11. Varför kan jag inte bli en renlärig DOGMA-fotograf?

Ja, nu ska ju inte det här bli ett anatema över DOGMA , utan snarare en reflektion över vad dogma har betytt för mig och de insikter det gett.

Jag har inte varit med så länge i Dogma-gruppen på FS, men har redan "hunnit med" två dogma-löften. Först nyttjade jag mitt nyinköpta 50 mm/1.4 när jag ändå skulle "lära" mig det. Att jag dogmatiserade det gjorde också att jag var mer fokuserad på att använda just bara det objektivet. På min kamera blir ju det objektivet som en 80 mm på småbildkamera (eller fullformat som det heter numera), dvs ett kort tele. Den bild av världen man får blir bara ett utsnitt, och det gör att man tränar ögat att se just utsnitt. Begränsningen gör att jag blir mer fokuserad. Om jag har lämnat alla andra objektiv hemma så kan jag i mitt (o)medvetande sortera bort även de möjligheterna. Alltså kan jag koncentrera mig på det jag har. Och en extra koncentration blir det som sagt av den lilla bildvinkeln, det snäva utsnittet.

Ytterligare en koncentration införde jag själv, genom att använda just bländare 1.4 så mycket som möjligt, för att få den fokusering som det begränsade skärpedjupet innebär, framförallt om motivavståndet inte är så stort.

Vad gav nu detta? En sak som hände var att jag kände igen mig. När jag köpte min första Olympus OM-1:a 1973 var kameran sprillans ny och så många objektiv hade ännu inte hunnit till Sverige. Inte så många kameror heller, min var en av de första som kom hit. Det gjorde att jag ett tag hade bara en 100 mm, innan min 35:a dök upp några månader senare. Så detta med ett objektiv, liten bildvinkel gav en lite välkänd flashback till fotograferandet. Men dessutom den sköna känslan att inte ha något alternativ att fundera på. Det enda jag kunde ägna intresse åt var motivet och BILDEN. Och är det inte det som är meningen?

En Dogma-bild när jag körde med 50mm/1.4 och färg.

Samtidigt blir detta en begränsning. Sätter jag på 50:an och går ut bara med den så har jag (indirekt) bestämt mig för en typ av motiv, i varje fal en typ av tänkande. Och begränsningar kan vara både på gott och ont. Några av fördelarna har jag redan nämnt. En nackdel (som jag ser det) är om man alltid gör likadant, så begränsas möjligheterna som fotograf och människa, och jag missar de utmanngar som kan utveckla mig i andra riktningar. Och det är det som är det intressanta tycker jag, att hitta nya motiv, tekniker och uttryck, men samtidigt ha den stadga som det innebär att ha en fot kvar i det traditionella. Andra har andra preferenser.

Jag övergick efter ett tag till att använda lill-kameran (Canon S70) och svart-vitt i Dogma. Varför. Ja, inte för att jag var färdig med 50:an, tvärtom. Men jag vill pröva förhållningssättet även med S70:an som för mig är mycket en ta-med- och ha-med-kamera, och därmed lämplig för oplanerat gatuflanerande. Så mitt nuvarande Dogma-stuk är S70, 28 mm (ekv.) och svartvitt och  med den blir det mer traditionellt gatufotande. Men vidvinkeln gör att den automatiska begränsningen med 50:ans utsnitt försvinner. Det är lätt att få med för mycket, eller att stå för långt bort. Och där är jag nu, när det gäller Dogma.

En Dogma-bild med S70, 5.8 mm (28)

Och det här vill jag fortsätta att pröva (testa/träna) tills jag blir mer van och obesvärad med både kameran och situationen. Även om jag känner mig mer tillfreds med 50:an. Eller kanske just därför.

Varför kan jag då inte nöja mig med detta. Jo jag vill också göra sådant här, t.ex.

 En odogmatisk bild med Lens-baby.

Fast det är ju faktisk lite dogma-tänk här med; en kamera, ett objektiv - men motivet är mer oortodoxt, och framförallt objektivets uppförande. Resultatet blir sällan förutsägbart, även om vanan även här gör att man lättare hittar rätt. Och det här utforskandet är lika spännande som att utforska gatumiljöer. Och jag tror jag behöver båda, att de berikar varandra och vidgar mitt bildseende.

Och framförallt, jag skulle känna mig inlåst, om jag begränsade mig till bara ett uttryckssätt. Det är därför det är så skojigt (och berikande) att blogga. Här kan jag komplettera med ytterligare ett sätt: språket och det skrivna.

