Att frigöra sig från förebilderna

Det ena ger det andra. Skriva ett inlägg, få kommentarer, läsa andras inlägg och kommentera. Nya tankar och reflektioner föds, ligger och gnager i hjärnan och pockar på att bli nerskrivna.

Bara att fatta pennan alltså. Tankarna brukar mogna lite då.

Jag vill frigöra mig från förebilderna, inte försöka ta bilder som andra redan tagit, eller göra bilder som liknar det andra har gjort, för att det skall likna bilder som jag redan sett. Eller göra bilder som jag vet är populära.

Jag vill ta bilder som är mina, som är jag, som jag gillar att ta, som jag gillar att se, även om en hel del blir dagssländor, medan andra varar och växer. Och kanske ser jag inte det förrän senare, eller långt senare. Att de är bra eller att de är dåliga. Och kanske jag ser det först när andra påpekat det.

Bilder kan ha inkubationstid, de kan behöva ligga i karantän innan man ger sig i kast med dem, innan de mognar, eller jag har blivit fri från själva skapandet av dem och kan se på bilderna med nyktrare, neutralare, mer mogna ögon. Kanske. När jag tittar på bilden när den är nytagen är jag fortfarande så präglad av själva skapandet, skeendet, händelserna när jag tog bilden, att själva bilden inte blir synlig för mig, bara händelsen, upplevelsen när jag tog bilden. Senare eller långt senare kan jag se på bilden med mer neutrala ögon, och kanske, ja ofta, med andra ögon, och så omvärderar jag den, till det bättre eller till det sämre. Det handlar om att frigöra sig från själva skapelseakten vid betraktandet, kanske också lite "Kill your Darlings".

Därför kan jag ibland uppleva en fara i att titta för mycket på andras bilder. Det är en risk att jag fastnar i ett tittande på förebilderna och en beundran för idolerna, att jag fastnar där och inte är mig själv i mitt skapande, mitt fotograferande. Speciellt om bilderna jag tittar på ligger nära det jag själv gör. Om bilderna däremot ligger långt ifrån, i stil, teknik eller innehåll, kan det däremot ge nya impulser och korsbefruktning.

Därför känner jag ett behov av att frigöra mig när jag fotograferar, att stå fitt och vara mig själv. Jag vill ta mina bilder, även om det innebär att de blir triviala, tråkiga, enfaldiga och vardagliga. 

Mina bilder är jag - i alla fall när jag lyckas.

Ibland är jag ute och söker

Ibland är jag ute och söker lugnet, enkelheten, stillheten

och ibland vet jag inte...

Har jag då varit opåverkad och frigjord från förebilder när jag tog ovanstående bilder.  När det gäller stadsbilden är nog inflytandet från andra gatufotografer ganska stort. Där har jag ingen egen stil, ännu.

De tre andra känns dock som mina. De är mer ett resultat av sökande, vilket är mycket min stil.

2008-09-06 22:26   Kristoffer Jäderberg

Gränserna är snäva. Vad du unikt har skapat för stunden kan lätt blandas ihop med det någon annan gjorde igår.
Kanske är det en helhet. Dina bilder och du tillsammans som gör stilen. En bild har svårt att slita ur detta då den så lätt blir vanlig. Det viktigaste för mig är att jag själv blev nöjd åtminstone en stund. Om fler gillar bilden är det förstås fantastiskt.
Jag gillar dina bilder som jag ser här. Särskilt gräsbilden som fläktar friskt!

Besvara

Svar från janolof 2008-09-06 22:33

Tack.

Jovisst är det en helhet. Inte bara jag och bilden utan också allt annat.

Och det där att själv bli nöjd. Det är centralt. Tack för påpekandet.

Svara

2008-09-06 22:30   alf109

Man skall nog försöka undvika alla former av idoliserande i bemärkelsen att man försöker härma andra rakt av. Däremot tror jag att olika influenser tillsammans med den egna personen kan skapa ett eget uttryck. Personligen tycker jag att detta med att titta på andras bilder och framför allt försöka förstå andra infallsvinklar är bland det mest utvecklande jag vet. Jag tror att de flesta av oss "kopierar" andras stilar till och från, men ur detta föds förhoppningsvis något eget. Att man beundrar några andra fotografers verk behöver ju inte betyda att man försöker kopiera dem, och framför allt inte att man fastnar i det. Något annat som jag personligen ser som mer hämmande är när jag i ren fåfänga fortsätter att ta en viss typ av bilder, inte för att jag tycker om dom själv, utan där för att jag vet att de inhöstar beröm.
-affe

Besvara

Svar från janolof 2008-09-06 22:39

Visst är fåfängan en farlig fiende! Det har du ju bloggat så bra själv om, så jag kan bara instämma!

Och i resten av kommentaren också!

Svara

2008-09-07 11:32   optimal

Jag trodde att insikt och långt fotoliv skulle avgöra vilka bilder som var "mina" Men tyvärr är det faktiskt inte så som jag ser det.Däremot är mycket tittande på andras bilder och jämförelser som får mig att gå frammåt Tror jag i alllfall Jag får bildseendeerfarenhet vilket får mitt eget plåtande att skärpa till sig. Det tycker jag har påverkat mitt bildseende/bert

Besvara

2008-09-07 16:54   alf109

Om man tittar på mycket bilder tror jag att det viktiga är att man bedömer dom i sin egen rätt och inte efter vilken fotograf som tagit dom. Jag tycker mig ganska ofta uppleva att vissa får beröm oavsett bilden bara de är tillräckligt etablerade. Därför tycker jag inte att det finns någon fotograf som enbart visar bra bilder, däremot finns en del som har fler bra bilder än andra. Jag kan uppleva att allt höjs till skyarna av vissa fotografer, men sanningen (åtminstone min) är att alla tar en hel del bilder som inte är så märkvärdiga, och det oavsett om dom heter Cartier-Bresson eller Nisse Jönsson. Därför är jag motståndare till alla former av dyrkande. Men för mig är det viktigt och givande att se så mycket fotografi som möjligt, därför samlar jag även på fotoböcker som jag gillar. Jag har för mig att Koudelka sagt att "det finns inga bra fotografer, bara bra bilder", och det rymmer en hel del sanning. Alla former av konstnärliga uttryck är dessutom subjektiva, så jag är medveten om att det som är bra för mig inte behöver vara det för någon annan. Men det viktiga är nog att poängtera att det är min åsikt, framför allt om jag inte gillar något, och alltså inte en objektiv ståndpunkt.
-affe

Besvara