnyheten "Fotografera först- fokusera sen". Plötsligt förstår jag vad som pågår. Vi berövas tillfredsställesen av att göra rätt första gången! Man har uppfunnit ett sätt att rätta till misstagen efteråt så att ingen skada är skedd. Ja, egentligen finns det redan begränsade möjligheter att ta bort oönskade defekter ur sina bilder, men det här? 

                                                                                         ~~~oOo~~~

Det där med dinosaurieframställningen sker från två håll. Precis som tunneln genom Hallandsåsen. Det ena laget består av gamla stofiler som fortfarande håller på med film och gamla gluggar  och de tenderar att bli fler med åren (det borde väl logiskt vara tvärtom). Det andra laget är de som är födda på den digitala sidan men har upptäckt att det fanns ett annat sätt förr i tiden. Det går inte lika fort på den sidan men de blir fler och fler de också. De som vågar vägra digitalt och som skiter i alla nya bedårande finesser. Men även om dinosaurietillväxten artar sig bra så är det inget mot den lavin av moderna fotografer som erövrar varje ny finess och pluggar in den i sitt liv. Ett par generationer senare föds nog individer med Photoshop i generna eller i värsta fall blir de själva en plug-in till Photoshop. Och alla bilder är perfekta. Hemska tanke.

 
Andra shoppare i en perfekt inperfekt bild

 Mellanformataren

Appar och källkod

Om bildbearbetning i kameran

Vi har redan sett det florera bland mobilkamerorna. Apparna som behandlar bilder så att de ser ut som i gamla tider. Det finns appar till allt möjligt. Än ska det se ut som Instamatic, än som polaroid, än som lådkamera eller nåt annat som för stunden är populärt. Bleka gamla semesterbilder får en renässans med en app i mobilen!

Nu dröjer det nog inte länge förrän kameratillverkarna spetsar sina perfekta vidunder med appar som bildbehandlar våra bilder direkt i kameran och skickar ut de degenererade resultaten på våra hårddiskar! Nu har de ju nått så nära perfektion att det är dags att applicera lite annat stuk i försäljningsargumenten. När de ändå håller på kan de ju lägga till appar som gör bilderna bättre eller rent av liknar de gamla mästarnas. Ta en bild på en kompis och kör sedan Avedon-appen och du får genast ett snyggt porträtt  á la Richard Avedon. Eller ta en bild på din mamma och kör henne genom Dorotea Lange-appen och hon liknar genast en fattig ärtplockerska i amerikanska södern! Eller ta en bild på campingen i Mullsjö och kör den genom Adams-appen och du får en världsberömd måne över Mexico med din egen husvagnscamping. Varför inte ta en bild på pappa när han ska ut på älgjakt och sedan köra den i Capa-appen och vips är din pappa med på Dagen D! Appat och klart! För bara 15 kr!

 Ja, du har väl fattat att jag inte är så förtjust i appar. Och det finns en god anledning. Jag är i besittning av flera varianter av KÄLLKODEN!

När man har källkoden behöver man ingen app!

Mellanformataren

Retrokameratips emeritus - 6

Endast för naturfotografer med en Rolleiflex på hyllan

Så har det då äntligen hänt! På ebay i Tyskland kan man nu köpa den imponerande Carl Zeiss Jena Magnar 4x till Rolleiflex. 4x indikerar fyra gångers förlängning av normaloptiken och blir sålunda imponerande 300 mm på en 3,5/75:a och 320 mm på en 2,8/80:a. I skrivande stund står den i 112 € och detta får anses som billigt. Men när samlarna får syn på den springer den nog iväg ganska kraftigt.

Tyvärr anger inte säljaren vilken bajonett  den har så är du sugen på detta naturfotografins monster så är det bäst att fråga. Rolleiflex har ju minst tre olika bajonetter på TLR:erna.

Mellanformataren