10. Skriva och fotografera. Uttryck eller utforskning?

I gårdagens blogginlägg kom vi som hastigast  (åtminstone i en kommentar) in på om det är skrivandet eller fotograferandet som är expressivt eller kontemplativt till sin natur. Om man är eftertänksam när man skriver, men är mer omedelbart utrycksfull och explosiv när man hastigt fångar ett ögonblick. Jag tror nog att det beror på vilken typ av fotograferande man ägnar sig åt, och kanske beroende på vilken typ av person man är. En sportfotograf behöver kanske det expressiva, kanske också en gatufotograf, även om jag själv upplever mitt gatufotograferande mer som ett kontemplativt strövande än som en jakt på ett byte. Men så är jag också fjärran från signore Paparazzo.

Jag tror nog att det beror på varför man skriver eller varför man fotograferar. Skriver jag en sådan här text, så är det eftertänksamt och reflekterande. Det är ett långsamt skrivande. Jag stannar upp, gör pauser, återvänder senare och fortsätter. Slår upp, läser och undersöker hugskott och infall som dyker upp. Läser vad jag själv och andra skrivit förut, försöker förstå och integrera det till någon sorts formulerbara påståenden. Kort sagt försöker förstå, försöker bli något visare. Jag skriver för att nå kunskap. Helt enkelt ett slags utforskning. En utforskning som för mig framåt med hjälp av andra människors synpunkter och inlägg.

Om jag däremot till exempel skriver en kommentar under en bild, eller ett mejl till min dotter, då har jag en helt annan stil,  ett helt annat förhållningssätt. Då blir skrivandet ofta spontant, expressivt i nuet, utgående mer från känsla och upplevelse än från intellektuell eftertanke. Skrivandet kan vara både efterforskning och uttryck . Man kan utforska för att kunna nå fram till ett uttryck. Skönlitterära texter kan ju ha dessa komponenter, i olika grad förstås beroende på genre och författare.

Samma sak med fotograferandet, det kan också vara både efterforskning och uttryck. Och en massa annat dokumentärt och dokumenterande på olika sätt, inte att förglömma. Återigen kan jag bara utgå ifrån mig själv, men jag upplever att jag har båda delarna i mitt fotograferande, kanske framförallt ett sökande, men det är ju också ett utforskande. Jag upplever att mitt fotograferande innehåller flera faser, den första när jag är ut och fotar och samlar på mig exponeringar, den andra när jag kommer hem och betraktar mina fynd (vilket ger både förtjusning och besvikelser) och en tredje när jag gör bilder.

Det finns en utforskning här också. När jag kommer hem och betraktar, utforskar jag vad jag har fångat, reflekterar, ibland snabbt, ibland långsamt, eftertänksamt. Sedan kommer uttrycket, att skapa bilderna, vilket ibland inte innebär något arbete, skapande, eftersom de är så gott som färdiga, men ibland innebör både sökande, prövande och misslyckande. Men misslyckandena är ju också ett resultat av utforskningen.

Skriva och fotografera, skrev jag i rubriken. Det kan ju också innebära att man gör det i någon sorts symbios. Det har jag gjort i några av mina blogginlägg, och det är också ett sorts utforskande för min del. Hur kan jag kombinera dessa beståndsdelar till att bli en enhet? Ett uttryck som ges av kombinationen text/bild.

Det är fortfarande roligt att skriva! Jag har redan fått nya idéer när jag skrev detta. 

Fortsätt att utforska. Det är spännande att se vad som döljs under ytan. 

9. Ja, vad är det egentligen för vits med att att skriva här? Hur är det egentligen med behoven.

Ja, det kan man fråga sig, varför man skriver här. Och är med på Fotosidan överhuvudtaget. Och lägger ut bilder. Jag har ju inte bloggat här mer än drygt en vecka nu, och har därför inte heller läst så många inlägg, men har redan läst flera inlägg där skribenten berör denna fråga. Behovet, talar man om. Behovet att synas. Behovet att få bekräftelse.

Affe har beskrivit det bra i sitt inlägg "SPÅNERIER 40. Den eviga jakten på bekräftelse" , det inlägg som fick mig själv att börja blogga. Och varför gör jag det. Jag tror det finns flera behov här. Behovet av bekräftelse är inte styrande, eftersom bloggandet mer är ett skrivande ut i ett okänt vakuum. Man får egentligen inte någon bekräftelse på vad man gör. Det är bara att hoppas att några av dem som tittat på inlägget också läser det. Annat är det om man lägger ut en bild. Då får man genast en bekräftelse på att man inte duger, om man inte får någon kommentar.

