Konsten att misshandla en kamera
och dagen efter
Spetsbergen Del VII

En timme efter midnatt var det, och vi pustade en stund, varma och svettiga som vi var, en kort stund, och så var vi redo att fortsätta. Det gäller ju att hålla igång medan man har värmen uppe. Vi tittar efter vad vår ledsagare, dagboken, kan berätta för oss.

"Brantare ner på andra sidan, vi går delvis på skrå. Risk för hängdrivor och sprickor. Sikten inte heller så bra. Isyxorna till nytta. Snödjupet sådant att snö kommer i kängorna. Jag står på huvudet i en spricka och ena kameran rullar som en fotboll nerför branten. Ligger framstupa med ryggsäcken ovanpå

Hjälper sedan Ragnar med steghuggning förbi. Bitvis lårdjup snö. Passet bitvis brantare än vad som kan utläsas av kartan. "

Hur det gick med kameran? Jo, den låg hundra meter längre ner, ensam, och väntade på mig. Så var det med det. Hur det gick med mig? Lite extra snöig. Det som hände, och inte framgår av den lakoniska dagbokstexten, var att plötsligt förlorade ena foten fästet och for rakt ner i en spricka, 75 cm snabbhiss med ena benet och 25 kg på ryggen var inte så bra för balansen, så jag föll pladask.

"...ned på glaciärens lägre delar, planare ut mot tungan. Kraftig mittmorän, två sammanstrålande breer. Skvalrännor, grus, (is-)högar. Ytvattnet tvingar oss att gå av glaciären, på högra sidan ut i grushögar. Via spruckna snöbryggor och snöfält klättrar vi över glaciärbäcken och fortsätter neråt på vänstra (norra) sidan, till första tänkbara tältplats, en lerig grusplatå strax ovan jokken.

Det har regnat lätt sedan glaciärtungen, regnkläder på, ökar vid ankomsten, vilket vinden också gör. Dålig pinnmark i kombination med blåsten försvårar tältresningen. Mycket stenbärande"

"Skönt med kvällsmål (5 på morgonen) sen vi krupit in i tältet. Blåbärssopa, mackor, te, Skåne och Ragnars expeditionspunsch.

Vi hade gått i 13 timmar och sov sedan gott, trots blåsten, till långt fram på eftermiddagen (17-tiden enligt dagboken). Men det där med tiden på dygnet hade vi som sagt tappat bort för länge sedan, det märktes ju inte på ljuset och när det var mulet såg man ju inte var solen var. Vinden hade mojnat och regnet upphört, och på topparna såg vi lite nysnö. Vi bestämde oss för att gå vidare och försöka nå fjorden. Kl halv nio (om aftonen) ger vi oss iväg, mulet och lågt i tak, men vinden har torkat upp marken så det är inte "lika skitigt som i går kväll".

Där nere har dom visst vaknat nu...

Här finns det visst kol i dagen. Ett coolt fynd?

En stund före midnatt nå vi fram till Ålandsvattnet, en sjö inklämd mellan branta berg och den stora Mittag-Leffler-breen. Glaciären stupar brant ner i sjön och synes omöjlig att ta sig upp på. En liten missräkning, eftersom vi funderat på att ta den vägen tillbaka.

Rast vid Ålandsvattnet. Bilden tagen med vidvinkel (24 mm) så glaciären är mäktigare än vad det ser ut. Trikolorfjellet mitt i bilden är drygt 700 meter högt, så det kan ge en uppfattning om skalan.

Med tele (85 mm) ser det ut såhär.

"Lämnar sjön kring midnatt, går längs glaciären på besvärlig mark,sten, is, lera, kvicksand, brant i  en enda röra"

Vid utloppet ur sjön. Älven rinner mellan isen  och oss. Den där blå iskanten är 25-30 meter hög.

Nu har vi nått den övre röda pricken. Bara den prickade biten är nu frågetecknet.   En liten titt på frågetecknet .

Till första inlägget i berättelsen

Ingen bild?

Utrymmet mellan jobb och mörker minskar, cykeln har fått träda in när tiden är knapp och det tränger från olika håll, och motiven bara passerar revy, osedda, ofångade. Hjärnan kämpar för att hålla ihop, när medvetandet splittras likt torra höstlöv i vinden, fragmentariskt blir allt, strukturerna bleknar och närvaron har flytt till en annan värld, verkligare än den verkliga. Tröttheten blir gammal och förvirrad.

Det är farligt att skriva. Det här inlägget blev något annat än jag tänkt och jag tittar med förvåning på vad jag skrivit. Det undermedvetnas kraft är stark. Det kanske är lika med bilder. De blir något annat än vad jag tänkt.

Ett möte mellan människor som inte blev ett möte mellan människor utan bara en teknikalitet.

Än är vi bara halvvägs,
men det är lika överallt,
och så här var det igår

En tidigare utlovad bild kommer, även om det inte är exakt rätt dag att publicera den. Den är tagen igår, så den är en dag för sen för att vara dagens bild. Och den exakta dagen är ju nu på måndag.

Vad snackar jag om? Höstdagjämningen förstås. Så här såg det ut i går, någon gång på eftermiddagen, så det hinner inte ändra sig särskilt mycket till dess.

Halvvägs mellan midsommar och jul, halvvägs mellan sommar- och vintersolstånd. Dagen är lika lång överallt, och natt och dag lika långa, här lika väl som  i Säffle och Pekanbaru, även om vi upplever att det blir mörkare, och pingvinerna att det blir  ljusare. Och vid ekvatorn reagerar man inte alls. Så här lång är ju dagen, året runt.

