Att frigöra sig från förebilderna

Det ena ger det andra. Skriva ett inlägg, få kommentarer, läsa andras inlägg och kommentera. Nya tankar och reflektioner föds, ligger och gnager i hjärnan och pockar på att bli nerskrivna.

Bara att fatta pennan alltså. Tankarna brukar mogna lite då.

Jag vill ta mina egna bilder.

Jag vill frigöra mig från förebilderna, inte försöka ta bilder som andra redan tagit, eller göra bilder som liknar det andra har gjort, för att det skall likna bilder som jag redan sett. Eller göra bilder som jag vet är populära.

Jag vill ta bilder som är mina, som är jag, som jag gillar att ta, som jag gillar att se, även om en hel del blir dagssländor, medan andra varar och växer. Och kanske ser jag inte det förrän senare, eller långt senare. Att de är bra eller att de är dåliga. Och kanske jag ser det först när andra påpekat det.

Bilder kan ha inkubationstid, de kan behöva ligga i karantän innan man ger sig i kast med dem, innan de mognar, eller jag har blivit fri från själva skapandet av dem och kan se på bilderna med nyktrare, neutralare, mer mogna ögon. Kanske. När jag tittar på bilden när den är nytagen är jag fortfarande så präglad av själva skapandet, skeendet, händelserna när jag tog bilden, att själva bilden inte blir synlig för mig, bara händelsen, upplevelsen när jag tog bilden. Senare eller långt senare kan jag se på bilden med mer neutrala ögon, och kanske, ja ofta, med andra ögon, och så omvärderar jag den, till det bättre eller till det sämre. Det handlar om att frigöra sig från själva skapelseakten vid betraktandet, kanske också lite "Kill your Darlings".

På samma sätt kan jag behöva frigöra mig från förebilder, mänskliga eller bilder, så att jag gör mina egna bilder och inte min version av andras bilder. 

Därför kan jag ibland uppleva en fara i att titta för mycket på andras bilder. Det är en risk att jag fastnar i ett tittande på förebilderna och en beundran för idolerna, att jag fastnar där och inte är mig själv i mitt skapande, mitt fotograferande. Speciellt om bilderna jag tittar på ligger nära det jag själv gör. Om bilderna däremot ligger långt ifrån, i stil, teknik eller innehåll, kan det däremot ge nya impulser och korsbefruktning.

Därför känner jag ett behov av att frigöra mig när jag fotograferar, att stå fitt och vara mig själv. Jag vill ta mina bilder, även om det innebär att de blir triviala, tråkiga, enfaldiga och vardagliga. 

 

Mina bilder är jag - i alla fall när jag lyckas.

 

Ibland är jag ute och söker

 

Ibland är jag ute och söker lugnet, enkelheten, stillheten

 

och ibland vet jag inte...

 

Har jag då varit opåverkad och frigjord från förebilder när jag tog ovanstående bilder.  När det gäller stadsbilden är nog inflytandet från andra gatufotografer ganska stort. Där har jag ingen egen stil, ännu.

 

De tre andra känns dock som mina. De är mer ett resultat av sökande, vilket är mycket min stil.

 

Vadå? En bild idag med?
Jag är ju ledig idag...

..och har inte gått fotovägen till jobbet. Kan man fota ändå?

Ok, då. En tur runt hörnet på längan jag bor får duga. Där finns tegelvägg, asfalt och vattenpöl som aldrig fått särskilt mycket uppmärksamhet. En ruta får det bli. Inte mer. Om inte annat kan man studera hur objektivet hanterar teglet när kameran lutar.

Lördagen den 6 september med  S-sjutti.

Regler och sånt...
En ren reflektion

Reflektioner och och upplevelser är rubriken på min blogg, men den senaste tiden har det mest blivit upplevelser, i form av mina dagliga och dagsfärska bilder, men inte så mycket reflektioner. Det innebär inte att jag inte har reflekterat, bara att jag inte skrivit, men det är annat som har tagit mitt mentala fokus. Sådant där jobb, ni vet.

Oscar (Mannbro)  skrev om regler  häromdagen, vilket fick mig också att reflektera om reglers betydelse, eller snarare komma ihåg att jag gjort det tidigare i annat sammanhang. Regler kan ju vara av olika art. Dels formulerar vi regler för att beskriva något, som en hjälp för att beskriva och därigenom formulera kunskap. Dels sedan använder vi (samma?) regler för att lära ut, för att förmedla kunskapen som är bunden i reglerna.

Men vi använder också regler när vi formulerar hur människor skall leva tillsammans. Du skall icke stjäla. Gå inte på gräsmattan. Städa efter dig i tvättstugan.

Regler kan alltså handla om skapa kunskap, men också om att bestämma och styra och förbjuda. Blanda inte ihop detta. Men det kan bli så att en regel som skapats för att formulera kunskap plötsligt uppfattas som en styrande regel. Lite olyckligt kanske att samma ord används med så olika andemening. En idé blir en rekommendation som blir ett tvång, utan att det var tänkt så från början.