Jag tror också att det finns en annan drivkraft, nämligen behovet av att uttrycka sig och formulera sig. Iallafall känner jag den drivkraften, det behovet. Det finns saker jag går och småfunderar på, men om jag sätter mig ner och skriver om det, blir det tydligare för jag måste  bli konkretare och begriplig för andra. Måste jag då blogga. Nej, egentligen inte men det blir enklare då, för då kan jag tänka mig en mottagare och då är det enklare att verkligen skriva och formulera sig. Om jag bara skriver för mig själv och ingen skall läsa måste jag ju inte vara tydlig, och jag måste inte skriva.

Kan man inte snacka då, måste man skriva? Jovisst, att prata om det, några stycken i en dialog, är också bra och ger ofta oväntade associationer och infall och man kan få återkoppling på sina tankar, men man vet aldrig vart associationerna leder och vart samtalet hamnar. För att få struktur på det hela är det inte dumt att också skriva ner och formulera tankarna. Skrivandet sker också i ett lugnare tempo, man kan ta paus och tänka, skriva en bit i taget och reflektera mera.

En annan drivkraft för mig är också att det är roligt att skriva, precis som att det är roligt att fotografera. Jag menar då själva processen att skapa något utifrån sitt inre. Det är nog den största drivkraften, eller rättare sagt: de två största. Nöjet och skapandet. Drivkraft och behov. Och när jag säger skapandet menar jag just själva akten att skapa, just för skapandet, inte för att åstadkomma något. Målet är då ointressant, det finns inte för mig. Om nu inte målet är att vara närvarande i skapandet, men jag uppfattar det inte så, inte som ett mål, det är bara något jag gör, något jag befinner mig i för stunden. 

Så länge det är roligt att skriva kommer ni alltså att få stå ut med mina skriverier.

Men ibland famlar man i mörkret...

8. Tall och gran.

Tall och gran är två av våra vanligaste träd, ja i stora delar av landet de klart dominerande. Jag lämnar därför gatuflanerandet och de triviala bilderna ett tag, för en barrigare miljö.

Tall, långa barr. Gran korta barr.

En tall, en solig försommarkväll, i ett soligt skogbryn i gränstrakterna mellan Täby och Vallentuna, gamla vikinga- och runstenstrakter.

En gran vid Sala silvergruva, en annan dag, men en solig sommareftermiddag

Båda är fotograferade med "skakteknik", därav uttrycket i bilderna. Tallen tappade dessutom lite skärpa i Fotosidans komprimering.

Om man tittar på en hel skog så ser man tydligt skillnaden mellan de två. 

En planterad granskog. Just den här i gränstrakterna mellan Västmanland och Dalarna, men vi hittar dem överallt i landet. Sluten, till synes ogästvänlig med torra kvistar som spärrar vägen. En sådan här skog är en av de artfattigaste miljöer vi har, fullt i klass med en golfbana. Läste någonstans en gång att en normal parkeringsplats i Stockholms innerstad har en större artrikedom.

Inne i skogen kan det vara rätt mörkt, om det inte tränger in en solstrimma.

Tallskogen är mer öppen, med mer luft mellan träden. Just den här  växer på Brattforsheden i Värmland, som inte bara har vacker tallskog utan också ett fascinerande istidslanskap med stora dödisgropar. Klart sevärt.

Och har man tur växer det blåbär i skogen. Det gjorde det här.

Inte så mycket reflektioner idag, mest upplevelser. Men det är också viktigt.

Hoppas ni alla upplever något idag! 

7. En dyster historia. Men ett gott slut. Och kanske lite sensmoral.

Lusten kom på mig igen, jag ville skriva i bloggen, men inspirationen uteblev, orden  och idéerna hade torkat in och jag visste inte vad jag skulle skriva om. Av erfarenhet vet jag två saker som kan hjälpa i det läget: att ta en promenad och att bara sätta sig ner och börja skriva och se om orden kommer...

Jag började med promenaden. Det var inte någon ute mer än två skator och en pensionär. Tråkigt.

Det händer ingenting idag. Tråkigt.

Det finns absolut ingenting att göra och inget att se. Tråkigt.

Lika bra att gå hem igen... Tråkigt.

 ...och skrika en stund.

När jag kom hem med den inhandlade maten och några dåliga bilder satte jag mig och började blogga. Efter en stund började det regna och plötsligt såg jag detta utanför fönstret. Bara att lyfta på kameran!

 Så det här blogginslaget gav sig själv. Av en promenad, de bilder jag  råkade ta, det som råkade hända (ja och två extra bilder som jag redan hade) och att jag satte mig att skriva.

Men det handlar väl också om att se och uppfatta det som händer och fånga upp impulserna, både när man skriver och när man fotar.  Det var i alla fall vad jag lärde mig av den här stunden.

Och nu är regnbågen ännu finare! Typiskt.