Och så här såg det ut den 18 augusti, när jag bloggade om detta förra gången.

Och den här elektromekaniska skapelsen hänger på en vägg på jobbet så jag kan följa årets växlingar (om nu inte någon drar ur sladden). En dynamisk tavla.

Oboy, sten och is
Spetsbergen -76 del VI
Och en Leica

Klockan var 21 och vi stod framför glaciären bland grus, sten, is, lera, snö och forsande brunt vatten, Oboyfärgat.

Här står jag, och kompisarna där borta, och mellan oss iskall Oboy.

Med ett skutt tar jag mig upp till dem och då ser jag denna syn ut över fjorden. Vattnet har skurit sig en fåra i isen och rinner ner i det tomma deltalandskapet nedanför. Och, alla Leica-entusiaster, ser ni att han har en Leica?

Vi är nu uppe på isen, och dagboken berättar: 

"Glaciären lättgången, plan, sträv, sprickfri. En och annan bäck på ytan, högre upp snöslask, ytvatten och allmänt blött. Inte dumt med stövlar.  ...Kafferast vid halv-12-tiden. Moln börjar lägra sig, säkert nederbörd i fjärran. Vid rastens slut börjar det också snöa lätt. När man står på breen, breder den ut sig som ett gråblått salsgolv som övergår i fjorden. Märkliga bergsformationer runt om. Svarta, ljusa, röda, randiga, pyramid- och trappstegsformade. Kol finns säkert här och var."

Blått salsgolv.

Sträv is och strävande vandrare.  Det går uppför

Tur att vi hade en läkare med.  Ragnar plåstrar om Bosse som skurit sig på ryggsäcken!

"Efter pausen på skrå på snöfält, upp mot passet. Blötsnö, bristande skare, jobbigt men Ragnar spårar villigt. 

Lätt snöfall, sämre sikt, molnen, dimman driver in. Vi går sista biten med mig i täten uppför, tills äntligen snön planar ut och vi är uppe i passet. Svettigt, törstigt, blåsigt. Och en ny dag råder."

 Uppför.

 Kort andhämtning med utsikt.  Dimma, snöslask och vinjettering.

En timme efter midnatt var vi uppe i passet. Nu är bara frågan om det går att ta sig ner på andra sidan. Den är brantare om vi har tolkat kartan rätt. Det ska visa sig att vi gissat rätt. Nio timmar har gått sedan vi lämnade lägret. Det är en bra bit tills vi kommer till tältbar mark.

Vi tar en titt på kartan

Har ni märkt att jag gillar kartor? Gröna strecket visar vår ungefärliga väg. Runt 2 mil och 700 meters stigning.

Vi pustar där ett tag innan vi fortsätter .

Till första inlägget i berättelsen

Spetsbergen 76 Del V
Ska vi komma fram?

Efter en hastig glimt på läget i förra inlägget lämnade jag er vid Ebba-hytten, med konstaterandet att vi bestämt oss för att försöka nå Austfjorden tre mil norrut, via Hörbye-breen. Där vi var kunde vi se glaciären längst in i fjordbotten, med ett deltalandskap framför. Ja deltalandet såg vi ju inte där vi var, men kunde ana på kartan.

Vid stranden, en vy över fjorden, in mot glaciären därborta.  Strax utanför bildkanten till vänster ligger fjället Pyramiden och bortom det, samhället med samma namn, men skymt för oss.

Dalgången innanför oss är ganska så karg och arktiskt steril på sina håll

På andra ställen är det stenigt...

...medan det går att hitta blommor på andra platser.

Dagboken igen, lite fragment: 

"10 uppstigning ...16  avmarsch... 19-20 middag längst in i fjorden...

Vi ...bestämde oss för tur via Hörbybreen mot Austfjorden. Vi tog med packning för 7 dar. Första bäcken nära hyttan måste vadas. Drygt knädjupt. Nästa bäck, från glaciären i nästa dal var grundare. Mycket frostfenomen, kala ryggar, rut- och polygonmark, kvicksand, flytlera m.m. Fjällsippor vanliga.

Strax före glaciären, intill berget, stannade vi för middagspaus. Utsikt över Billefjorden, med mörkblått, troligen regnväder på andra sidan Isfjorden. Vi satt lugnt och skönt i lä. Vi åt levergryta med ris med extra ris"

Lugnt och skönt i lä.  Peter, Bosse och Ragnar. I bakgrunden Pyramiden.

Smöret håller sig i kylan.

"Beslöt oss för att fortsätta och inte tälta förrän vi kommit över glaciären. Mäktiga moräner, kanyons och sandformationer nedanför glaciären, trots lite vatten i vattendragen. Vi krysssade över sandtäckta isryggar och kvicksandområden upp mot glaciärporten som släppte ut en Oboy-liknande  ovadbar (med bekvämlighet) glaciärälv. Foto- och tittarrast vid glaciärporten. Ragnar bytte från påsk- till sommarfilm. Efter porten meandrade sig älven genom isen."

Men de bilderna är inte skannade ännu så nu får ni vänta på fortsättningen...

...medan vi tittar på kartan.

På katan har jag markerat Ebba-hyttan där vi startade och  Austfjorden, dit vi siktade. Avståndet fågelvägen mellan de blå prickarna är ungefär 3 mil. Frågetecknet visar att vi inte hade en aning om det var möjligt att ta sig fram. Kartan var inte noggrannare än så här, så den gav ju ingen detaljinformation.

Klockan ha blivit 21 och vi är vid moränerna framför glaciären. Och där blir vi till nästa inlägg .

Till första inlägget i berättelsen