Regler kan vara ett sätt att formulera kunskap och att förmedla kunskap.En del saker är enkla och kan formuleras enkelt: 2+2=4. Annat är mer komplicerat. När man undervisar kan man ibland förenkla saker, för att göra det enklare att förmedla kunskapen, till exempel genom att använda liknelser och  formulera enkla rekommendationer för att göra ett krångligare samband enklare att uppfatta. Men tappar man då bort bakgrunden och sammanhangen och bara kommer ihåg de enkla rekommendationerna, kan dessa så småningom övergå till att bli just regler; styrande regler utan bakomliggande kunskap och förståelse. Använd bländare 5.6! Varför då? Läraren sa det.

Finns det inte mycket av sådana regler när det gäller foto och komposition. Ett förenklat budskap, en förenklad kunskap som inte innehåller helhet och bakgrund?

En av 1900-talets stora filosofer, Wittgenstein, studerade regler i slutet av sin bana. Nu har jag inte läst Wittgenstein i original, hans texter lär vara ganska kompakta och tunglästa, men jag har läst texter som har uttolkat och förklarat vad hans skrivit. Han menar att en regel i sig inte  räcker för att vi ska kunna något. Vi måste också kunna tolka regeln för att kunna använda regeln och att det är där kunskapen ligger, och inte i att kunna regeln. Ett exempel är ett barn som talar sitt modersmål. Gramatik och böjningar, betoningar och uttal är perfekta.  Men barnet kan inte en enda av de regler som beskriver språket. 

Ett annat exempel: En van och duktig snickare slår i sina spikar med perfektion och effektivitet, oberoende av spiksort och virkeskvalitet. Fråga honom hur han gör. "Ja, jag slår i spiken". Men hur vt du hur hårt du ska slå. "Det vet handen, det är inget jag tänker på". Han följer inga regler. Han kan. För att han har gjort det många gånger, ja till och med många, många gånger. Kunskapen sitter i handen. Eller så upplever han det.

Men hur skulle man formulera regler för hur hårt man skall slå?

Det finns mycken sådan kunskap, svårformulerad i regler. Hur är det med sådan kunskap inom fotograferingen, och hur är det med alla försök att fånga in den kunskapen i regler?

Det finns t.ex. böcker om komposition. Jag har ibland bläddrat i sådana men aldrig orkat läsa dem, knappt ens tittat på några bilder. Det ser bara sååå tråååkigt ut! Hur komponerar då jag. Som snickaren spikar. Jag tittar i sökaren, ögat ser och när det ser bra ut tar jag bilden. Hur vet jag att det blir bra? Ögat ser. Precis som jag och barnet kan tala svensk utan att tänka på regler som fotar jag utan att tänka på regler. Hur då. Jag har tagit tusentals bilder. Jag har tittat på tusentals bilder, egna och andra. Undermedvetet och medvetet har jag noterat vad som fungerar och tilltalar mig, precis som barnet lär sig tala. Inom mig har jag en erfarenhet som komponerar så att jag gillar det. Utan att kunna regler. Jag bryter inga regler, för jag är okunnig, jag kan inga regler.

Och det här med regler. Jag tycker det finns ett bättre uttryck än att "bryta reglerna".

Bryt inte reglerna, gå bortom dem.

 En fullkomligt ovidkommande bild. Om den bryter mot några regler eller följer några vet jag inte. Jag kan inga regler...

 

Nu ska jag dricka kaffe.

 

 

Lönnfoto, men inte i lönn

Jag hade inte kommit särskilt långt i morse innan jag hittade den första. Låg där på övergångsstället, överkörd och tillplattad och färglös (jo bilden ÄR i färg!)

 

Sedan var det inte lönnlöst länge, de låg lite överallt, nerfallna och ditblåsta och trampade på.

En del var förtorkade...

 

...en del i spagat...

 

...och en del snyggt upplagda.

 

Men där fanns också ungdomar på drift (eller vift)

 

Och den här som verkar ha det ganska torftigt.

 

Här låg en som är felstavad (men för en kines kan det kvitta).

 

Och sedan var det stopp. Slut på lönnarnas land och inga mer fynd.

 

Alla bilder omanipulerade, dvs jag har inte rört något utan fångat motiven som jag hittade dem. (Förutom då, mina tår och min skugga som skymtar fram ibland).

Det är idag 23:e dagen.

Skyldig till bilderna är Canon S70.

 God natt, sov gott.

Asfaltpoesi. Det var skoj det.
Ny, dag, nytt ljus, nya bilder
Ett måste för neråttittbildsälskare

Idag sken solen, så ljuset på asfalten var mycket mer levande än häromdagen. Men jag börjar med bilden av gänget i tunneln som blockerade vägen för mig där de gick i bredd. De var dock snälla och flyttade på sig när jag kom. 

 

 

Lite längre bort lyste solen på ett nerfallet löv, och saken var klar. Fram med kameran, rikta den neråt, böj lite lätt på knäna, titta på skärmen, rikta in och tryck av.  De här bilderna är definitivt enklare att ta med hjälp av skärmen än med sökaren. Håller jag på att bli omvänd?

 

Strax intill låg någon och maskade.

 

 

Och ytterligare en bit bort fanns ett avtryck i asfalten. Är det månne en fot från dinosaurernas tid?

 

 

Slutligen passerade jag en vattenpöl med spegling i, om man tittade i rätt vinkel.

 Ett urval av dagens fynd. Det finns hur mycket som helst att upptäcka för neråt-tittare

 

 

Tjugotvådje dagen med dagsfärska bilder,

som vanligt med "lillis" S70.