Att frigöra sig från förebilderna
Det ena ger det andra. Skriva ett inlägg, få kommentarer, läsa andras inlägg och kommentera. Nya tankar och reflektioner föds, ligger och gnager i hjärnan och pockar på att bli nerskrivna.
Bara att fatta pennan alltså. Tankarna brukar mogna lite då.
Jag vill ta mina egna bilder.Jag vill frigöra mig från förebilderna, inte försöka ta bilder som andra redan tagit, eller göra bilder som liknar det andra har gjort, för att det skall likna bilder som jag redan sett. Eller göra bilder som jag vet är populära.
Jag vill ta bilder som är mina, som är jag, som jag gillar att ta, som jag gillar att se, även om en hel del blir dagssländor, medan andra varar och växer. Och kanske ser jag inte det förrän senare, eller långt senare. Att de är bra eller att de är dåliga. Och kanske jag ser det först när andra påpekat det.
Bilder kan ha inkubationstid, de kan behöva ligga i karantän innan man ger sig i kast med dem, innan de mognar, eller jag har blivit fri från själva skapandet av dem och kan se på bilderna med nyktrare, neutralare, mer mogna ögon. Kanske. När jag tittar på bilden när den är nytagen är jag fortfarande så präglad av själva skapandet, skeendet, händelserna när jag tog bilden, att själva bilden inte blir synlig för mig, bara händelsen, upplevelsen när jag tog bilden. Senare eller långt senare kan jag se på bilden med mer neutrala ögon, och kanske, ja ofta, med andra ögon, och så omvärderar jag den, till det bättre eller till det sämre. Det handlar om att frigöra sig från själva skapelseakten vid betraktandet, kanske också lite "Kill your Darlings".
På samma sätt kan jag behöva frigöra mig från förebilder, mänskliga eller bilder, så att jag gör mina egna bilder och inte min version av andras bilder.Därför kan jag ibland uppleva en fara i att titta för mycket på andras bilder. Det är en risk att jag fastnar i ett tittande på förebilderna och en beundran för idolerna, att jag fastnar där och inte är mig själv i mitt skapande, mitt fotograferande. Speciellt om bilderna jag tittar på ligger nära det jag själv gör. Om bilderna däremot ligger långt ifrån, i stil, teknik eller innehåll, kan det däremot ge nya impulser och korsbefruktning.
Därför känner jag ett behov av att frigöra mig när jag fotograferar, att stå fitt och vara mig själv. Jag vill ta mina bilder, även om det innebär att de blir triviala, tråkiga, enfaldiga och vardagliga.
Mina bilder är jag - i alla fall när jag lyckas.
Ibland är jag ute och söker
Ibland är jag ute och söker lugnet, enkelheten, stillheten
och ibland vet jag inte...
Har jag då varit opåverkad och frigjord från förebilder när jag tog ovanstående bilder. När det gäller stadsbilden är nog inflytandet från andra gatufotografer ganska stort. Där har jag ingen egen stil, ännu.
De tre andra känns dock som mina. De är mer ett resultat av sökande, vilket är mycket min stil.
Kanske är det en helhet. Dina bilder och du tillsammans som gör stilen. En bild har svårt att slita ur detta då den så lätt blir vanlig. Det viktigaste för mig är att jag själv blev nöjd åtminstone en stund. Om fler gillar bilden är det förstås fantastiskt.
Jag gillar dina bilder som jag ser här. Särskilt gräsbilden som fläktar friskt!
Jovisst är det en helhet. Inte bara jag och bilden utan också allt annat.
Och det där att själv bli nöjd. Det är centralt. Tack för påpekandet.
-affe
Och i resten av kommentaren också!
-affe